Kock Otto - del 12

Efter ett misslyckat uppdrag på ryska tundran tröstar sig Kock Otto med ägglikör på hotell Mir. En het ledtråd dyker plötsligt upp.

Exakt femton minuter och tio sekunder senare stod Lindroth i hissen för att åka den enda trappan ner. År av erfarenhet av hotellboende hade lärt honom att om det bara finns ett enda anständigt ställe att spegla sig på i ett hotell, så kan man ge sig den på att det alltid är i hissen. Så var även fallet på hotell Mir och Lindroth lät sin blick kritiskt granska kvällens utvalda kostym. Armani i all ära, men de sanna mästarna i skräddarbranschen utövade sin verksamhet på Emhurst road i London. Den lilla tvärgatan i utkanten av Soho är inte den man hittar utan problem, men med kännarens öra hade ett rykte här och en röst där lett till att löjtnant Franz Otto Gilbert Lindroth nu tillhörde den utvalda skara av män som fick sina kostymer och skjortor uppsydda av Angus MacPhearson. Denne MacPhearson hade aldrig fallit till föga för några modenycker utan vidhöll med rabisk fanatism de rent och enkelt skurna kavajerna som knäpptes med fyra knappar framtill i en linje. Ordet dubbelknäppt fick honom att se rött, en färg som för övrigt var lika fjärran de gråa tweedtyger han endast använde sig av som drottningen av England var från Shahen av Iran. Gamle Angus hade ursprungligen sytt kostymer åt slottsherrar i östra delarna av Skottland, men efter en omtalad incident rörande honom och en välgödd fårtacka hade han under förödmjukande former tvingats lämna landsdelen. Inte ens hans egen mor ville kännas vid honom under sina sista levnadsår, utan hade varje år kring juletiden skickat okokt haggis - den skotska nationalrätten med gamla anor - till alla hans sju syskon, men aldrig till honom. Angus MacPhearson var en bitter man, men en gudabenådad skräddare. Hans kostymer betingade ett pris som fick de flesta som äntligen hittat till honom att ångra all den tid de tillbringat letande efter hans butik. Lindroth hade inte tillhört denna skara, utan putsade med stort förakt bort ett osynligt dammkorn från vänstra kavajärmen på sin ljusgrå, enkelknäppta kavaj i ren tweed. Byxorna var absolut raka och utan slag. Skjortan var naturvit utan att gränsa mot beige och slipsen var grön med röda tomtar på. När hissdörren gled upp var det med ett självsäkert och belåtet leende han gick ut i hotellets lobby.

Lindroth kallade till sig en av de många servitriserna och beställde med hjälp av sin svensk-ryska reseparlör tre dubbla ägglikör utan is. Åke och Jaor såg tveksamma ut men nickade uppgivet till svar när han höjde ett frågande ögonbryn mot dem för att få bekräftelse på sin beställning. Servitrisen rynkade på näsan och gick mot bardiskens rödblanka, mahognyimiterande yta för att expediera deras groteskt västerländska order. Hon var - som alla servitriser i baren på hotell Mir - van vid alla dessa fulla svenskar som med lite pengar på fickan reste till Ryssland för att supa skallen i bitar och sedan återvända till sitt hemland högtravande talandes om kulturelltintellektuellt utbyte, Östeuropas potential och vidgade vyer. När hon återvände till bordet med tre tumblerglas av tjeckisk kristall bräddfyllda av simmig gul likör var det med ett föraktfullt leende hon tog emot den i Lindroths egna ögon frikostliga dricksen.
- Tak so javla mycke, sade hon med grav brytning samt vände sig om och lämnade de storögda svenskarna.

De tog sina glas och Lindroth utbringade en skål.
- För hans majestät konungen, botten upp!

Lindroth svepte sitt glas i tre djupa klunkar och vinkade till sig servitrisen igen. Åke tittade med panik på Jaor. Dennes blick svarade med en ångestladdad nick som tycktes mena att det var bäst att de drack upp. Lindroth var trots sitt excentriska beteende deras överordnade. Om han sade åt dem att dricka, då skulle de banne mig dricka.

De tömde sina glas och Åke försökte matt antyda sin smak för Lindroth genom att kommentera att "detta smakar verkligen annorlunda än whisky". Lindroth nickade energiskt, svarade strålande som en sol att han verkligen instämde och bad sedan servitrisen om en ny omgång ägglikör. Därefter vände han sig mot de båda rekryterna.
- Licor de huevos - ägglikör - är jämte ren vodka den bästa drink man kan välja. Ni kan inte ana hur rik den är på protein och äggviteämnen. Det är som att dricka råa ägg. För hennes majestät drottningen - botten upp!

Med en rask knyck på armen tömde han sitt tumblerglas och inväntade de andra som stärkta av liknelsen vid råa ägg drack sitt andra glas med än större svårigheter.

Lindroth var på ett strålande humör. Han beställde in omgång på omgång. När Åke och Jaor försökte hejda honom skakade han bara myndigt på huvudet.
- Oroa er inte, grabbar. Den här kvällen bjuder OP5 på. Slappna lugnt av.

