Kapitel 3 - Änglavakt

3

En mor.

En mor är någon som burit ett barn, ett liv i sin mage. Någon som givit liv. Min mor är en sådan. Dessutom en finsk variant.

Det är något visst med den finska mentaliteten. Svenskar pratar om något som kallas sisu. I ordboken står det att sisu betyder finsk uthållighet, finsk seghet, finsk segervilja.

Min mor har och ger aldrig upp. Seg som gummi.
Redan som ungt barn tog hon ansvar för sina föräldrar, sina yngre syskon samt deras stora bondgård i det lilla, lilla samhället i mellersta Finland, Kärsämäki. Det utan att ge upp.

Ett samhälle med den vackraste natur jag någonsin skådat. Långa vidsträckta åkrar, gröna björkar, rosa solnedgångar, vita, gula, oranga blommor, fläckiga kor, flygande svalor, röda lador, gula bastubyggnader, bruna hästar, gröna traktorer, gamla gummor och sommarljus. Ett himmelrike.

Med ett leende på läpparna och med gråten i halsen har hon berättat om sin kluvna ungdom. Hur hon slitits mellan vuxet ansvar och vanliga tonårsfunderingar. Hon har berättat hur hon somnat vid mjölkhinken, hur hennes far, min morfar kom och ruskade om henne och tvingade henne att fortsätta trots ögonlock tunga som blyklumpar. Aldrig att hon sa emot. Aldrig att hon gav upp. Hon hade och har sisu. Finsk segervilja.

Hon har berättat hur hon som tioårig flicka pulsat i isande snöstorm. Klädd i gummistövlar och rock för att hämta medicin åt sina sjuka mor. Hur hår frysit till is, hur tår och fingrar förvandlats till vita, stela pinnar, hur tänder skakat och hur rädslan för död varit nära. Allt för sina föräldrar. De som givit henne liv.

Möjligen är det den som hjälpt mig att gå vidare. Att aldrig ge upp hoppet. Sisun.

Jag visste det inte då när vargarna försökte slita mig i stycken, då visste jag inte ens vad ordet sisu betydde. Ville heller inte veta. Längtan om att få leva och vara normal gömde alla andra frågor och svar.

Jag var barn till en finsk hormamma, det var så de sa. Dom med fiskögonen. Inte kunde jag väl säga det till min kära mor, att det var hennes fel att blodtörstiga vargar jagade mig. Att såren i min nacke var hennes fel.

Min mor, med den finska sisun. Du visste ingenting. Allt var hemligt. Du kanske såg min nacke, men du sa inget. Kanske såg du de dansande änglarna.

Av Marita Söderström 02 okt 2001 15:57