Bo Kaspers Inferno

Bo Kaspers Orkesters nya skiva Kaos är någonting stort.

Mitt problem med musik är att jag tycker det är så svårt att hitta bra skivor nuförtiden. Det känns som om band idag nöjer sig med att släppa ut en bra hitlåt istället för, som i Bo Kaspers fall, arbeta igenom en hel samling låtar som tillsammans bildar en cd, som nu snurrat i cd-spelaren säkert 150 varv, utan avbrott. Och håller för just det.

För mig har den här skivan samma kvalitéer som Bryan Ferrys Around Midnight som kom för något år sedan och Burt Bacharahs och Elvis Costellos Painted Memories för ett par år sedan. Med den stora skillnaden att vi här talar om ett svenskt band, som dessutom håller sig till vår inhemska vokabulär och inte fallit offer för wam-bam-fame&fortune-engelskan.

Jag kände starkt även för den förra skivan, men det som tilltalar mig just på Kaos är kontrasten mellan den coola instrumentella framställningen som för mig är någon slags modern new age be-bop och de starka realistiska texterna om hur jävligt livet kan te sig för oss vanliga människor.

Häri ligger Kaoset på denna skiva. Den tar andan ur mig. För det blir oerhört stark kommunikation. Kanske är det så enkelt att jag själv är i mottaglig ålder för texterna, kanske är det så enkelt, som att Kaos här är en kommande klassiker? Vad vet jag?

Här finns texter om "Människor som ingen vill se". Något som jag ofta undrat över. Vad gick snett? Varför? Och hur ofta känner man inte själv att livet är en balansakt på den vassa eggen, som Somerseth Maugham uttryckte det i sin klassiska roman. Det är en hårfin linje mellan misslyckandet och framgången, om man inte är den typen som går över lik för att nå sina mål förstås.

När jag lyssnar på den här skivan händer det saker i mitt huvud som inte hänt på en lång tid: Jag får lust att sälja hus och hem, köpa en Chevrolet Camaro 69:a och stoppa överskottet kontant prydligt i handsfacket och ge mig ut på en lång utflykt genom vårt vackra land. Speciellt när jag hör Vackert land så önskar jag att sitter bakom en glykoldoftande kylare och rattar ett alldeles för lättstyrt muskelknippe på tunna B F Goodrich däck.

När jag hör "Ett ögonblick i sänders" inledningsstrofer tänker jag med smärta på mina egna näras kamp med dottern som de förlorade i leukemi blott 13 år gammal. Hur går man vidare?

Exemplen skulle kunna bli flera. Men jag ska inte trötta ut dig med mina associationer. Låt mig istället föreslå att du beger dig till närmaste skivaffär.

Visst, skulle jag varit en misslyckat musiker, så skulle jag nu påpeka att jag känner igen många intron och tonarter från andra storheter i min skivsamling.

Men jag skiter i om "Orkestern" har snott en och annan tonart. Det viktiga är vad den här skivan ger mig, just nu.

Om jag hade råd skulle jag ställa till med fest, och bjuda på Bo Kaspers Kaos live. Det är ett band till skillnad från så många andra som vill någonting mer än att bara synas.

De vill kommunicera med mig. Tack för det.

Av Thomas Eriksson 30 sep 2001 13:36