Mörkrädsla, vad är det?

Jag är inte mörkrädd. Åtminstone inte mycket. Och särskilt inte mitt på dagen. Och det är absolut inte mörkret jag är rädd för, utan snarare det som kanske döljer sig i mörkret, eller rättare sagt, det som inte finns men som anas. Och det som anas finns bara i fantasin.

Som liten hade jag ett monster under sängen. Ingenting fick hänga ner på golvet så att monstret kunde nå det. Själv dök jag till sängs från tre meters håll för att överleva sänggåendet.

Lite äldre började andra fantasier att spöka. Med skräck som en klump i halsen har jag jagat fram på cykel genom mörka gränder, jagad av något ovisst. Sista biten var alltid värst - att ha hemmet inom räckhåll, men ändå så långt borta. Det ogripbara skulle grabba tag i en just som man stod och fumlade med portnyckeln.

Hus väsnas. Särskilt gamla hus och speciellt om kvällar och särskilt speciellt om man vistas ensam i dem. Det knäpper och krafsar och tickar och ljudet växer och blir större och hjärnan börjar arbeta - allra bäst arbetar den högra, kreativa hjärnhalvan, som inte lyssnar på några som helst rationella förklaringar.

Hundar har sinne för dramatik. Ur djup sömn far de plötsligt upp, reser ragg och morrar dovt, rakt ut mot ett okänt något bland skuggorna vid fönstret.

Mörkrädsla ter sig olika i stan och på landet. I stan, som för övrigt aldrig blir riktigt mörk, skräms man av vad man läst i tidningar om överfall och våld. Alla personer efter skymningstid kan vara presumtiva våldsmän. På landet skräms man mest av sådant som plötsligt dyker upp ur mörkret - kaniner, fåglar - eller sånt som inte dyker upp, men skulle kunna göra det.

Jag konfronteras med mörkret var kväll, visserligen inte ensam utan i sällskap. I sällskap med hunden. Det har fallit på min lott att rasta honom om kvällarna. Hundens husse och verklige ägare samt mattes exmake tar hand om detta mera sporadiskt.

Hunden och jag är alltså ute och promenerar om nätterna. Natten är märklig. Världen blir sig olik om natten. Stor och liten på samma gång. Och tyst. I månsken blir den ljus, nästan som på dagen, fast annorlunda, sällsam. Ofta är den disig, med klibbig kyla som tränger innanför kragen. Ibland är den alldeles svart med miljoner stjärnor. Någon gång blir mörkret stort och mäktigt och omsluter en så att man själv blir liten och ensam. Då är det skönt att ha hunden att prata lite med. Efter promenaden är det gott att bli serverad te av exmannen. Vi bor grannar.

Just nu sitter jag ensam på mitt jobb. Jag skriver och försöker hålla natten utanför. Det piper och rasslar i vrårna i den ödsliga kontorsbyggnaden. Mystiska skuggor rör sig utanför fönstret. Ska jag våga mig ut i mörkret till bilen och köra hem? Eller ska jag invänta gryningen? Men jag måste ju hem och gå ut med hunden.

Av Susanne Englund 18 okt 2001 16:31