Lång och livsfarlig

Idag var det en banktjänsteman som lite förläget tittar ner bland växelmynt och nya, nästan-omöjliga-att-förfalska-hundralappar när hans kvinnliga kollega leende säger till mig: "Han är lite rädd för dig".

Jag, som inte brukar stå svarslös, blir också lite generad, mumlar nåt om att jag inte är så farlig som jag ser ut, får min växel och går tillbaka till jobbet. Jag vet ju om det, många har sagt det och ännu fler är väl de som inte vågar säga något, som bara går omkring och är tacksamma att ett möte med mig innebär att de undkommer med livet i behåll. Ändå kan jag inte låta bli att förbryllas. Vari ligger det skräckinjagande? Vad är det som är så hemskt?

Dock skall det visas sig att jag är långt ifrån ensam och att det nog i mångt och mycket ligger i att jag är över en och åttio samt det faktum att jag skrattar, högt, mycket och gärna även när jag är i större sällskap. Ytterst hotfullt tydligen. I helgen träffade jag nämligen en själsfrände som led lite av samma problem som jag. Detta skedde på Ronneby Brunn där jag, tillsammans med andra bokhandlare vän av ordning menar ju nu att jag absolut inte är bokhandlare utan blott bokhandelsmedhjälpare vilket är helt korrekt men det låter bättre och mer rekorderligt med bokhandlare, så bokhandlare it is. Oh, I love to be in charge, förlagsmänniskor, författare och annat löst folk varit på fortbildning slash party.

Efter middagen gick jag till baren, stod snällt i kön med min gratisbiljett ett glas öl eller vin när en kvinna kommer fram till mig. "Snygg tröja", säger hon och ler. Min vana trogen vänder jag på huvudet för att kolla in personen med den snygga tröjan. Sen fattar jag, tittar på henne och drar lite i min guldglittrande top. "Tack", säger jag och ler glatt och totalt ocoolt.

Leendet är dessutom beundrande eftersom jag känner igen henne. "Jag gillar allt som glittrar. Ju mer desto bättre", säger hon och tar en klunk av sin öl. "Och förövrigt är Russell Crowe jättesnygg". Det var vad som behövdes, resten av kvällen tillbringade vi tillsammans. Hon är snygg och rolig, journalist och författare, allt som jag vill vara. Men vi har också mycket gemensamt, båda är vi långa, vi tillhör samma stjärntecken fyller år dagarna efter varandra OCH vi har en skrämmande inverkan på folk.

Vi pratar en stund till, dricker lite mer och blir så småningom sugna på att utnyttja detta faktum som en ursäkt för att slå ner ett gäng killar som sitter en bit bort. Som en slags unken leftover från åttiotalet sitter de där i sitt halvlånga, våtkammade hår, glasögon som ser ut att vara hämtade från Hitler Jugend och röda hängslen. Bara det sistnämnda är ju skäl nog att få på käften.

De är helt enkelt kungar i Ronneby denna kväll. Givetvis dricker de konjak och röker feta cigarrer och jag tror att samtliga har en bild av Gordon Gekko Michael Douglas rollfigur i Wall Street i sin plånbok, bredvid kortet på mamma som tonåring och pappas kreditkort. En söt, väldigt ung, tjej med blond hästsvans vad annars? står lite senare får hon sitta i den fulaste killens knä bredvid och tindrar och skrattar åt allt som killarna säger. På det hela taget är det ett fascinerande scenario som skulle må bra av lite handgemäng, men vi avstår. Vi är ju trots allt civiliserade och fortfarande hyfsat nyktra och jag är dessutom feg.

Men så här i eftertankens kranka blekhet så är det kanske så man ska göra. Börja bete sig på det sättet som alla tror att man beter sig. Jag kanske helt enkelt ska bli så som många uppfattar mig: Aggressiv, auktoritär och tuff. På nåt sätt känns det rätt att kunna bidra till att människor när de träffas kan nicka i samförstånd, smacka med tungan och säga "ja, vet du, hon är PRECIS som hon ser ut att vara". Att för en gångs skull göra så att människor inte känner sig snuvade på sina första intryck. What you see is really what you get.

Så nu behöver jag er hjälp, alla ni kvinnor och män som jag sätter skräck i: Vad är ni rädda för? Vad tror ni jag ska göra? Slå er blodiga och medvetslösa? Förödmjuka och förnedra er? Tillintetgöra er med min bitande sarkasm och knivskarpa kommentarer? Kan ni inte berätta för mig? Så lovar jag att inte göra er besvikna nästa gång vi ses.

Av Kajsa Kallio 12 okt 2001 15:41