En fet liten gubbe

Någonstans i bakhuvudet malde tanken, jag är en liten fet gubbe, jag kunde aldrig undslippa mig tanken. Ändå försökte jag slå på charmen när den unga expediten vid konditoriet frågade vad jag ville beställa. Hon var blond, smärt och hade kurvorna på de rätta ställena. Visst log hon tillbaka, men hennes ögon skrek, "ful gubbjävel". Jag tog min samarin, glaset med kaffe och satte mig längst in i lokalen.

Mjölken hon hällt i kaffet var uppvärmt och drycken var alltför het för att sätta till munnen. Tålmodigt satt jag och stirrade ut genom fönstret som vette mot en gata kantad av unga kvinnor sexigt klädda i senaste mode. Mina tankar for bak i tiden. Längst en knotig väg tog jag mig till början av sjuttiotalet där mitt liv en gång slog in på sitt tionde år. Att vara tio, liten till växten och knubbig som en melon, var inte den lättaste bördan en människa burit på.

Jag var inte en snäll liten duvunge som gamla tanter klappade på huvudet. Tvärtom, en käpp eller hand brukade ilsket daska till min kalufs. Att vara en hatad melon tärde på livet och ofta fick jag ensam gå, eller rättare sagt höll jag mig undan. Det var inte bara i hänsyn till mig själv utan också till andra. Så fort någon råkade i min väg kunde jag inte låta bli att hitta på något elakt. Droppen rann en gång över bägaren, jag gjorde något jag ångrat hela mitt liv. Min far hade köpt en ny bil, men jag tyckte den hade en sådan ful färg. I källaren hittade jag några burkar med en lila färg och satte mig en lördagsmorgon att måla.

När far kom in i garaget skrek han. Vid ratten i framsätet kunde jag genom en liten rund prick i bilrutan se honom gråtande lägga sig på golvet. Jag fick inte stryk utan blev inlåst på mitt rum. Efter tre dagar utan mat bröt jag mig ut och upptäckte att huset var tomt. Mina föräldrar hade flyttat och ingen visste vart. Inga släktingar ville ta hand om mig och till slut hamnade jag på barnhem.

Barnhemmet hade haft samma personal i flera år men efter jag trätt in byttes de ut flera gånger. Till slut ville ingen arbeta där utan det fick stängas. "Det var ändå färdigt för att rivas", var en av de sista kommentarerna jag fick höra. Det lilla gulliga barnhemmet jag blivit inhyst i hade från ett pedantskött paradis förvandlats till ett råtthål. Det första jag gjorde, när jag en gång anlänt, var att krossa allt porslin i köket. Jag hade blivit satt till att hjälpa till med disken men tyckte det var tråkigt och slog sönder allt för att slippa arbeta där någon mer gång. Inget porslin ingen disk, hade jag tänkt.

Efter det fick jag utegångsförbud men rymde genom att först bryta upp golvet med hjälp av ett dammsugarrör, ta mig till garaget och krossa porten genom att köra ut bilen som var parkerad där. Väl ute på lekplatsen kom jag i slagsmål med killarna. Jag hade en sällsynt förmåga att reta upp mina jämnåriga och det slutade med att jag och tio andra fick föras till sjukhuset med diverse blessyrer. En kille hade jag bitit tummen av, en annan råkade jag sätta mig på och han fick benet brutet. Själv var jag blåslagen från topp till tå, men mitt motto var att aldrig ge upp.

Efter sex månader var jag hemlös och inge ville ta hand om mig. Snart elva levde jag på gatan och i varje stad jag besökte lärde sig folk sky mig. Till slut hittade skolverket och polisen mig och jag fick gå på internatskola. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv. Visserligen var jag ständigt bunden och piskrapp fick jag ständigt smaka, men jag lärde mig både skriva, läsa och räkna. Jag gick ut med högsta betyg och efteråt blev jag körd några mil utanför staden och dumpades där. Jag var sexton år och livet lekte. Jag fick lift med en lastbil och fick sitta på flaket. Till chaufförens stora häpnad klarade jag av att lossa flaket från lastbilen i farten och seglade ner genom en sluttning och landade på en sommarstugas tak. Det satt ett par och drack kaffe på altanen och de tittade in på mig och deras förstörda stuga. Killen blev senare rik på en reklamfilmsidé om hur man skulle sälja Gevalias kaffe, men det är en annan historia.

Nu sitter jag här på ett kafé och dricker detta äckliga kaffe och begrundar allt ont jag gjort genom livet. Stolen under min enorma kropp knarrar och jag vet att den snart kommer ge med sig. Utanför på gatan får jag syn på en gammal lustig gubbe. En klocka ringer i huvudet och jag ser att det är min far. Jag råkar ta vägen genom fönstret och stirrar sedan in genom ett par förfärade ögon. Han tar upp en av glasskärvorna och svingar den framför sig. Han skriker åt mig att ge mig iväg och jag tar skamset till flykten. Medan jag springer längs trottoaren flyger folk som käglor åt sidorna och några hamnar ute på körbanan. Jag hör när bilarna kör in i varandra när de försöker undvika människorna men jag bryr mig inte.

När jag äntligen kommit in i en park sätter jag mig på en bänk. Ljudet av vårkvitter dör ut när fåglarna flyr. Här sitter jag nu i min ensamhet och undrar var livet ska bära mig härnäst. Fram ur en buske kommer en liten gubbe med en stor gitarr på magen. Han sjunger om en värktablett och jag undrar om allt detta är verkligt.

Av John Jensen 09 okt 2001 14:36