Ouch, fan vad jag kommer vara bakis

Jag vet. Dålig karaktär. Jag skulle inte, borde inte ha gjort. Och så vidare, och så vidare. To late! vänta en minut, jag måste hämta like mer whisky compadres

Back!

Från och med nu vill jag kallas dotter Teresa, ty jag har sänt karaokemassakreraren dit änglarna spelar. Eller åtminstone hans apparat. Eller maskin om vi ska vara petiga. God damn! Musikanläggningskitet. Fast egentligen var vi två...

Låt mig ta det från början.

Fredagar är bra dagar. Vaknar på soffan vid sjusnåret sambons snarkningar kan väcka döda och stirrar in i 14 000 watt. Solens sista uppträdande innan vintern. Naturligtvis hoppar jag upp och applåderar... inte! Drar kudden över ansiktet och lyckas sova i trettio långa minuter som resulterar i fullständig koma när klockan ringer.

Dagen förflyter som dagar alltid gör. Kommer hem och vill äta en rå älg. Grillade fläskben får duga. Äter, sköljer ner med ett par öl och måste surfa en stund på Sourze jävla gift. Hoppar in i duschen och hör dörren öppnas just när schampot gör ögonen röda.

Vännerna har anlänt. Välsinnade människor som har whisky med sig. Jopphejdi hejda. Diskussionen är på grundvattennivå när vi kommer iväg på puben. När vi kommer dit stiger den inte. Karaokekväll.

Efter fem pilsner bestämmer vi oss för att sjunga. Karaokemassakreraren slutar aldrig böla; du är de fiiinaste jag vet, och eftersom Afselius måste få vila i frid finns det ingen annan utväg än att övermanna honom.

Hur? Kan man lura upp honom på taket för att "titta på stjärnorna"? Nja, han är inte korkad, kanske är det bättre att lura honom på toaletten och sen helt sonika doppa hans huvud i skålen medan jag spolar i femton minuter. Kanske en hagelsvärm i röven? Buden är många men vi enas om att ta honom på hans egen hem-mark.

Jag och Jonas är volontärer. Vi äntrar scenen och vill sjunga en gammal Eurythmics låt. Karaokemassakreraren vägrar och till slut sjunger vi "Brigde over troubled waters" i stämmor. Vackert? Inte ens nära.

Just då måste han "dränera slangen". Jonas tar mig i handen och vi springer snabbt som ögat ut i köket. Lilly står och steker hamburgare när jag ber henne om en tång. Hon frågar inte, utan hämtar en avbitare och lägger den i min hand. Lika snabbt är vi tillbaka och kapar helt sonika kablarna.

Vi får stående ovation och blir bjudna på öl resten av kvällen.

Gissa om jag kommer att vara bakis.

Av Lena Vikberg 13 okt 2001 15:40