sourze.se

Sanningen om Israel, del 1

Historiska fakta står mot religiös övertygelse i Palestinafrågan. Men vad är egentligen sanning och vad är myt? Olika fakta och rent förtal lyfts fram beroende av vilken sida man står på.

På förekommen anledning skulle jag vilja skildra förutsättningarna för den konflikt mellan judar och det palestinska folket som utspelas i våra dagar. Jag önskar att jag kunde skriva den slutgiltiga sanningen om Israel, men det är uppenbart att också jag är färgad av någon slags åsikt, trots att jag inte har någon nära släkt i landet eller några andra speciella kopplingar, utöver att jag spenderat sammanlagt cirka 8 månader där, främst i Jerusalem. Det som nedtecknats här i stort är det som ligger till grund för mina åsikter i Palestina-frågan. Jag hoppas att eventuella felaktigheter blir uppdagade genom kommentarer till artikeln. I slutändan kanske vi i alla fall kan föra en diskussion där vi är överens om fakta.

Tyngdpunkten ligger på bakgrunden till konflikten.

Situationen idag och framtida lösningar diskuteras endast i korthet. Det finns naturligtvis oändligt mycket mer att tillägga. Jag beklagar att jag inte ansett det möjligt att ange referenser till varje uppgift. Jag bistår gärna med detta om någon är intresserad.

Jag har försökt att skilja på staten Israel och området Palestina, men när en palestinsk stat börjar diskuteras får den också namnet Palestina. Med sionism menar jag inledningsvis den rörelse som syftar till att grundlägga en judisk stat i Palestina. Senare talas även om rabiata och militanta sionister, och då avser jag personer som på ett hänsynslöst sätt vill driva den sionistiska idén vidare genom att exempelvis utöka staten Israels territorium.

RELIGION OCH DEN HISTORISKA RÄTTEN

Detta är en fråga som jag helst skulle vilja avstyra. Vem kan argumentera mot religiös övertygelse? Det finns dock vissa fakta i målet som kan vara bra att känna till.

När den muslimske kalifen Umar år 638 erövrade Jerusalem sägs det ha gått mycket fredligt till. Judar och muslimer hjälptes åt att belägra och erövra staden, som på den tiden hölls av Bysans kristna. Efter att de kristna kapitulerat skedde inget dödande, ingen förstörelse av egendom och inga försök att tvinga invånarna att övergå till islam.

Huruvida detta överensstämmer med verkligheten är svårt att fastslå. Vinnaren brukar ju som bekant skriva historien. I alla händelser så har vinnaren i det här fallet bemödat sig om att framstå som ödmjuk och respektfull mot anhängarna av sina systerreligioner, i enlighet med Koranen: "Vi tro på vad som nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi äro honom undergivna" Sura 29:45. Ingen muslim borde egentligen ha något problem med att Jerusalem befolkas av judar och kristna. Den fundamentalistiska falang som driver frågan att all muslimsk mark ska rensas från otrogna måste söka stöd någon annanstans.

Det är otvetydigt att Bibeln pekar ut landet mellan Medelhavet och Jordanfloden som judarnas förlovade land. Moseböckerna och Josuas bok berättar om hur Israel flyr från Egypten och med Herrens hjälp besegrar kanaaniterna och andra folk i Palestina. Men när judarna drivs iväg därifrån till den babyloniska fångenskapen år 586 före Kristus sker detta också med Herrens bistånd eftersom folket har dyrkat avgudar se till exempel 2 Krön. 36:13 f. Judarna har därefter återkommit och fördrivits i olika omgångar. Huruvida tiden nu har kommit för Herren att slutgiltigt skänka Erez Israel åt judarna är en religiös tolkningsfråga, och här mäktar mina ord föga mot intellektuella mystiker i talmudskolorna.

Jag hävdar dock att de religiösa argumenten och den historiska rätten till landet är något som för flertalet judar och palestinier är av underordnad betydelse, som blivit viktigt först när den andra sidan börjat föra sådana resonemang. Judarna har i många hundra år vid påskhögtiden jublat "Nästa år i Jerusalem!". Detta är emellertid närmast en ritual, som i allt väsentligt saknat saklig innebörd. De första praktiska sionisterna arbetade främst för en fredlig kolonisation av obebodd mark - att med våld erövra Jerusalem var knappast något mål. Men efter att man fick kontroll över staden i sexdagarskriget 1967 har man mer och mer börjat se den som sin historiska egendom.

Jerusalem är förvisso islams tredje heligaste stad. Inget palestinskt hem jag besökt har saknat den obligatoriska tavlan med Klippmoskén. När profeten Muhammed började predika sin lära vände man sig mot Jerusalem för att be. Ganska snart ändrade man seden till att vända sig mot Mekka, men Muhammeds färd till himmelen gick via Jerusalem. Traditionellt är det främst Mekka och Medina som muslimer håller för heliga. Palestina-konflikten har dock inneburit att Jerusalem fått en viktig symbolisk betydelse med religiösa förtecken.

