"Svartskallar? Nej tack!"

Nu är det nämligen fritt fram att ogilla svarthåriga män med konstiga namn. Motiveringen lyder: Dom uppför sig märkligt.

Tre män köpte en så kallad sistaminutenresa till Kanarieholmarna. Dock uteblev solbrännan när dom inte kom längre än till Arlanda utrikes. När dom bordat planet visar dom tecken på "nervositet", allt enligt den rara farbrorn från Premiair som intervjuades i Aktuellt, och övriga solsugna svenskar blir oroliga. Piloten kommer ut från cockpit och har en liten diskussion med en av männen som därefter - sakta - går mot sin stol. I handen har han en bok på arabiska som han "viftar" med, och det väcker naturligtvis bestörtning. Mannen sätter sig inte direkt ner i sin stol och därmed döms dom till utvisning. Var vänlig lämna planet.

Polisen undersökte deras bagage och deras pass. Grönt. Det spelade ingen roll, för dom tilläts inte åka med i alla fall.

När jag såg inslaget så skrattade jag först högt. Jag såg framför mig ett par bleka pensionärer som förskräckt stirrade på mannen med det arabiska utseendet. När han sen "viftar" med en likadan bok torde hjärtinfarkterna ha varit nära. Det blev en "Jisses är vanligt folk så korkade"-känsla som avtog allteftersom nyheterna fortskred. Perspektivet växte nämligen.

Det är alltså fritt fram att avvisa alla som inte med blotta ögat kan betecknas som svenskar? Med andra ord, håller vanlig hederlig vardagsrasism på att bli legitimerat?

Då kan Ali härmed glömma att han kommer in på innestället. Muhammad kan glömma banklånet han vill ta, han ser för nervös ut när han ansöker. Zaid blir påhoppad och misshandlad en sen natt, av inte mindre än fem stycken. Men vadå? Han uppförde sig konstigt och hans ryggsäck såg ut att innehålla mystiska saker.

Allt blir legitimerat i den allsmäktige rädslans namn. Att han mestadels används som en genomskinlig täckmantel är av underordnad betydelse.

Det är kanske bäst att jag skriver upp vaselin på veckans inköpslista. Min sambo är nämligen VÄLDIGT svarthårig och har ett VÄLDIGT osvenskt namn. Vi ska ju på en finare krog och äta nästa helg, och vem vet hur närgånget han blir muddrad.

Av Lena Vikberg 15 okt 2001 09:07