Kvinnan i forsen, del 17

Stenhammar frågade Vera om hon hade bråttom.
- Inte alls, svarade hon, jag behöver inte vara på Rikskrim förrän klockan sex.
- Är du hungrig?, frågade Stenhammar.

Hon kände det som om hon ville komma bort från honom, så fort som möjligt. Vissa människor får det att krypa obehagligt i kroppen på mig, tänkte hon. Men eftersom hon var hungrig, och mannen hade varit snäll och skjutsat henne, tackade hon ja och lät sig sedan övertalas till att bli bjuden.

Stenhammar hade, medan han väntat på att Vera skulle komma ut, ringt till sin bror vilken var hovmästare på en så kallad kändisrestaurang. Han hade fått beställa ett eftertraktat bord och tänkte nu imponera på Vera med att få henne att tro att han brukade äta där.

När de steg in på restaurangen, var Vera tyst. Besviken konstaterade han att hon inte förstod vart hon var. När hans bror kom fram till dem och frågade:
- Vill herr Stenhammar ha sitt vanliga bord, svarade han stolt jakande. När kvinnan sedan endast tycktes koncentrera sig på menyn och inte gav den imponerande publiken minsta intresse, suckade han tyst för sig själv. Till hans stora glädje beställde hon dock inte den dyraste maten och ville endast ha ett glas vatten till.
- Utmärkt val, sa han och beställde samma mat och dryck.

Paret åt under tystnad, Vera ansåg sig inte ha så mycket att prata om. Hon hade blivit förvånad när de visade sig vart de var men var noga att inte visa det för sitt sällskap. Hon kände igen restaurangen från skvallerreportage. Nu hade hon blivit inbjuden till att skåda alla dessa människor och av menypriserna att döma så var hon glad över att ha övertalats till att bli bjuden på maten. Hon hade dock vett på att välja en av de billigare rätterna. Hade hon valt en av de dyra hade nog mannen i hennes sällskap krävt att få knulla med henne, och det var det sista hon önskade.

När de ätit färdigt och skulle gå, fick de order av hovmästaren att vänta på sina platser en stund. De fick se ett antal säkerhetsmän komma in. Männen synade lokalen. En stund efter kom Sveriges statsminister in. Han kunde se att kvinnan äntligen höjde lite på ena ögonbrynet. När ministern såg åt deras bord och hejjade glatt, började han själv ivrigt vifta tillbaka. Han lade dock ner sina armar när han förstod att hälsningen var ämnad åt hans kvinnliga sällskap.

Stenhammar visste inte att kvinnan i hans sällskap tidigare tillhört topparna i en av Sveriges största socialdemokratiska kvinnoorganisationer. När hon då bott i Göteborg, var det ofta hon hade träffade den blivande Statsministern.

Eftersom Stenhammar var rädd för starka kvinnor var han eftertänksam när han gick ut. Han frågade aldrig om hur hon kunde känna Statsministern, han ville inte veta. När han frågade om han skulle skjutsa henne till Krim blev han lättad när hon sa att det var så nära och att hon gott kunde promenera.

Ulla var full, hon ramlade in genom dörren till Johans lägenhet. Han tittade fundersamt på sin kvinnliga arbetskamrat där hon låg på hans hallmatta och krampaktigt försökte ta sig upp. Han hjälpte henne på fötterna och ledde henne sedan till en pinnstol ute i köket. När hon frågande sluddrade fram om han inte kunde bjuda på en öl, svarade han att han aldrig hade något starkt hemma. När han såg att hon hade svårt för att sitta upprätt utan att trilla omkull på sin stol, satte han sig jämte henne och höll fast henne med ett stadigt men vänligt grepp.

Hon pratade osammanhängande och först förstod han inte riktigt vad hon sa. Efter ett tag fick han dock ihop lite av det hon, fnittrande och ömsom gråtande, sluddrat fram. Han förstod av hennes pladder att hon hela tiden velat ha just honom och att hon blivit sårad när hon sett honom med en kvinna i tidningens trapphus. Han skämdes när han förstod att hon både sett och hört honom och Vera tidigare på dagen.

Han ledde ut henne till toaletten och lämnade henne hulkande, böjd över toalettsitsen. När hon till slut var färdigt tog han in henne i sitt sovrum. Där fick hon sova ruset av sig.

När Vera kom hem till honom senare på kvällen, visade han henne Ulla. Han förklarade vad som hänt. Vera sa att hon kunde ta in på ett hotell så att hans arbetskamrat inte skulle få sig en smärre chock när hon vaknade och fick syn på sin rival. Hon förklarade också att hon inte behövdes i Stockholm längre och var tvungen att fara hem imorgon.
- Utredningen om bilbomben ska dras ner, sa hon, Krims chef anser att de kört fast nu när det enda tilltänkta vittnet har hittats mördad.

