Arbetare bättre än lat kapitalist

Stora och små företag måste finnas också i det demokratiskt socialistiska samhälle som jag hoppas på skall växa fram. Därför är frågan "Är storföretagen ett hot mot demokratin?" fel ställd. Den relevanta frågan är vem som skall äga och ha makten i företagen: Lata kapitalister som lever på andras arbete eller arbetande människor inräknat flitiga företagare.

Johan Norbergs bok Till Världskapitalismens Försvar Timbro 2001 är ett utmärkt exempel på högerns debattteknik. Han låter där de så kallade "globaliseringsmotståndarna" representera alla kapitalismens kritiker. Han tar därmed till ungefär samma trick som Assar Lindbeck gjorde 1972 i sin Den Nya Vänsterns Politiska Ekonomi: låter den ideologiska fienden representeras av sina mest grumliga tänkare och mosar dem sedan med ett antal mer eller mindre väl riktade rallarsvingar.

Norberg underlättar också sitt försvar för kapitalismen genom att definiera den som "liberal marknadsekonomi och fri konkurrens". Planhushållning i samarbete mellan stat och storfinans, som i Tyskland under Hitler, är således i Norbergs terminologi inte kapitalism. Monopolism, korruption, export- och PR-resor med stat, kung och storfinans liksom såväl USAs antidumpingtullar som EUs tullmurar och Schengenavtalet pådyvlas också det antikapitalistiska fiendelägret. Det är samma konstgrepp som när man inom vänstern definierar socialism som allt som är bra: rättvisa, demokrati, jämlikhet etc, så att man sedan slipper ta ansvar för avarterna.

Genom sin semantiska manöver kan Norberg också osynliggöra den seriösa vänsterkritiken mot kapitalismen samtidigt som han hejdlöst stjäl några av dess begrepp och idéer. Han drar in feminismen i kapitalismförsvaret och ställer den indiska ickekapitalistiska? hemmafrun mot västvärldens kapitalistiska? kvinnliga jurister och läkare. Ett stilla påpekande kan gentemot detta vara att de flesta jurister och läkare är offentligt anställda och att det är i länder med högt skatteuttag förkastligt anser Norberg i andra sammanhang som den högsta andelen kvinnor har mobiliserats till arbetsmarknaden och därmed frigjorts att kunna leva på en egen lön.

Norberg hamnar också i motsägelser när han skall hävda tesen att ju mera kapitalistisk frihet, desto större ekonomiska framgångar. Således klarade sig både Indien och Kina med en hel del kvarvarande kapitalkontroller bättre under Asienkrisen än länder som Indonesien och Sydkorea där det globala kapitalet hade fritt fram. Samtidigt hyllar Norberg Kina som kapitalistiskt föredöme. Är det rentav detta som är hans ideal: ohejdad kapitalistisk marknad och stenhård politisk diktatur?

Norberg hävdar också den klassiska vänsterståndpunkten att jämlikhet och frihet hänger ihop. Han refererar kritiken mot BNP som välfärdsmått samt Amartya Sens kritik mot det ensidigt materiella fattigdomsbegreppet och vikten av att se maktlösheten som det stora problemet. Men det gapar ändå ett svart hål i Norbergs frihets- och maktbegrepp: arbetets frihet och makten över produktionen finns inte med. Antingen har han inte förstått eller låtsas han inte om att den fundamentala kapitalismkritiken just handlar om den arbetande människans främlingskap och maktlöshet på av kapitalister diktatoriskt styrda arbetsplatser och företag.

Jag kan ändå inte avhålla mig från att visa fram de spirande tecknen som finns på att kapitalismens inte den betydligt äldre marknadens historiska epok är på väg att ta slut: de moderna produktivkrafternas lämplighet för den stadigt ökande kooperativa ägarformen, de kunskapsrika anställdas ökade makt på bekostnad av de frånvarande och passiva ägarna samt bristen på långsiktigt ansvarstagande kapitalister. Mot dessa krafter hjälper nog inte Norbergs och Timbros tappra försvarskamp på kapitalismens barrikader.

Av Johan Lönnroth 12 okt 2001 14:52