Jag är rädd - jag kan inte flyga

Det är så löjligt, men jag törs inte flyga längre. Orsaken är lika löjlig den; Ju mer jag flyger, ju närmare kommer jag "kraschen".

Teoretiskt sant och likväl högst osannolikt. Jag har nämligen studerat sannolikheten för att ett missöde uppe i skyn ska inträffa. Den är inte stor kan jag slå fast med en gång. Det är större chans att jag prickar in sju rätt på lotto. Jag kan flyga varenda dag i 12000 år innan något händer... teoretiskt. Det är hur säkert som helst... nästan.

Däri ligger det stora problemet. Nästan. För varje gång jag ska ut på äventyr är det samma sak. Jag ska flyga. I helsike att jag tänker resa med buss eller tåg igen. I helsike att jag ska spendera halva semestern på resande fot innan jag nått målet.

Varje gång slutar det på samma sätt. Jag har inte bara mardrömmar, jag har maror som skulle få belsebub att blekna. Skräckslagna människor med stympade kroppar flyger omkring mig tills jag väcker mig själv med ett avgrundsvrål. Jag sätter mig upp i sängen och tänder lampan, känner svetten klibba längs ryggraden och vill helst av allt gråta. Drömmen lever i mitt minne hela dagen och innan aftonen är jag övertygad om att jag har ett sjätte sinne som visar sig när jag sover. Det kommer att ske i verkligheten, det bara väntar på att att hända.

Till slut kapitulerar mitt svaga jag och bokar buss eller tåg istället. Jag orkar helt enkelt inte ha en sån ångest varje natt över det som kanske ska bli den mest härliga semester jag haft.

Så då sitter jag ändå där med ryggsäcken fullpackad, på ett tåg eller en buss som masar sig fram. Timmarna blir till dygn och jag önskar varje minut att jag inte var så självkär. Att jag vågade mig upp i ett plan igen, som kunde ta mig dit jag skulle inom ett par timmar. Att jag lätt och ledigt drack ett par cocktails och njöt av utsikten vid fönsterplats, istället för som nu, känna mig som en feg liten skit, stirrandes på ett landskap indränkt i nattsvart mörker.

Enda trösten jag har är att skulle det hända då, så går det i alla fall fortare än det skulle göra om jag satt högt uppe i luften. Men å andra sidan vore jag ju närmare Gud om jag satt där...

Av Lena Vikberg 28 sep 2001 09:23