Går det mode i dödsannonser?

Se här, sa hon och rösten nästan bröts, han blev bara två dagar. Två dagar. Hon skakade på huvudet och hennes ögon var glansiga. Så orättvist, mumlade hon. Han såg på henne utan att säga något, såg hur hon strök med fingret över den lilla nallen i dödsannonsen, såg orden "En ängel kom", som var början på den strof som han visste slutade med "log och vände om". Herregud, tänkte han för sig själv, har folk ingen fantasi. Just den raden hade han sett i säkert fem annonser den senaste månaden. Hon visade honom alltid och även om han inte brydde sig så tänkte han att han kunde låtsas att de i alla fall delade något, även om detta råkade vara att något så udda som att läsa dödsannonser. Inte mycket att bygga ett förhållande på men ibland får man vara glad för det lilla.

Hade de inte haft barn tillsammans så hade han flyttat för länge sen, de var de överens om även om ingen av dem hade sagt något. Han hade överlagt mycket med sig själv och kommit fram till att han var beredd att leva på detta sättet i tio-femton år till. Så farligt var det inte och det var definitivt bättre att han hade ett ganska tråkigt och intetsägande liv under en tid, än att hans son skulle växa upp i ett söndrigt hem. Det var så han såg det. Ett hem som inte bestod av båda föräldrarna var trasigt. Icke fungerande. Och har man satt barn till världen så har man vissa skyldigheter. Man har ansvar för att det ska fungera på bästa möjliga sätt.

Han hade inte tagit upp sina funderingar med henne och tänkte inte göra det heller. Skulle hon mot förmodan säga något så skulle han säga vad han tyckte men den risken var inte överhängande. Han misstänkte att hon hade likadana funderingar, hade ställt in sig på samma sak. Hon hade egna intressen, egna vänner och ett bra jobb. I princip levde de redan var för sig, fast de gjorde det tillsammans.

Varför, varför, varför? hade hon viskat med tårarna strömmande nerför kinderna. Varför vårt barn? Sjukhuskorridoren var lång men förvånansvärt smal. Han gick från vägg till vägg på bara tre steg. Han såg på henne där hon satt, höljd i så mycket förtvivlan att hon hade svårt att andas. Han ville trösta henne men han kunde inte. Det bara låste sig för honom. Hjärnan sa en sak men hans kropp vägrade lyda. Istället föraktade han henne för hennes självömkan. Han kunde inte ens förmå sig att se på henne så han hade vrålat rakt ut i luften det som egentligen var riktat bara till henne.

Varför inte?! hade han skrikit. Varför skulle inte vi drabbas? Skulle vi på något sätt vara förmer än andra och därmed förskonas från lidande? Vi är väl människor som alla andra. Sånt här drabbar folk dagligen. Han går fram och tillbaka, fram och tillbaka, stannar han så exploderar han, han skriker så att folk kommer ut från sina rum och undrar vad det är frågan om. Olyckor, dödsfall, katastrofer. Han spottar ut orden. Varje dag, varje timme, varje sekund dygnet runt, världen över, förlorar människor sina barn. Varför skulle vi utgöra någon slags undantag? Han stannade upp och vände sig mot henne och hon hade tittat på honom som om han inte var riktigt klok och just då, precis i det ögonblicket, visste han att de inte skulle kunna fortsätta att leva ihop.

De skulle aldrig ta sig igenom detta tillsamman, de skulle inte komma ut ur detta som starkare och bättre människor. De skulle aldrig starta en fond för att hjälpa andra i samma situation och på det viset jobba sig igenom helvetet. De skulle inte hjälpa varandra när smärtan blev outhärdlig, de skulle inte trösta varandra varje år på hans födelsedag.

Hennes närvaro skulle inte lindra något utan istället bara vara en ständigt påminnelse om vad han förlorat. Hennes ögon ser ut som hans, hennes mun, sättet att sova med ena handen under kinden. Han skulle hata henne för att hon liknar honom så mycket. I stället för att se det som om han levde kvar genom henne skulle det vara som att ständigt gräva i ett öppet sår. Han lämnade henne där på sjukhuset utan ett ord och gick hem för att packa sina väskor.

De hade ringt honom på jobbet, sagt att det tyvärr har hänt en olycka och att han borde ta sig till sjukhuset så fort som möjligt. Sekunden efter står han inne i ett litet rum med skarpt ljus och dålig luft och hör någon i bakgrunden som pratar. Va, säger han irriterat. Vad säger du? Du måste prata högre, jag hör inte. En väldigt ung läkare höjer stammande rösten och säger att det gick fort, att han inte behövde lida. Bilen som körde på honom håll långt över tillåten hastighet vilket gjorde att skadorna blev så omfattande att han dog omedelbart.

Hur vet du det? skriker han. Hur vet du att han inte hade ont? Han vänder sig om blixtsnabbt om för att få svar men när han ser den unge doktorn obesvärat stå och prata med en sjuksköterska förstår han att hans skrik bara hörts i hans huvud.

