Efter kriget

Jag trodde inte mina ögon när vi passerade by efter by. Hus i ruiner trängdes med nybyggen. Överallt jobbades det med att återställa. Återställa efter kriget. Mitt i hjärtat av Europa.

Vid vägkanten stod stenar som var översållade med blommor. På en del fanns det inramade fotografier, på en del bara en inskrift. Jag behövde inte fråga för att förstå att det var män som stupat. Det som gjorde mest ont var antalet. Överallt stod dessa stenar.

När vi äntligen kom fram till Korenica var min glasbubbla punkterad och jag fann mig andas lite av den luft som var verklighet för andra människor. Den var unken och tärd men också fylld med hopp. Det kunde inte bli så mycket jävligare längre.

Korenicas berg avgränsade mot Bosnien. Tomislav kände dom som sin egen bakficka. Han berättade om skogsbränderna som brukade härja varje sommar. Under en het stickande sol behövdes ingen stor gnista. Första gången var han livrädd. Nyutbildad brandman med uppdrag att stävja och släcka elden som rasade i dom minerade bergen. Var skulle han sätta fötterna? Vågade han ens andas? Hur skulle det kännas att sprängas i tusen bitar? Den gången kom han hem hel, hem till sin fru och sina två döttrar.

Elden var under kontroll och vi åkte ner mot kusten. När vi närmade oss det vackra Adriatiska havet passerade vi regementet där min sambo gjort värnplikten. Vi gjorde en avstickare och körde runt lite i trakten. Han skrattade och berättade om den lilla byn i närheten. Dit dom brukade gå och köpa billigt hemgjort vin. Vi rattade dit och hans skratt tystnade. Där stod 300 tegelstenshögar. Inte ett hus fanns kvar.

Det var mitt första möte med Balkan efter kriget. En verklighet som man kanske måste se för att förstå. Den gången var det Kroatien, numer har jag mest besökt Serbien. Det är ingen vackrare verklighet där. Det är ett land i spillror som försöker kravla sig upp till ytan igen. Jag önskar så att alla förstod det, att det finns en verklighet även efter kriget.

Jag är tacksam över att jag inte behöver bevittna det som nu förmodligen kommer att ske i Afghanistan. Jag tänker nämligen inte titta när bilderna kommer trängandes ut ur min tv-apparat. Krigets frånstötande ansikte har redan visat sig för mig och bilden av mamman som knäböjde vid sin sons sten är fortfarande tydlig i mitt inre.

Av Lena Vikberg 01 okt 2001 09:21