Hur kunde det bli så här?

Där nere hade jag jobb. Min fru var hemma med vår lilla flicka och de andra barnen gick i skolan. Men våra liv har ändrats till 100 procent. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här.

När vi fick avslag från utlänningsnämnden hade vi inga andra alternativ. Jag kom överens med min fru och mina barn om att vi skulle gömma oss. Mina barn började gråta. De sa: "Pappa, vi tycker om livet här i Sverige." Jag hade en kompis i Skåne som ville hjälpa oss att hitta ett ställe här. En kvinna kom och hämtade oss.

När vi kom till Sverige från Kosovo, kom vi direkt från kriget. Om vi åker tillbaka till Kosovo kommer hela min familj att bli utstött. Alla mina vänner och min bror kämpade och krigade där nere, men för mig fanns inte alternativet att kriga i Kosovo.

När vi vaknar på mornarna tänker vi att vi har varit här i två år nu. Vi kan inte sova på kvällarna. Varje gång det knackar på dörren tror vi att det är polisen. Sen när vi vaknar på mornarna mår vi inte alls bra. Varje morgon frågar mina barn mig och min fru: "Mamma, pappa, när ska vi vakna i vår lägenhet och gå i skolan?" Ibland börjar de gråta.

Hela min familj mår dåligt utom lilla Sara som inte förstår någonting. Innan jag kom hit gick jag hos en psykolog, men hon trodde inte att jag var sjuk. Under tre månaders tid berättade jag att jag inte mår bra. Jag försökte berätta om alla mina upplevelser.

Sen vi blev gömda har samma sak hänt flera gånger. Jag vaknar mitt i natten och drömmer farliga saker, som att en person kommer och dödar mig. När barnen ser farliga saker på TV blir de jätteledsna, eftersom de tänker på när vi kom hit till Sverige.

När vi vaknar på morgonen dricker vi te. Sen äter vi frukost och borstar tänderna. Ajtan diskar och dammsuger ibland. Jag brukar hjälpa min fru att tvätta kläder och sedan dricker vi kaffe. Ajtan lagar mat och efter middagen går vi ut och tar lite frisk luft.

Innan hade jag jobb. Men inte nu. Det är svårt att vara beroende av en person som hjälper en. Men vi tackar snälla svenska människor som gömmer oss. När vi behöver mat, går de som gömmer oss ut och handlar åt oss.

Vi har ett rum där alla tittar på TV. Vi har också sovrum. Alla väggarna är gula. Vi äter potatismos, grönsaker, kött, ris, kyckling, frukt, makaroner, äpple, bananer och sallad.

Ibland ger jag tårta och glass till dem som gömmer oss. Kläderna vi har på oss är från Skåne, det är normala kläder som alla människor har. När jag jobbade köpte jag kläder själv. Utanför fönstren ser vi bara mörker. Hela min familj börjar sakna känslorna där utifrån.

Kaltrina, hon är elva år. Hon tycker att det är tråkigt att vara instängd. Hon saknar skolan och sina kompisar. "Jag har ingen lekkamrat, jag har bara min bror och min lillasyster", säger hon. Kaltrina ska bli doktor.

Syliman är nio år. Han tycker att det är tråkigt utan karate och fotboll. Syliman säger att han saknar idrotten i skolan och sina kompisar. Här finns ingen boll. Syliman undrar alltid varför han inte är i skolan. När Syliman blir stor ska han bli ett stort fotbollsproffs.

Hela min familj tackar dem som gömmer oss tusen gånger.

Av Ismael 16 okt 2001 14:11