Skrattet

I övrigt sa de att huset inte är tjänligt som bostad. Här föddes hon 1916 och har bott kvar hela sitt liv. För henne duger det gott. Greta sitter i den enda fåtöljen, mitt i rummet. Hon är rak i ryggen, så rak hon nu kan vara. Kappan har hon på sig, omsorgsfullt knäppt, och hatten. Snart skall hon hämtas. Väskan står packad bredvid stolen. I famnen håller hon varsamt två pelargonior, de skall följa med.

Hennes ensamhet är inte längre Gretas privata angelägenhet. Någon har sett henne, gjort hennes val, värderat henne och bestämt; från och med nu är hon en samhällsfara för sig själv. "För så här kan man inte bo - i misär", sa dom.
Greta har tidigare aldrig funderat över att hennes hem skulle vara en plats för misär, men så är det alltså. Utdömt!

Och Greta skall bort; utdömd hon också. Egentligen kan hon inte begripa hur i hela världen folk som aldrig någonsin brytt sig om henne tidigare, nu har så mycket synpunkter på hennes sätt att bo.

"Huset rasar ihop. Och du klarar dig inte längre själv", sa dom.

Men om man är över åtti och huset snart faller över en, så kan väl det gå på ett ut, när man ändå inte längre klarar sig så bra. Huset och hon, de hade åldrats tillsammans, nu säckade de ihop tillsammans. Så är det med det. Inget att bråka om.

Och postlådan är ju ny. Helt enligt Henriks önskemål. Han månar väl om hennes post, Henrik, hennes fina systerson och "god man". Han har ansvaret tycker han väl, att breven hamnar i en fin låda. Greta får i själva verket inte särskilt mycket post. Det är pensionsavin en gång i månaden. Och den tar alltså Henrik hand om. Annars kommer ingenting i lådan. Så hon tittar aldrig själv i den. Och vill nu Henrik ha en ny postlåda står det honom fritt att ordna det, tycker Greta.
"Och vill jag bo i mitt hus så borde det stå mig fritt", tänker hon.

En taxi skall komma och hämta henne har de sagt. Greta har fått färdtjänst. Det har hon aldrig haft tidigare.
"Inte behöver man färdtjänst, så länge man kan få hemkört! och så länge man bor där man vill vara."

Hon bestämmer sig för att utnyttja färdtjänsten varje dag. Så att hon kan komma hem och mata katten. För inte får Greta ta katten med sig till det nya fina hemmet.
De sa att hon skulle få ett eget rum och att det är ljusa, trevliga lokaler med gröna växter och regelbundna måltider. Greta känner inget behov av några lokaler. Inte några regelbundna måltider heller, vad det anbelangar. Och växter har hon själv, pelar-gonierna. Dem får hon ju till och med ta med sig.

Så nu sitter hon, rak i ryggen, i sitt hopsäckade hem och spanar ut på den sliriga lilla vägen. Färdtjänsten borde snart var här.

Men som Greta sitter här och funderar, så reser hon sig upp, långsamt. Går tvärs över golvet, sätter stillsamt tillbaka pelargonierna på fönsterkarmen. Så tar hon av kappan och hatten och hänger omsorgsfull upp dem på kroken.
Hon öppnar ytterdörren och går rakt ut i snålblåsten, hon fortsätter tvärs över leråkern, genom en dunge, över kohagen, ner till sjön och vid sjön fortsätter hon gå. Hon svävar ut över vattnet. Håret blåser från ansiktet. Hon drar in doften från snålvinden djupt ner i lungorna och skrattar högt.

Av Susanne Englund 28 sep 2001 16:42