Kvinnan i forsen, del 18

Andra delen, året efter. En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

Resumé

Efter ett anonymt tips år 1979 får den före detta alkoholiserade reportern Johan Lindblom reda på att tre män som mördats under veckan kommer från samma by. Tjugo år tidigare hade de funnit en mördad kvinna i en fors och tillkallat polisen. Johan reser ner till byn för att forska i händelsen. På redaktionen koncentrerar sig hans kollegor, Ulla Blom och Robert Stenhammar, på två av morden. Den ena av de mördade hade blivit sprängd i sin bil utanför Solvalla travbana och den andre fått en kula i halsen vid hans hemmabostad på ön Mallorca.

Johan får i byn hjälp av den reporter på ortstidningen som först skrev om mordet. Han blir presenterad för den enda misstänkta polisen hade vid tiden för mordet. Hans namn är Alvin Ulfvenstam, nu friad från misstankar, brorson och ende arvinge till den mördade kvinnan.

Ju mer Johan gräver i mannens förflutna desto mer övertygad blir han om att Ulvenstam är seriemördare. En av uppgifterna som kommer fram är att den mördade kvinnan egentligen var hans biologiska mor. Han adopterades från sin mor i största hemlighet av hennes bror. Adoptivmodern var medverkande i ett skenäktenskap och dog ett år efter hans födsel av antingen en överdos eller syfilis. Johan får även upp ett spår om att Ulfvenstam mördat sin adoptivfader under dennes semesterresa till Mallorca. En olycka som kunde ha varit ett planerat mord.


När Johan reste till Helsingborg, där Ulfvenstam växt upp, uppsöker han den frikyrkoförsamlingen far och son hade tillhört. Av prästen får han reda på något som prästen fått veta under tystnadsplikt. Johan får ett halvt löfte om att prästen kanske kommer att bryta tystnadsplikten och lägger ner sina undersökningar tills vidare. Istället tar han tag i sitt liv och börjar uppvakta sin före detta sambo ifrån Göteborg som ligger i skilsmässa. Han försöker samtidigt avsluta ett förhållande med en gammal arbetskamrat till henne som han just inlett.

---

Läs hela första delen på kultur/författarskolan.

---

18:e kapitlet

Efter en varm höst med sommarlika kvällar blev vintern blöt och gråmulen. Enstaka dagar i juli, nittiotalets första sommar, steg temperaturen över 30 gradersstrecket. Augusti trädde sedan in med regn, rusk och kyla.

Johan Lindblom bodde åter ihop med Lena. Hon hade under våren flyttat till honom i Stockholm. De ägde nu ett hus och hon var betydligt rundare om magen än förra sommaren. Det hon hade i magen skulle innan vintern krypa omkring i deras hem som var belånat upp till skorstenen.

Alvin Ulfvenstam ansåg sig aldrig haft en riktig vän. Folket runt Lagabyn var reserverade mot honom. De trodde att han mördat "kvinnan i forsen" för att sedan genom arv ha lagt beslag på hennes gård. Någon kärlek hade aldrig infunnit sig i hans liv. Han hade stundtals funderat på en kontaktannons. Jag har aldrig vågat, jag är för feg, tänkte han dock.

Han bestämde sig för att gå ut och göra nytta istället för att gå inne och grubbla. Han tog på sig stövlarna och skulle gå ut. Hon stod där utanför hans dörr och såg ut som en flicka från en av de 1800-talssromaner han brukade läsa om kvällarna. Hon var iklädd en stor vit solhatt, hade mörkt hår, samt en ren och vit klänning vilken gick nedanför knäna. Det som var hennes mörka solglasögon. När vinden kom bärande med hennes doft, in genom hans dörr och vidare till hans sinne, kände han behaglig ro.

Hon berättade för honom att hennes bil hade gett upp och nu stod ett stycke därifrån. Hon hade mödosamt tagit sig fram längst grusvägen till hans gård iförda sina nu dammiga högklackade skor. Han bjöd in henne i sitt hem och erbjöd att torka av skorna samt att han genast skulle gå och se efter vad som hänt med hennes bil. Hon tog leende emot anbudet och satte sig att vänta i hans finrum. Innan han gick ut kokade han lite te, lade fram nybakade skorpor och en skål hemmagjord marmelad.

