Primal Scream - rockband och solidaritetskämpar

"Död åt alla blonda präktiga vikingar" vrålade Micke Alonzo i Stockholms Negrer.

"Bomb the Pentagon" manar Bobby Gillespie i en låt som troligen aldrig kommer att ges ut, i alla fall inte nu sedan någon faktiskt gjort just det.

Ingen av de uppräknade kommer någonsin att göra exakt det de sjunger, och det var aldrig heller meningen att deras uppmaningar skulle uppfattas ordagrant. Det handlar om metaforer, ibland drastiska och blodiga, som vi använder för
att uttrycka en åsikt.

Givetvis problematiseras detta bildspråk när vi bryskt ställs inför fullbordat faktum. Ett brutalt mord på en alldeles riktig ung kille med nazistiska sympatier i Salem. Ett mycket påtagligt och fullsatt passagerarplan kraschat i USA:s försvarshögkvarter.

Obehagligt, javisst. Men ska man för den skull inte få uttrycka politiska åsikter med drastiska metaforer?

"I dont want to hear a party political broadcast on behalf of Primal Scream" muttrade Belle and Sebastians Stuart Murdoch förra året. Han menade att han själv, till skillnad från Primal Scream, gjorde konkreta politiska handlingar på gatunivå utan att ropa så högt om det.

Samma kritik står Stefan Zachrisson för när han säger att "Jag kan ha fel, men det är när jag tänker på det som jag har svårt att ta ställningstaganden som Primal Screams som något annat än en pose. Rebellposen är liksom en av rockmusikens äldsta och mest uppskattade arketyper. Oavsett säsong är den aldrig helt fel, den funkar väldigt fint tillsammans med de där pilotsolgasögonen."

Stefan har fel, liksom Stuart. Primal Scream må gapa väldigt högt om att spränga regeringen, men ser man till vad de gör i stället så handlar det om saker som solidaritet med oskyldigt dömda fångar och stöd till strejkande arbetare.

Primal Scream har fått ta mycket skit sedan de släppte
"XTRMNTR" vintern 2000, för att de haft fräckheten att prata om något annat än hur mycket droger de tar.

Politik, har vi ju lärt oss, sköts av experter i europeiska kontorskomplex. Rocksångare ska hålla käften, eller på sin höjd vara polare med Nelson Mandela.

Det är så bekvämt med demokrati, för det blir lättare att lagstifta bort felaktiga grupper av människor om man kan hänvisa till att de ju faktiskt fått chansen att säga sin mening i allmänna val.

För att tränga igenom den kompakta muren av samförstånd måste man använda kraftfulla sprängämnen - skjut regeringen, bomba Buckingham Palace. All makt åt helvete.

Men allt detta är ju just drastiska och blodiga metaforer. Rent konkret handlar det framför allt om stödet till Satpal Ram, en engelsman med indisk bakgrund som dömdes för mord 1987. Han attackerades av sex rasister på en restaurang i
Birmingham och skars med trasiga flaskor. Satpal Ram fick tag på en kniv och stack ner en av männen, som dog av skadorna.

Sedan dess har han suttit i olika fängelser, förflyttad över femtio gånger efter misshandel, våldtäkter och andra övergrepp från rasister i fängelset - inte sällan plitar.

Primal Scream och deras vänner Asian Dub Foundation har arbetat för att göra omvärlden uppmärksam på Satpal Rams öde, för att öka chanserna till frigivning.

Bobby Gillespie är inte världens bästa förebild för politiska aktivister, det är helt sant. Hans livsstil med tidvis drogmissbruk och hans rockstjärnemanér är ingenting att ta efter. Men det innebär inte att hans politiska övertygelse skulle vara blott och bart en pose.

Bobby växte upp i ett arbetarhem i Glasgow med en far som var fackligt aktiv och engagerad i kampen mot den brittiska fascismen, som var på stark frammarsch på sjuttiotalet. Det är ett tema Bobby Gillespie återkommer till i intervjuer, hur fackföreningarna och arbetarsolidariteten var stark på sjuttiotalet, för att sedan krossas på åttiotalet under Margaret Thatcher.

Det är också med den bakgrunden man ska förstå uttalanden
som "att spränga Grand Hotel i Brighton under torypartiets kongress är min definition av punk" och "Im working class. Give me a gun and Ill shoot all the Young Conservatives".

Den oro och vanmakt han uttrycker i intervjuer inför fackföreningarnas död och avsaknaden av ett realistiskt alternativ till tories och New Labour är ärlig och äkta - alls ingen rockstjärnepose.

Primal Screams basist Gary "Mani" Mounfield har gått ut med ett klargörande angående "Bomb the Pentagon", där Primal Scream visar sitt deltagande med de som dog i terrorattacken.

Samtidigt säger Mani att USA mobbat hela världen och att detta bara visar att de inte är ofelbara. Han är förvånad att USA kunnat vara så släpphänta att de gett terroristerna möjlighet att genomföra attacken.

Visst är det sant att de i alla händelser aldrig skulle fått ge ut låten, för att Sony sagt nej. De sitter självfallet i storbolagens klor i det här fallet. Men personligen har jag betydligt större respekt för band som Primal Scream, som bara råkar vara politiskt medvetna människor, än för ansträngt "rebelliska" yrkesrevolutionärer som exempelvis Rage Against the Machine.

"Sister Rosa, Malcolm X and Dr King
Showed us we got power
Showed the changes we could bring
To change society
Youve got to change a lot
Their bodies may be gone
But their spirit still lives on
Every brother is a star
Every sister is a star"

- "Star" från "Vanishing Point" 1997

Av Daniel Wiklander 04 okt 2001 15:56