Sanningen om Israel, del 2

STATEN ISRAEL

1948 utropades staten Israel. Sionismen hade redan styrfart, och efter andra världskriget med sina koncentrationsläger och andra vidrigheter var världsopinionen välvilligt inställd mot judarna och erkände snabbt den nya nationen. Även om demokratiska principer ansågs självklara kan ingen tvivla på att sionisterna hade nått sitt mål om en uttalat judisk stat - araberna blev andra klassens medborgare.

Det gick inte helt lugnt till under det israeliska frihetskriget 1947-49. Förutom mot sina arabiska grannländer slogs judarna även mot den engelska kolonialmakten och förgrep sig på den arabiska civilbefolkningen. Mest omtalad är massakern i den arabiska byn Deir Yassin, där cirka 250 invånare sägs ha fått sätta livet till. Naturligtvis finns det folk som påstår att massakern aldrig ägt rum. Men hotet om blodbad och förföljelser måste ha spelat en stor roll för de människor som flydde.

Även om inte alla fördrevs regelmässigt så måste man vara ganska kallsinnig om man menar att folk lämnade landet frivilligt. Förmodligen ungefär lika frivilligt som judar flydde från Nazityskland eller som afghaner lämnar sina hem i dessa dagar. Ingen vet exakt hur många som flydde, men enligt FN-experter bodde 133 000 araber kvar efter 1949 jämfört med 859 000 före 1947. Sannolikt flydde alltså runt 726 000 människor. Mer säkert är att cirka 3 miljoner palestinier idag lever i flyktingläger.

Det är svårt att på ett objektivt sätt skildra alla oförrätter som har begåtts av den judiska respektive palestinska sidan sedan dess. Men det är förmodligen nödvändigt att skaffa sig en bild av vad som har skett för att förstå dagens konflikt på ett djupare plan.

Ursprungsproblemet kan sägas vara att palestinierna och Israels grannländer inte accepterade staten Israel från början. Detta ger att Israel vid utropandet anfalls av samtliga grannländer, samt att palestinska aktivister begår diverse terrorhandlingar. Det arabiska hotet mot Israel är minst sagt påtagligt. Landet tvingas tillgripa undantagslagar som begränsar rörligheten för araber.

Judiska bosättningar å andra sidan ses som säkerhetsintressen. En lag gäller förstatligandet av jord som inte befinner sig i ägarens händer - en i och för sig rimlig lag i ett land där man inte förväntar sig att de tidigare invånarna ska komma tillbaka. Flyktingar har inte ens tillåtits att återvända i den mån de försökt. Med tanke på att många av Israels statsbyggare var ganska rabiata sionister är det svårt att tro att det bara är en olycklig slump att denna lag har åberopats också när markens ägare befunnit sig i arrest med stöd av undantagslagar.

Samma mönster upprepar sig, fast i än mer öppen dager, efter Israels ockupation av Västbanken tidigare jordanskt område och Gaza-remsan tidigare egyptiskt område i sexdagarskriget 1967.

Det diskuteras vem som sköt första skottet i det kriget, men det var i allt väsentligt ett arabiskt angrepp på Israel. Följden blev att Israel ockuperade de nämnda områdena av säkerhetsskäl. I samma krig erövrades även Golan-höjderna från Syrien. Judisk bosättning på de ockuperade områdena har uppmuntrats och subventionerats av staten.

Eftersom markägande är dåligt dokumenterat har den israeliska staten utan större problem kunnat ta mark i anspråk i försvarssyfte eller för vägar och vatten till bosättningar. Flertalet av dessa bosättningar på ockuperad mark är befolkade av mer eller mindre militanta sionister. Bosättarna själva ser sig inte enbart som beskyddare av det internationellt erkända Israel, utan också som pionjärer i en kamp för fullt införlivande av dessa områden med staten Israel. Mer fredliga israeler väljer också att bosätta sig där eftersom boendet är billigt. Mellan 1990 och 1995 fördubblades antalet bosättare från 70 000 till cirka 140 000 förutom judarna i östra Jerusalem. Även östra Jerusalem erövrades av Israel i sexdagarskriget.

1973 var det dags för krig igen. Mitt under judarnas och Israels heligaste högtid, Yom Kippur, angrep Syrien och Egypten landet utan förvarning. De båda arabländerna hade inledningsvis påtagliga framgångar, men efter hand tog Israel övertaget och klarade kriget utan större förluster. Senare har fredsavtal slutits med Egypten och Jordanien. Egypten har inte velat ha tillbaka Gaza-remsan som man förlorade under sexdagarskriget, och Jordanien har avsagt sig alla anspråk på Västbanken. Dessa områden har istället tillägnats en framtida palestinsk stat.

