Sandalmarodören

Jag börjar inte le, som jag som människa bör göra - vad är väl ett par sandaler när hundvalpen är så gullig - och folk runt omkring mig tittar konstigt på mig när jag sjasar bort sandalmarodören.

Jag sätter efter upprepade attentatsförsök upp mina sandaler på en stol som valpen inte kan nå, hahaha. Om blickar kunde döda hade människorna i omgivningen redan skickat mig till ett bårhus...

Hundjävlarna, valpen och hennes mamma, fortsätter att väsnas och fara omkring och alla vanliga människor, som uppför sig som riktiga människor ska: skrattar och pekar som om dessa störande element var det roligaste som fanns. "Lilla pluffsenuffsehunden" och liknande uttryck hörs från hela halva lokalen och av röstlägena att döma kunde man tro att man var på ett dagis.

Besten hundmamman börjar skälla något infernaliskt just som en verkligt speciell tanke nästan förflyttat sig från min hjärna till pappret jag sitter och skriver på. Besten far upp mot en nyinkommen Stackare som sätter upp armarna som skydd när den söta hundmamman står en halv millimeter från Stackaren och tokskäller och min speciella tanke är förstås försvunnen innan den når pappret.

Ägarinnan skrattar ett vad-kan-man-göra-åt-dessa-tokiga-men-ack-så-söta-hundar-skratt medan hon säger, lite förstrött:
- Såja, sluta skälla nu Nuffe eller vad faan Besten nu kallas, det är ju en snäll pojke syftandes på Stackaren. Jag vet inte v-a-d som flugit i Nuffe idag.

Stackaren stryker iväg längs väggen, skrämd förstås, medan Besten och Sandalmarodören fortsätter att leta nya sätt att förstöra för omgivningen. Och människorna skrattar. För hundar är ju s-å söta.

Av David Sauter 04 okt 2001 13:35