Det kostar inget att va medmänniska

Det är alltid jobbigt att se när barn far illa. Jag blundar för jag vill inte veta. Jag ignorerar för jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa. För jag vill hjälpa. Men jag vill samtidigt skydda mina ögon från onda ting.

Jag vill leva i en värld där femtonåriga pojkar inte åker in på avgiftning en lördagsnatt i november. Jag vill leva i en värld där dessa pojkar äter middag med sin familj och sen går och träffar sina kompisar för att spela fotboll. Jag vill inte att de ska tro att livet blir lättare om de bara får i sig en kork GHB. Jag vill inte att de ska ta en kork till när den första inte hjälper. Och jag vill definitivt inte att det ska bli deras död. Det vore ett sådant slöseri.

Det känns både bra och dåligt att se dem i en rättssal. Det känns bra att de är vid liv och fått en ny chans att fortsätta ett bra liv. Jag ser att de ångrar det som hänt och det är bra. Men det känns inte bra att tro att det inte kommer att ske någon större förändring. Jag har så svårt att tro att terapi är rätt för Michael. Han verkade mer se det som ett straff än hjälp. Vad händer med honom när nedskärningar gör att han inte får behålla sin kontaktperson? En person han ser som en fadersgestalt då hans riktiga pappa försvunnit i kriget i Uzbekistan. Verkligheten säger mig att det kan hända. Han kan komma att få klara sig själv igen innan tiden är mogen. Har vårt västerländska samhälle någon möjlighet att lyckas med att få denna femtonåring att känna sig trygg? Jag vill det.

Hur kommer Jimmy klara vardagen i väntan på sin hjärtoperation om två och ett halvt år? Hjälper verkligen familjeterapi när man går och oroar sig för sin hälsa och sitt liv?

Är det rätt att flytta sjuttonåriga Alexander till en egen lägenhet för att hans alkoholiserade föräldrar inte kan ta hand om honom? Det känns inte så. Han vill antagligen inte komma ifrån sina föräldrar, han vill komma dem närmre. Så vad hjälper då ensamheten.

Jag vill vara försäkrad om att killarna inte trampar snett igen innan jag tror på att den hjälp de får verkligen hjälper. Finns det någon som kontrollerar detta? Betyder regelbundna drogtester att de inte trillar dit igen?

Hur ska jag som åhörare kunna ta tingsrätten på allvar när rådmannen inte har vett att tala tydligt så att alla hör och förstår? Vad är det för värld man lever i när det bara är eliten som kan uppfatta vad som sägs? Det vore så bra om man kunde rätta språket efter fallet. Och det kan man. Man måste inte krångla till det. Ligger inte pojkarna och deras mammor redan i underläge? Har inte deras liv varit tillräckligt motsträvigt redan? Måste vi trycka ner dem ännu mer? Hur ska de förtvivlade mammorna kunna känna sig trygga med vad som händer deras familj när de inte förstår vad som sägs om dem inför främlingar? Känner fru Sanchez att hon är värd någonting för Sverige när hennes sons advokat inte kan tilltala henne vid namn utan snällt får finna sig i att bli kallad för "mamman"?

Varför kan ingen hjälpa Michaels mamma att förstå vad det är som händer henne, hennes son och hennes familj? Varför kan inte jag som medmänniska lägga en hand på hennes axel och be henne ringa om hon behöver hjälp? Det kan väl inte vara så märkvärdigt. Jag är ju inte mer värd ett drägligt liv än någon annan. Jag råkar bara ha hamnat här av en lyckad lottdragning. Mina problem består inte av att hitta ett land att känna mig trygg och förstådd i. Jag behöver inte oroa mig för om någon anhörig kommer att göra sig eller någon annan illa. Det värsta som kan hända mig är att "han" inte vill ha mig eller att jag missar en inlämning i skolan. Kontrasten är för stor. Jag borde dela med mig. Ändå går jag direkt efter rättegången till närmaste fik och gnäller på priserna. Det kostar mig ingenting att vara medmänniska, ändå flyr jag.

Jag vill veta vad som händer med Michael, Jimmy och Alexander när de kommer hem. Kommer de verkligen att börja ett nytt liv? Har de styrkan till det? Men vem är jag att ställa alla dessa frågor när jag inte gör någonting för att ta reda på svaren?

Av Stina Eriksson 01 okt 2001 14:50