Kvinnan i forsen, del 16

Kärleken är lös!

Johan gick direkt till sängen och lade sig sedan på rygg och stirrade i taket. När han blundade kom alla tankar till honom som samlats ihop de senaste dagarna. Han tänkte på "kvinnan i forsen", Alvin Ulfvenstam, prästen, Vera och Lena. Hans tankar tog honom tillbaka till hans färd hem från Helsingborg.

Han hade valt att köra omvägen längst E6:an genom Göteborg. Efter sitt samtal med prästen hade han bestämt sig för att åka hem till Stockholm. Efter sitt nattliga äventyr tillsammans med Vera och de avslöjanden som prästen delgivit honom, hade han känt sig tvungen att åka till någon för att prata om annat. Klockan hade varit sex på kvällen när han svängt in vid Lena och kommissarie Möllers villa. Lena hade genast kommit ut för att möta honom. Hon hade sagt att hon suttit vid sitt köksfönster och tagit sig ett glas vin när hon hört en bil och blivit överraskad över att det var han.

I hennes vardagsrum, som var möblerat ungefär i samma stil som de själva en gång haft det, hade Lena suttit sig med sin treåriga son i sitt knä. När han frågat efter hennes man så hade hon sett förvånad ut.
- En arbetskamrat till dig från Stockholm ringde. Hon frågade efter dig samma dag om vi skilts utanför sjukhemmet. Jag gav henne upplysningen att min man åkt upp till Stockholm för att hjälpa till i utredningen om Solvallabomben.

- Det måste ha varit Ulla, hade han svarat, hon fick ditt telefonnummer om det skulle hända mig något.

De hade sedan suttit och pratade långt efter att hennes son somnat. Deras samtal kretsade mycket runt hur deras gemensamma liv hade varit och hans alkoholism. Det hade stundtals skrattat åt eländet. Det är ofta man skrattar åt sin egen och andras olycka, tänkte han, det är ett sätt att klara av det.

Hon hade sedan avslöjat att hon och Möller träffats och umgåtts intimt redan innan de flyttat isär. Han hade då känt hur det knutit sig i magen. För första gången hade han hatat henne, han hade känt sig sårad och förrådd. När hon fått syn på hur illa han tagit åt sig, hade hon förklarat att hon inte vågat säga något för hans egen skull.
- Jag vet att jag skulle ha flyttat ifrån dig så fort jag träffade Möller.

- Är inte det typiskt för fruntimmer, hade han svarat henne snabbt och irriterat. Ni kvinnor måste vara världsbäst på att veta vad som är bäst för oss karlar.

Hon hade inte svarat honom, utan hade bara suttit och blängt tillbaka som hon gjort så många gånger när de grälat och han varit full. De hade till slut samtidigt funnit att de båda drabbats av samma déjà-vu-känsla, och genast börjat prata om annat.

Han hade börjat fråga ut henne om hur länge hennes man skulle vara i Stockholm men då sett att hon fått ett sorgset uttryck i sina klarblå vackra ögon. När han hade frågat varför hon plötsligt sett så ledsen ut, hade hon börjat gråta. Hon hade förklarat att de bestämt sig för att separera och det var därför hennes man akut hade sökt och fått arbete hos Rikskrim i Stockholm. Hon trodde att han skulle stanna för gott. När han frågat varför, hade hon vagt förklarat att det är sådant som händer, man upptäcker att man inte är skapta för varandra.
- Ungefär som du och jag, hade han svarat.
- När jag träffade dig var jag sexton år. I början tyckte jag du var snäll, men efter några år när jag hade blivit äldre så började jag tvivla på om jag egentligen någonsin haft några äkta känslor för dig. När du börjat dricka allt mer ville jag bara bort från dig. Men du har alltid haft en viss påverkan över mig. Kanske beroende på att du i början av vårat förhållande varit en vuxen människa och jag egentligen fortfarande ett barn. När jag sedan träffade Möller så hjälpte han mig att bryta mina band med dig.

Han hade suttit och funderat över vad det var för en främmande varelse han hade jämte sig i soffan. Han hade bott ihop med henne i nästan tio år men kände inte riktigt igen henne.
- Och nu anser du att du inte heller har några äkta känslor för din man, hade han sagt till henne och fortsatt, och när du nu inser att han endast varit en hjälp för att komma ifrån mig så behöver du honom inte längre, som det var med mig.

Till hans stora häpnad hade hon börjat skratta. Han hade inte förstått vad han sagt som varit lustigt och hade blivit sur. Sedan hade han suttit en stund rakt upp och ner och tittade på henne tills hon besinnat sig.
- Lät jag så patetisk att du var tvungen att börja skratta åt mig?
- Nä, det är bara att du har så fel, hade hon replikerat och låtit allvarligare på tonen. Min man har träffat en annan kvinna och de planerar att flytta ihop, behöver jag tillägga för dig att hon bor i Stockholm?