Med humöret på absolut topp skålade Lindroth den påföljande timmen för samtliga prinsar och prinsessor i Sverige, hela den spanska kungafamiljen, ett tiotal goda vänner samt två konsekutiva skålar för Kent Finell. Efter att utan framgång ha försökt skåla för och med blommorna på bordet intill tuppade Lindroth av och föll ner på golvet. Åke och Jaor var illa berusade även de, men de lyckades släpa honom till hissen. Efter att ha hejdat honom från att råka i slagsmål med sin spegelbild, vilken han hävdade hade stulit hans kläder, bar de honom till sviten och slängde honom ovanpå hans säng.

Solens strålar kom skrikande in genom den mattgula gardinen. De klargula stråken av blixtrande smärta kastade sig med ett vrål in i Åkes och Jaors huvud. Ljusstrålarna väckte de små arga dvärgarna som upprört grep sina yxor för att ursinnigt skränande hugga loss små flisor av ben på insidan av Åke och Jaors pannben. Dvärgarnas huggande gjorde den gamla kärringen i gommen, hon som under natten sått gräs och hår på tungan, heligt förbannad. Längs sina långa kedjor av rostig, rosslande stål fastgjorda i gomseglet halade hon sin skrynkliga kropp ner mot magsäckens mun. Svärande av förakt för de satans kreaturen till dvärgar som stört henne började hon hamra och klösa på magsäcken med sin långa, knotiga fingrars skitiga naglar.

Jaor och Åke upptäckte ungefär samtidigt att de omgående behövde få utlopp för nattens utsvävningar i ägglikör och vacklade som halshuggna höns mot toaletten. Klockan var halv sju, Moskvatid.

Klockan nio satt de tre i restaurangen och åt frukost. Åke beställde efter viss tvekan in en apelsinjuice och svart kaffe, Jaor nöjde sig med en kopp kaffe. Lindroth valde mellan fransk bondomelett och bacon med ägg. Valet föll på det senare, tillsammans med kaffe, juice, rostat bröd, filmjölk samt ett stort glas mjölk.

Måltiden förflöt under tystnad. Lindroth såg lycklig ut, något de andra inte kunde förstå. Spåren var kalla, man hade ingen aning om var Mirosmoj Milosevitj befann sig. Vistelsen i Ryssland hade - om den absoluta sanningen skulle fram - bara rört till situationen.
- Mina herrar, inledde Lindroth i det han torkade bort ketchup från munnen med baksidan av sin högra hand. Vi har fått intressanta nyheter hemifrån. Mirosmoj Milosevitj hålls fången på den ryska ambassaden i Stockholm.

Han tystnade och lät budskapet sjunka in. Åke och Jaor gapade av förvåning. Åke fann sig snabbast och spottade ut två självklara frågor.
- Hur vet man det, och varför hålls han fången?

Den första frågan var av rent operativt intresse, den andra var mer intressant. Varför höll man honom fången istället för att göra processen kort?
- Det är egentligen rätt logiskt, svarade Lindroth. Han flydde med bil via norra Finland till Härjedalen. Där identifierades han genast av lokal polis, vilken i sin tur lämnade över honom till rysk operativ personal i samarbete med svenska SÄPO. Antagligen håller ryssarna honom vid liv för att bryta ner honom och få reda på exakt vad han ändrat i datorsystemet. De vill inte gärna få några otäcka överraskningar efter att ha dödat honom. De måste framförallt få tag på koden som lokaliserar och avväpnar den trojanska hästen i missilavfyrningssystemet. Den typen av uppmjukning och förhör tar ett bra tag, så vi har nog någon vecka på oss att planera och genomföra fritagningsaktionen. Vårt plan lyfter om fyra timmar. Så låt oss nu packa snabbt så vi hinner handla billig ägglikör och gin på flygplatsens taxfreebutik.

Åke lutade sig med en tung utandning bakåt i stolen. Jaor skakade på huvudet.
- Varför lämnade SÄPO över honom om vi nu skall frita honom?

Lindroth log.
- Deniability, mina herrar. Deniability. Gå nu upp och packa.

Han log för sig själv när han mindes Ulfuel Samsons röst i telefonen. Hans sista meningar hade varit: "glöm nu detta, för helvete. Du höll på att klanta till det men allt är över och skall glömmas. Ta nu för böveln semester och vila ut. Du behöver professionell hjälp, för tusan!". Det var förtäckta komplimanger. Han hade gjort ett bra jobb och nu skulle det bara avslutas. Anspelningen på semester betydde att han skulle befria Mirosmoj och den sista meningen var ett råd att låta Åke och Jaor hjälpa till. Samson visste vad som var rätt. Han var en bra chef, tänkte Lindroth. Han undrade vagt varför Milosevitjs dödsorder hade återkallats, men lät sig inte distraheras av för djupa tankar. Samson gav orderna. Lindroth bara såg till att de utfördes.

Med ett ryck reste han sig upp, slängde servetten på sin tomma tallrik och gick för att packa. Det var dags att agera ännu en gång.

Av Patrick Stahl 28 sep 2001 09:57