När han inte hittat kvinnans bil, gav han sig hem. Det var helt tyst inomhus, golvet knarrade som enda ljud när han tog sig fram och till slut fick se att stolen där hon suttit var övergiven. De strimma av hopp som hade tänts inom honom slocknade. Han var van vid att vara ensam men nu när kvinnan var borta kändes den svårare att bära. Han tittade aldrig efter om något var stulet, istället gick han med bestämda steg upp för trappan till övervåningen.

Skåpet av stål stod längst den ena väggen av det rum som låg bredvid hans sovrum. Han låste upp skåpet och tog ut ett gevär, gick in i sovrummet och satte sig på sängkanten. Han körde in pipan i sin mun och lade fingret på avtryckaren. Länge satt han stilla på detta sätt. Han visste, att rörde han fingret endast några millimeter skulle han aldrig mer känna sig ensam. Tiden förflöt, kanske en timme, kanske två, men till sist tog han ut pipan ur munnen och lade geväret under sin säng. Han vågade inte göra det han ansåg måste göras.

En bit ifrån Alvin Ulfvenstams gård klev en kvinna, med stor vit solhatt, mörkt hår, mörka solglasögon samt en ren och vit klänning vilken gick nedanför knäna, in i en bil. Vid ratten satt Johan Lindblom. Efter att Vera stigit in hörde hon en knall och smattret mot biltaket trängde undan ljudet från bilradion. Det var första augusti, men hösten kom tidigt detta år och det var den dagen sommaren ändrade på sitt utseende och himlens mörknade. Det satt tysta och såg på när den dammiga vägen började förvandlades till en leråker.

Sommaren, innan hösten.

Johan konstaterade vid middagstid att det var risk för att temperaturen åter skulle nå upp till sitt 30 graders streck. Han tyckte synd om sin hustru Lena, vilken fick bära på både sig själv och deras ofödda barn i värmen. Han försökte vänja sig vid tanken att bli far. Han hade visserligen redan en son men han kände det allt för väl som om Möller var sonens riktiga fader.

Medan han närmade sig pendeltågsstationen tänkte han på föregående höst då han hade rest ner till Lena i Göteborg varje dag han var ledig. Vissa gånger hade han fått sova tillsammans med henne, men för det mesta hade han fått bo i gästrummet. Det hade tagit tid innan han kommit henne nära. På hans kala del av huvudet plågade solen honom men minnet av känslan när Lena beslöt sig för att flytta hem till honom gjorde bränningen lättare att uthärda.

Alltför hastigt, tänkte han, hade de köpt hus. Hon hade först inte talat om för honom att hon varit gravid. Han fick reda på det när köpet av det nya huset var klar. Han visste inte om hon hållit på nyheten av den anledningen. Den man som förstår sig på kvinnor finns inte, tänkte han.

Han gick uppför en trappa. Längst upp möttes han av högljutt gnissel och ett tjut ljöd genom den dallriga luften. Han tog det ändå lugnt. Han visste att han ändå inte skulle hinna med tåget som just kommit in. Nere vid spärren visade han upp sitt månadskort och satte sig på en bänk sig för att vänta.

På perrongen syntes inte en människa. Han kom på sig med att se fram emot att åter få möta prästen han träffat i Helsingborg förra sommaren. Prästen hade ringt och lämnat ett meddelande till honom på tidningsredaktionen där han sagt att han skulle åka till Stockholm på fredag för att hälsa på en församlingsmedlem. Det var nu torsdag, och han skulle få träffa honom imorgon. Han tänkte på hur hans till synes lovande historia runnit ut i sanden. Han hade förra sommaren känt det som om han varit nära men av det blev inget och mycket hade ju berott på hans tystnadslöfte till prästen. Efter att ha diskuterat med både Ulla samt redaktionschef Holmér hade han beslutat sig för att vänta.

Han hade ofta diskuterat fallet med "kvinnan i forsen" med kommissarie Möller när han hämtat sin son över helgerna. Möller hade blivit väldigt intresserad av det han berättat. Men han hade snart konstaterat att utan bevis och utan motiv så skulle mordet på de tre männen aldrig klaras upp. "Vårat enda vittne som sett honom har ju blivit mördad", brukade Möller säga och tillägga, "morden på kvinnan i forsen, och hennes brors olycka på Mallorca, är redan utrett av polisen och så gammalt att det enda som skulle kunna fälla Alvin Ulfvenstam är ett erkännande".

Av John Jensen 20 okt 2001 14:18