Efter åratal av israeliska "säkerhetsåtgärder", palestinska terrordåd och halvhjärtade fredstrevare bestämde man sig i början av 1990-talet för att försöka åstadkomma fred. PLO Palestine Liberation Organization, den numera officiella palestinska myndigheten, erkände staten Israel och Israel erkände det palestinska folkets rätt till en egen stat i och med Oslo-avtalet 1993. Begränsat palestinskt självstyre har upprättats i och runt åtta städer på de ockuperade områdena. Mycket stora steg i sig, om man utgår från tidigare arabiska försök att förinta Israel, och den israeliska premiärministern Golda Meirs påstående att: "Palestinierna finns inte". Därefter har det emellertid varit en mycket krokig väg. Fredsförhandlarna har problem med sina hemmaopinioner i såväl Israel som i det palestinska självstyret. Idag är situationen som bekant mycket infekterad.

HUR BLEV PALESTINA EN HÖGER/VÄNSTER-FRÅGA?

Varför står USA alltid bakom Israel? Ledarsidorna på de stora liberala svenska morgontidningarna är med få undantag Israel-vänliga, och vänsterorienterade människor brukar oftast förespråka palestiniernas sak. Det är lite svårt att se det ideologiska sambandet. Kärleken är blind sägs det, och kanske är det inte bara rationella skäl som ligger bakom ett ställningstagande, utan också tradition och situation.

Israel är ju på många sätt en europeisk, eller i alla fall en västerländsk, stat. Sionismens stora tänkare - Theodor Herzl, Vladimir Jabotinsky, David Ben Gurion och Menachem Begin, för att nämna några - var alla européer. Och det var judeförföljelserna i Europa som slutligen fick världssamfundet och FN att inse behovet av en judisk stat.

FN var i sig ett monument över de ideal som slutligen segrade i och med andra världskrigets slut, och många européer och amerikaner var i sin fredslängtan villiga att köpa alla villkor som freden krävde, och från borgerligt håll har man hållit kvar vid övertygelsen att en judisk stat är nödvändig för världsfreden. Följaktligen har man haft mycket stor förståelse för israelisk säkerhetspolitik.

Vidare är Israel Mellanösterns enda demokrati och marknadsekonomi enligt våra normala definitioner. Och demokrati och marknadsekonomi smäller alltid högre bland liberaler och konservativa än bland folk med vänstersympatier.

På vänsterkanten är man i allmänhet mera intresserad av att hitta alternativ, och ser många brister i det västerländska samhället. Kanske är det i viss mån vänsterns kännemärke att man är bra på att kritisera, sämre på att hitta lösningar. Jag vill absolut inte säga att det är någon generell sanning, men Palestina-konflikten är ett bra exempel. Från vänsterkanten hörs ofta bitande kritik, ofta mycket giltig sådan, av Israel. Mer sällan hör man någonting konkret och konstruktivt som skulle kunna förbättra situationen.

Man måste också sätta in stämningarna i det arabiska samhället i sammanhanget. Efter att tidigare ha varit en av världens mäktiga kulturer blev den muslimska världen i och med kolonialmakternas framträdande omringade och dominerade av västvärlden. Detta ledde till en identitetskris, och bland många ett tydligt avståndstagande till den västerländska civilisationen, i synnerhet den anglosaxiska kulturen, idag främst företrädd av USA.

Arabiska intellektuella hittade mycket gemensamt hos tyska filosofer, som Rilke och Heidegger, vilka menade att den amerikanska livsstilen var civilisation utan kultur, rik men andefattig. Även med den nazistiska rörelsen kunde man hitta beröringspunkter. Bland annat hade man ju judefobin gemensamt, men också, som sagt, kritiken av det materiella kapitalistiska samhället. Efter andra världskriget hittade man allierade i kommunistländer, som också starkt kritiserade den ytliga, kapitalistiskt demokratiska världen.

Under kalla kriget tävlade öst och väst om världsherraväldet, och oljan var då som nu en mycket viktig vara. Av skäl som kanske delvis förklaras av ovanstående blev Sovjetunionen allierad med många länder i arabvärlden, och USA såg Israel som ett strategiskt viktigt land med potential för militära aktioner i regionen. En annan faktor som ofta framhålls är den ganska stora judiska befolkningen i USA, som på många sätt spelar en viktig roll i både den amerikanska politiken och i näringslivet.

Av Mikael Malmaeus 28 sep 2001 14:09