Rätt låt vann!

"Äntligen", utbrister Gert Fylking vid Svenska Akademins årliga utdelning av Nobelpriset i litteratur.

"Äntligen", konstaterar också Sveriges litterära elit i fyrspaltsrubriker. Det var inte en dag för tidigt att Författaren äntligen uppmärksammades för sin episka/gnistrande/egensinniga produktion.

"Skandalöst", rasar det svenska folket. "Ge Nobelpriset i litteratur till Astrid Lindgren, hon om någon förtjänar det."

"Vem är Författaren", undrar vi alla och försöker frenetiskt få Google att svara på frågan innan någon frågar oss om vi vet vad årets nobelpristagare skrivit.

Men i år är det annorlunda. För första gången i mitt liv är jag en av Dem. En av De som vet, som har läst och som kan säga stämma upp i kulturelitens motsvarighet till "Rätt låt vann". En av De Utvalda som kan känna sig lite extra speciella och intellektuella idag.

Jag har nämligen läst böcker av V S Naipaul. Jo, du läste rätt, det ska vara plural. Det är inte bara en bok det handlar. Inte heller två. Utan hela tre stycken! Tänk att lilla jag har läst samma böcker som Horace Engdahl.

Vi har inte bara en bok gemensamt, utan flera stycken. På sitt nattduksbord i den snajdiga lägenheten i Gamla Stan har Horace jag vågar kalla honom vid förnamn nu när vi delar samma litterära smak haft en likadan bok som jag har haft på mitt. Det trodde jag aldrig då jag läste intervjun med honom i Månadsjournalen - att vi på något sätt hörde ihop, Horace och jag.

För första gången kan jag nicka instämmande då Horace förklarar varför Författaren fick priset. "Precis så är det", kan jag utbrista då jag tittar på TV-nyheternas inslag från dagens stora händelse. "Precis som Horace säger."

Nästa gång jag ser Horace traska runt i Gamla Stan ska jag hälsa glatt:
"Tjena Horace, hur är läget? Läst något bra på sistonde?"

Horace kommer givetvis se på mig att jag är en av Dem, en i det Litterära Gänget och en av Dem som läser böcker av nobelpristagare redan innan de blir pristagare.
"God dag, Jennie", kommer Horace att svara. "Jag tycker att du ska titta närmare på J M Coetzee, den är en cool typ."

Jag kommer att humma på rätt ställe och tala om för Horace att Marian Keyes böcker inte är så pjoskiga. Han kommer att ta upp sin lilla svarta anteckningsbok och anteckna mina synpunkter, självklart med en intresserad rynka mellan ögonen. Sedan skiljs vi med ett "Vi ses" och går var och en till sitt; Horace till sitt jobb som sekreterare och jag till biblioteket för att läsa på.

Fast tänk om det inte blir så. Tänk om Horace gjort en miss! För på svd.se konstaterar tidningens kulturchef Carl Otto Werkelid att V S Naipaul tillhör etablissemanget;
"Det är ett val som varit förutsägbart så länge att det blivit ointressant. Hans namn började dyka upp redan för 20 år sedan."

Tänk om det är så att ofelbare Horace hade fel i år. Att han valde någon som alla har läst. Och jag är bara en i mängden och inte en av Dem. Att jag inte kan säga att rätt låt vann, för det gjorde den inte.

Men å andra sidan, Horace och jag har i fall samma smak. Och det är ju huvudsaken.

Av Jennie K Larsson 12 okt 2001 09:25