Vera förklarade för Johan att polskan som arbetade på kaféet troligen blivit undanröjd av attentatsmannen. Hon berättade vidare att Möller skulle stanna kvar vid Stockholmspolisen ett tag till.
- Du och han kommer säkert råka på varandra.
- Jag vet vad som hänt mellan honom och Lena, svarade han.
- Lena fick mig lova att inget berätta, svarade Vera för att ursäkta sig för att hon inget sagt.

Han erkände nu för henne att han natten innan sovit över hos Lena och gärna skulle vilja göra det igen. På frågan om de haft lika roligt som hon och han hade det hos henne kvällen innan, svarade han:
- Jo, vi somnade till slut i samma säng, men det var det enda vi gjorde.

När hon frågade om hur de själva skulle fortsätta talade han ärligt om, fast att han kände sig som ett svin, att han istället gärna skulle vilja fortsätta sitt liv med Lena om hon nu också känner för detta. Han såg hur hennes mungipor darrade till och han hoppades att hon inte skulle börja gråta. Han hade inte orkat med att tröst henne.

Innan Vera lämnat honom sa hon till honom:
- Om det inte blir något med Lena igen så vet du vart jag bor. Och om du och Lena stadgar er igen så behöver vi inte vara ovänner för det, vi kan ju ändå träffas ibland.

När hon gått gick han ut till sitt sovrum för att försöka somna jämte sin tredje kvinna på fyra dygn. Han lade sig längst ut på sängkanten. Han somnar till slut, trotts hennes snarkningar.

När han på morgonen vaknade grät Ulla. Han satte sig upp och tittade på henne. Hon mötte hans blick. Hennes ögon var röda och ansiktet lätt svullet. Hon såg ut att skämmas. Han frågade om hon ville ha lite kaffe, och hon nickade jakande.

De satt först och åt sin frukost under tystnad, men till slut kunde inte Ulla hålla tyst längre.
- Är du tillsammans med kvinnan som du hade sex med i trappan?
- Jag vet inte, svarade Johan uppriktigt.
- Vill du vara det?, fortsatte Ulla.

Han kände det som om han genomled ett korsförhör men sa:
- Om jag ska vara ärlig vet jag inte det heller, och kände på sig att han nog såg väldigt vilsen ut. Han tittade ner i sin kaffesump och försökte se ut som om han försökte tyda en spådom i den. Han tittade dock upp efter ett tag, såg in i Ullas fortfarande rödsprängda ögon och sa med skamsen röst:
- I förrgår så for jag hem till Lena och kände det som om jag ville ta upp tråden med henne igen.
- Men du har ju sagt att hon är gift och har ett barn med sin man, sa Ulla och tittade tvivlande på honom.
- Hennes man har lämnat henne och nu vill jag ha henne tillbaka.
- Jaha, var det därför du hade den där kvinnans bröst i ditt ansikte medan du stånkade och hade dig inne i hennes sköte, skrek Ulla åt men såg samtidigt ut som om hon skulle falla i gråt igen.
- Jag vet inte varför jag gjorde det.
- Fan vad du är naiv och dum, sa nu Ulla och hånskrattade åt honom. Du är en karl och därför tänker du lika långt som din snopp mäter. Därför har du en älskarinna samtidigt som du försöker få tillbaka den som verkar betyda mest för dig.

Han tittade skyldigt på henne och visste inte vart han skulle ta vägen. Han kände det som om han bara ville bara bort, långt från sin egen skam, till en plats där han kunde vara ensam och reda ut vart han var på väg.
- Har du älskat mig hela tiden, sa han plötsligt.
- Alltid, var det svar han fick innan hon reste på sig för att gå ut till ytterdörren.

Efter att dörren hade smällt igen kände han smärta i magen. Medan han tog sig till badrummet for tankarna om ett begynnande magsår igenom hans huvud. Han ställde sig i duschen och lät det varma vattnet försöka rensa bort hans skuldkänslor. Han ville inte gå till sitt arbete men kände sig tvungen. Om jag stannar hemma idag så kan det hända fler gånger, tänkte han. Det hade aldrig hänt att han stannat hemma utan att vara sängliggande. Inte ens på den tiden när han söp.

När var beredd på att gå ut till världen utanför och ta itu med vardagen stannade han upp och en känsla av tvång kom till honom. Lena hade talat om för honom att inte ringa henne under den närmaste tiden, men nu kunde han inte låta bli. Innan han skulle hinna ångra sig slog han telefonnumret till Lena och hoppades på att hon redan givit sig av till sitt arbete. Hon svarade dock och han kände sig genast lättat när hon tjöt till av glädje över att han som ringt. All den spänning som det senaste dygnen lagrat sig i kroppen försvann.

Samtidigt satt poliskommissarie Möller vid sitt skrivbord och var bekymrad. Han var i tu med att skriva en rapport om mordet på en polsk städerska som arbetat vid ett kafé utanför Norrköping. Vårat sista hopp om att få tag i Solvallabombaren har undanröjds, tänkte han. Han trodde inte de någonsin skulle lösa fallet.

Läs fortsättningen och upplösningen: "Andra året" som kommer på Sourze innom kort.

Av John Jensen 11 okt 2001 14:00