Han ligger på britsen, det lockiga mörka håret ser nyborstat ut och han har ett stort sår i pannan. Såret fick han i förrgår när de för en gångs skull lekte och inte bråkade. De spelade fotboll på hans rum och när han skulle göra en räddning slog han huvudet i sänggaveln. Han grät knappt ett dugg trots att det blödde ganska mycket och han skulle absolut fortsätta spela så fort plåstret var på plats. Givetvis hade de inte gjort de utan de hade lagt sig ner och vilat och läst en saga, men inom sig kunde han inte låta bli att känna en barnslig stolthet. Det är bra, tänkte han, han är tuff. Han kommer att klara sig bra.

Men han klarade sig inte speciellt bra, för nu ligger han här, död, på en brits i ett unket rum på sjukhuset. Det kan ju inte vara riktigt. Det är omöjligt. Han går fram till sängen och sätter sig. Du, säger han försiktigt, det är dags att vakna nu. Han smeker honom över håret, för undan en hårslinga från hans panna, lägger hela sin stora hand mot hans lilla kind och drar med tummen över såret i pannan. Han har alltid varit svår att väcka, vansinnigt morgontrött precis som sin mamma. Och man måste väcka honom försiktigt och långsamt annars blir han odräglig. Hördu, nu måste du vakna. Han höjer rösten lite, försöker dölja sin otålighet. Vakna nu, snälla. Han börjar skaka honom, först försiktigt men sen hårdare och hårdare. Konstigt, så här hårt brukar han inte sova.

Han vaknar upp utan att veta var han är. Det smakar metall i munnen och huvudet dunkar. Han vill egentligen bara somna om men störs av ett lysrör som är på väg att sluta fungera och som flämtande blinkar oregelbundet. Han reser sig snabbt upp men faller tillbaka ner på sängen och känner hur illamåendet sköljer över honom. Han gör ett halvhjärtat försök att sätta sig upp igen men det går inte bättre denna gången så han vänder bara på huvudet och spyr rakt ut på golvet. Sen lägger han sig ner och förbereder sig på att dö. Fyra timmar senare väcks han bryskt av en beskäftiga sjuksköterska som ger honom hans kläder och säger att han ska skrivas ut. En kvart senare stressar en läkare in i rummet. Han skriver ut ett recept på sömntabletter samtidigt som han säger "du får höra av dig om det blir värre". Med uppriktig förvåning i rösten undrar han hur i hela friden det skulle kunna bli värre.

Fortfarande två år efter det ofattbara lever han. Han är väldigt besviken på sin kropp som vägrar ge upp trots att han skickar den ena signalen tydligare än den andra, även om det blir längre och längre mellan gångerna. Det första året lät han i stort sett bli att äta och sova. Under en period slutade han även att dricka och hade det inte varit för hans nosiga granne som såg till att han blev omhändertagen så hade nog hans liv slutat en kall fredag för ett halvår sedan. Han var tydligen mycket illa däran när han fördes till sjukhuset.

Hans misslyckade försök att ända detta icke-liv ledde till ett obligatoriskt stopp på psyk innan han kunde skrivas ut. Men precis som de andra gångerna, de otaliga nätter när han körts dit av polisen efter att, full och galen, hotat både sig själv och andra till livet, eller när han stått inne på ICA och berättat om sin son för alla som ville höra på och även för de som inte ville vilket ledde till att ordningsmakten kom och varsamt förde honom till sjukan, hittade de inte något fel på honom denna gången heller. Han var och är psykiskt frisk.

Fysiskt är han också ok. Hans kropp fungerar som den ska förutom en sak, han har inget färgseende längre. Allt han ser är antingen svart, vitt eller olika nyanser av grått. Det har varit så ända sen han vaknade upp där på britsen dagen efter olyckan. Han har läst ganska mycket om post-traumatisk stress men inte stött på ett enda liknande fall. Han har varit hos ett otal läkare och alla de flesta har ställt sig lika frågande. En enda ryckte på axlarna och sa att sorg kan ta sig nästan vilka uttryck som helst. Antagligen kommer du att se som vanligt igen när du tagit dig igenom sorgen, sa läkaren och såg medkännande ut.

Men han vill inte ta sig igenom. Om det nu är så att han ska fortsätta att leva så behöver han något att leva för och sorgen är en anledning så god som någon. Han sörjer, därför finns han. Det är en viss trygghet i det.

Utanför köksfönstret är vädret grått. Precis som igår, tänker han och ler. Han häller upp en kopp kaffe och tar fram klippboken, en sax och dagens tidning. Han tar koppen och sätter den på bordet och hämtar sen de andra grejorna. Han sätter sig ner, tar en klunk av kaffet, viker ut tidningen och bläddrar fram till dödsannonserna.

Av Kajsa Kallio 02 okt 2001 09:12