SIONISMENS HISTORIA OCH MÅL

Judar befolkade Palestina vid vår tideräknings början, men landet styrdes formellt från Rom. År 70 efter Kristus gjorde judarna uppror mot den romerska ockupationen, varpå de fördrevs från Jerusalem och förbjöds att besöka staden. Dessutom förstördes Herodes tempel. Det som finns kvar av tempelmuren är idag judarnas heligaste plats - Klagomuren. På den heliga klippan där templet med förbundsarken som bland annat sägs ha innehållit Moses stentavlor med de tio budorden en gång stod står idag Klippmoskén, och rakt ovanför Klagomuren den stora al Aqsa-moskén.

Judarna har upplevt blomstringstider och perioder av förföljelser både i Palestina och i resten av världen. I de galileiska städerna Tiberias och Safed har judendomen blomstrat under långa perioder, liksom i Spanien, Prag och på andra platser i Europa. Jerusalem har dock aldrig varit en säker plats. Där har korståg, massakrer och muslimska erövringar avlöst varandra.

Varför har då judar förföljts? Det är naturligtvis en känslig fråga, i synnerhet som de allra värsta utslagen av dessa förföljelser skett i modern tid. Judarna betraktar sig som ett utvalt folk, och detta har säkerligen varit en stötesten för omgivningen. Man har vid åtskilliga tillfällen på olika håll sysselsatt sig med att tvångsdöpa judar. Andra gånger har man anställt pogromer, ekonomiska pålagor och diskriminerande lagstiftning som tvingat judar att leva i getton.

I det medeltida Europa fanns inga andra utomstående grupper att förgripa sig på. Vad som är orsak och verkan kan vara svårt att reda ut, men det är ett faktum att judar varit överrepresenterade i näringslivet och att de varit och är en ganska penningstark grupp. Enligt Hitler kontrollerade de även världspressen och politiken, och kunde således anses skyldiga till det mesta eländet här i världen. Även i andra delar av världen, inte minst i Mellanöstern, har de varit hårt drabbade av förföljelser.

Under tiden för de nationella väckelserna i Europa föddes den moderna sionismen. På 1880-talet skedde den första vågen av judisk utvandring till Palestina. Då var det främst ryska kolonister med socialistiska ideal som slog sig ner på landsbygden. År 1897 hölls den första internationella sionist-konferensen i Basel. Målet fastställdes då till en judisk stat i Palestina, ett hemland för all världens judar, ett land där inga nyckfulla härskare eller folkopinioner kunde hota den judiska samvaron. 1909 började man bygga Tel Aviv intill den arabiska hamnstaden Jaffa.

Det måste ha funnits många varianter av sionismen, och många föreställningar om hur det såg ut och skulle komma att se ut i Palestina. Området behärskades sedan 1516 av turkarna i det Ottomanska riket. Förmodligen föreställde sig många landet som obebott, och en sak är säker - det var ingen stat av europeiskt mönster. Men det var inte heller folktomt. Den första tiden gick det av allt att döma ganska fredligt till hos de judiska nybyggarna, men efter hand började den arabiska befolkningen känna sig hotad och trängd.

Efter första världskriget erhöll Storbritannien mandatet Palestina, omfattande dagens Israel, Västbanken och Jordanien. Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour deklarerade 1917 att: "Hans Majestäts regering ser med gillande upprättandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och ämnar bemöda sig på allt sätt för att underlätta uppnåendet av detta mål, på det uttryckliga villkoret att intet må göras till förfång för de icke-judiska samfundens i Palestina medborgerliga och religiösa rättigheter, eller för de rättigheter och den politiska ställning som judar åtnjuter i något annat land". Citerat från Karen Armstrong "Jerusalem. One City. Three Faiths", 1996.

Balfour-deklarationen brukar ofta åberopas av sionismens förespråkare när rätten till territoriet ifrågasätts. Många menar att det var ett stort svek att judarna bara fick det nuvarande Israel, inte Jordanien och inte ens Västbanken i FN:s delningsplan från 1947. Att Balfour bara var en i raden av utrikesministrar med åsikter i kolonialfrågor glöms ofta bort. Att kunna argumentera för ett judiskt nationalhem var förmodligen fördelaktigt när kolonialmakterna gjorde upp om landområden. Samme Balfour lär också ha ansett att: "Sionismen är . rotad i urgamla traditioner, i nuets behov och i framtida förhoppningar av vida djupare betydelse än önskningarna och fördomarna hos de 700 000 araber som nu bebor det urgamla landet". Citerat från Karen Armstrong "Jerusalem. One City. Three Faiths", 1996.

Förutom att det är ett anmärkningsvärt resonemang så är 700 000 araber förmodligen kraftigt i underkant, mer om detta senare. Det har även förekommit överenskommelser mellan arabledare och engelsmän om begränsad judisk invandring, men arabledarna var långt borta från maktens korridorer, judarna desto mer inflytelserika.

Med tiden blev situationen alltmer spänd mellan judar och araber. 1929 bodde cirka 140 000 judar i Palestina Jewish Year Book, 1929. Samma år ägde talrika arabiska uppror rum runt om i det brittiska mandatet. Beryktad är massakern i Hebron där 67 judiska bosättare mördades, merparten äldre, kvinnor och barn. Än idag kan man läsa på ett hus vid marknaden mitt i den arabiska stadskärnan: "This market was built on jewish property, stolen by arabs after the 1929 massacre".

Fortsättning följer...


Om författaren

Författare:
Mikael Malmaeus

Om artikeln

Publicerad: 28 sep 2001 13:18

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: