En regissörs dröm

Deras delade tungor ger och tar med samma välregisserade ansiktsuttryck. Lätt rynkad panna, intensiv blick som inte viker en tum utan stirrar rakt in i kameran. Axlarna lätt höjda - tecken på försvar - och handflatorna utåt på "Jag har inget att dölja"-manér.

Deras krig mot terrorn är motbjudande i all sin prakt. Ty dom leverarar mat samtidigt som dom anfaller.

"Sorry boys and girls for taking your legs, arms and minds. Would you like to have breakfast by the way?"

På Wall Street är det business som vanligt. CNN var inne på börsen och filmade live nyss. En tyst minut och sen applåderade samtliga i lokalen. Leende välbetalda mätta människor. Nej, dom ser ingen värld utanför sig egen. Business as usual.

Samhällsvetaren "Amerikan X" tillägnas några minuter där han förklarar hur synd det är om Afghanistan och dess befolkning. Hur väst sätter in humanitär hjälp bestående av mat och medecin. Hoppas dom har märkt lådorna med "Obs, tillhör afghanerna!", det skulle vara olyckligt om talibanerna som kontrollerar större delan av landet lägger beslag på dom.

Blair håller tal efter tal. Intensiv framtoning. Terror måste till varje pris stävjas och stoppas. Enade vi stå, söndrade vi falla? Känner genom tv-rutan hur hans adrenalin sprutar genom porerna. Nu är det ingen lek längre, nu är det allvar och han växer likt Jacks bönstjälk ända upp till himlen. Har en pojkes dröm äntligen slagit in? Legogevären har bytts mot missiler bara.

Reptiltungorna har lilla julafton.

Byt ut regissören innan det blir en C-film.

Av Lena Vikberg 08 okt 2001 16:49