Han hade inte vetat hur han skulle svara utan frågade istället patetiskt innan han hann ändra sig:
- Är det någon jag känner? Sedan hade han funnit sig till rätta och lagt till;
- Det är väl inte ännu en av mina gamla avlagda tjejer.

Det hade blivit till sen natt när de slutligen pratat färdigt och han hade frågat om det funnits plats för honom att sova över någonstans i hennes stora hus. Hon hade visat honom till ett litet gästrum och givit honom nya sängkläder. Han hade sedan legat i timmar och vridit sig, men någon sömn hade inte velat infinna sig. När han till slut hade givit upp och traskat ut i bara kalsongerna till köket, för att värma sig lite te, hade han funnit henne sittandes vid köksfönstret med ett glas vin.
- Kan inte du heller sova, hade han viskat till henne.
- Jag har inte sovit en hel natt sedan min man försvann, hade hon försiktigt viskat tillbaka.
- Då kanske fru Möller och Herr Lindblom skulle gå in tillsammans och lägga sig i fruns rum och försöka sova, hade han viskat i ett vädjande tonfall.

Hon hade fått honom att lova att de endast skulle sova och inte ligga för nära varandra. De hade sedan slagit följe in till hennes sovrum.

De hade somnat omgående, och på morgonen när han vaknat igen hade han hört henne prata i badrummet. När han tittat in hade han upptäckt att hon badade sin son. Han hade sagt åt henne att han gärna gjorde i ordning frukosten, och gått visslande ut till köket.

Vid frukostbordet hade han för första gången på flera år känt fullständig lycka. Livet skulle vara såhär, att sitta med en familj och äta frukost, hade han tänkt.

När klockan närmat sig åtta hade hon förklarat för honom att hon var tvungen att åka iväg till sitt arbete. Hon hade, nästan som ett krav, frågat om han velat ta hennes son till daghemmet.

Innan de åkt iväg på varsitt håll hade han hade dock hunnit förklara vad han känt vid matbordet. Han hade frågat om han kunde hoppas på en fortsättning på detta nya liv. Hon hade då lett åt honom och sagt:
- Kanske, men just nu måste jag nog genomlida den här tiden i mitt liv utan manligt sällskap.
- Jag ringer nästa vecka och kollar, hade han svarat och försökt le så mycket han orkat.

Hon hade urskuldat sig med att det var för tidigt med en ny relation, och överlämnat sin son åt hans trygga förvar. Han kände stor saknad när hon for iväg. Det får inte bli sista gången jag ser henne, hade han tänkt.

I samma ögonblick som lillen inte kunnat se sin mamma, hade han börjat gallskrika. Han hade försökt trösta den lille gossen som då skrikit än värre. Bokstavligen hade han fått tvinga in pojken i bilen. Han mindes att hans hoppats på att pojken inte skulle riva bilens inredning. Med en gallskrikande unge hade han sedan farit genom stan och efter viss möda hittat daghemmet. När lillen fått syn på dagiset hade han lugnat sig. När han öppnat bildörren hade ungen rusat ut och försvunnit in genom en dörr på ena sidan av huset. Han hade gått in och urskuldat sig för personalen över att pojken sprungit in på det viset. Han hade förklarat att han var gäst hos familjen Möller och hade lovat att lämna in deras son för förvaring. Dagistanten han pratat med hade givit honom en mordisk blick och han hade genast ångrat sina ord.

Johan släppte tankarna på gårdagens händelse. Han gick upp från sängen och satte på en kopp kaffe. Han blev dock overksamt sittande vid sitt arbetsbord och kunde inte släppa tankarna på sitt samtal med prästen han haft innan han hade farit hem till Lena.

När han och prästen hade kommit fram till Sofiero hade han ansett att det skulle bli tungt att ställa sig i den långsamt ringlande kön till entrén. Prästen hade dock sagt till honom att tålamod är en dygd.

De hade först gått längst Rododendronstigen. De flesta Rododendron hade redan blommat färdigt. Men den grönska och det lugn parken förde med sig, hade gjort att han släppt den ilska han byggt upp när han otåligt hade stått i kön.

De två hade promenerat tysta, sida vid sida, och följt stigen tills de till slut lämnat den för en annan. När de kommit fram till något som liknat en dal, där buskar och träd omlindade rummet så att skuggan skänkte sina besökare en behaglig svalka, hade prästen stannat vid en bänk. När de satt sig hänfördes han över det vackra slottet som tornat upp sig mellan träden. Han hade sagt till prästen att han känt det som om han tagits flera hundra år tillbaka i tiden. Prästen hade då svarat att han inte skulle ta honom så långt, men de skulle i alla fall resa fyrtio år tillbaka. Prästen hade sedan berättade en mäklig historia. Hans misstankar, om vem fadern till Alvin Ulfvenstam var, bekräftades av prästens historia. Han trodde sig nu veta motivet till både utpressningen och mordet. Om han nu kunde gå vidare och göra en artikel av den, det avgjordes av prästens samvete.

Av John Jensen 09 okt 2001 13:38