sourze.se

Hur blod smakar

Varje kväll smakade hon blod. Varje kväll rev hon sönder sin strupe.

Sakta smög den sig på mig. Som nålar trängde den in i min arma kropp. Grep tag i mitt hjärta och höll ett stadigt grepp. Nu fanns det ingen återvändo. Det fanns det aldrig.

Vi hade pecis ätit middag. Jag, mamma och pappa.

Köttfärslimpa och potatismos. Köttet skvalpade omkring i den flottiga formen och moset trängde ner i den såriga halsen. Jag försökte verkligen att gilla det flottiga köttberget. Försökte att tränga ner den mjölkiga, vita massan. Drack litervis med mjölk, allt för att spola bort kladdet från min strupe. Jag lassade på söt lingonsylt för att tränga bort den feta smaken. Smaken av synd.

Under middagen längtade jag bort. Bort till glittrande stjärnor och glimmande eldar. Vitt och rött. Kanske en plats där fåglar spelade och där vingar skulle bära mig. En plats där kärlek skulle stilla min hunger.
Det var det enda jag bad om.

Mammas trötta ansikte berättade om ännu en dag på jobbet. Hennes ögon viskade om bitterhet. Pappa stirrade ut genom fönstret. Allt var i sin ordning.

Pappa hade fått den rollen. Kanske hade han tagit den själv.
Den handlade om att vara till lags. Hålla ordning och vara en god far och make. Han var tydligen inte en man något mer. En självständig man.
Laga mat, tvätta och diska. Det var hans sysslor.
Inte kunde väl han rå för att sjukdom tvingat honom till sjukskrivning hade jag lust att skrika till mamma. Din jävla kossa!!!!! hade jag lust att spotta ut på henne. Allt bara för att hon skulle fatta. Fatta att hennes dotter var på väg att förlora sitt liv. Fatta att dotterns kropp om ett kort, kort tag skulle ruttna bort. Fatta att vi var de enda hon hade.

Till efterätt hade min kära far lagat blåbärspaj och vispat vaniljgrädde. Eftersom det var fredag som innebar två dagars andrum för hans maka hade han lyxat till det med en flaska rött. Vi skulle noga smaka på den eftersom det var en fin årgång, klämde han ur sig samtidigt som hans smala mun darrade.
Han hällde upp vinet och serverade blåbärspaj och vaniljgrädde.
Inte ens ett jävla tack kunde hon säga. Hon satt bara där med sina lila örhängen och såg fruktansvärt eländig ut. Var hon min mor? Var hon hans maka?

Ibland önskade jag att det blivit fel vid födseln. Kanske hade någon förvirrad, stressad barnmorska bytt ut mig. Kunde inte förstå att vi verkligen var släkt med varandra. Mest var det synd om pappa. Han var gift med henne. Fast.

På hans nattduksbord glittrar och sjunger det om att deras vackra bröllopsfotografi. Hon i elegant vitt och han i en stiligt svart. Färggranna rosor i blått, orange och vitt håller hon i sin hand. Han kysser henne på kinden.
Inte ens ett tack.

Ibland hände det att någon försökte konversera. Idag var det pappa som försökte. Han pratade om den annalkande älgjakten, om Larsa som beställt resa till Las Palmas, om börsraset, om vädret, om mig, om rådjuren som precis ätit av varenda rosenknopp i trädgården, om att bilen behövde försäkras. Om allt.
Det spelade ingen roll vad han sa. Spelade ingen roll om han var tyst eller om han eldade upp hela matsalsbordet. Inget spelade roll. Mamma hade för längesedan skurit av sina öron. Nu låg de där blödande och obrukbara. Hon hade självt valt det.
Förhoppningsvis skulle hon förblöda.

Jag tackade pappa för middagen och gav honom en kram. Pussade honom på kinden och smekte hans tunna hår. Sedan gick jag upp till mitt rum.

Tände några ljus och satte mig ner på det kalla golvet. Tittade ut på stjärnorna som hängandes på det mörka valvet tindrade och sjöng för mig. En sång som vaggade mig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Ibland ville jag klättra upp på valvet och plocka ner dem. Bädda ner dem i min säng för värmens skull. Jag skulle krama om dem och torka mina tårar med dem. Skulle berätta sagor och sjunga vaggvisor. Skulle visa dem vägen in till mig.

Stjärnor är det vackraste som finns. Karlavagnen, Lilla Björn, Stora Björn. De hänger likt dinglande diamanter på det svarta mörka valvet. Ett valv som omsveper hela universum. Där hänger de. Nästan som soldater. De vakar över oss. Över världens sorg. Ger tröst och finns till. Det enda som behövs.

Stjärnfall. Ofta såg jag dem ofta önskade jag. Önskade att få vara bland dem. Sjunga och tindra tillsammans med dem på det mörka valvet. Vaka över världens sorg. Få falla.

Stjärnorna slocknade och jag slutade vagga.

Hjärtat slog och lungorna längtade efter luft. Det rev i min strupe och jag var tvungen att resa på mig. Jag öppnade fönstret och andades. Luften tog tag i mina lungor och gav mig syre. Den svarta natten omfamnade mig och gav mig mod. Mod att bli fri.
Länge stod jag och insveptes av mod. Jag satte mig på fönsterbrädet med benen dinglandes i den svarta natten. Nere på backen skymtade en gunga. En gunga som många gånger kastat mig fram och tillbaka. Det var på den tiden jag fortfarande skrattade.
När kylan blev för hård hoppade jag in och stängde fönstret.

Smög istället in på toaletten i hopp om att bli av med smärtan. Den smärta som sakta förgjorde min själ. Den smärta som pappa fick utstå.
Om hon bara ville förstå att vi älskade henne. Men hon ville och kunde inte förstå.
Istället lät hon mig kväll efter kväll, dag efter dag riva min strupe och smaka på blod.

Hon lät mig dö.


Om författaren
Om artikeln

Publicerad: 10 okt 2001 15:07

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: