Hon dansade och log

Hon hoppade, skuttade, skrattade, hon såg sig omkring, flirtad och log. Det var trångt, rökigt, jag förundrades över hennes kropp som så naturligt följde musiken.

Hon lutade huvudet bakåt. Rytmen följde hennes huvuds rörelser. Jag kom upp bakom henne och mina händer sökte sig till hennes rumpa. Hon vände sig om och log, men ansiktet fryste till is när hon inte kände igen mig. Då visade hon med en min att hon aldrig sett mig förut. Hon stirrade förvånat på mig, slängde trotsigt med håret och flyttade sig till andra sidan
- Idiot, skrek hon. Bakom stod hennes kompisar och tittade förmanande på mig. Jag kände mig som en dåre, skämdes och gick därifrån.

Jag gömde mig i vimlet vid baren, beställde en öl och vände mig mot dansgolvet. Hon dansade och log, i mitt inre önskade jag att hon nu glömt mig. Jag gick mot utgången utan att se mig om, jag promenerade hem med en känsla av skam. Varför gjorde jag så? Jag ville så gärna ryckas med i dansen, känna rytmen, få vara med. Klockan var elva och kvällen över.

Nu sitter jag hemma och skriver ner mina sista upplevelser för kanske efterkommande generationer. För tre timmar landade missilen mitt i London. På TV sa de att de tar ungefär tre timmar för viruset att ta sig över Nordsjön. Vi i Norden är de sista av mänskligheten. Jag kommer på mig med att inte kunna hitta på ett vettigt slut till min berättelse.

Av John Jensen 20 okt 2001 14:30