Kock Otto - del 11

Vår besynnerlige hjälte Kock Otto befinner sig på den ryska tundran, på jakt efter programmeraren Milosevitj.

Med ett ryck vaknade Lindroth upp. Kallsvetten låg som en film över pannan och den gråvita vinteruniformen kändes blöt av svett. En snabb blick på klockan gav tiden halv tre på morgonen, den bitande kalla luften mot kinden gjorde att han bedömde temperaturen till cirka tjugo grader under nollstrecket. Den sibiriska tundran var mörk, kall och ogästvänlig.

Den provisoriska bivack han byggt upp av ris och grenar skyddade endast sporadiskt mot vinden. Förvisso hade det mojnat något sedan kvällsmörkret lagt sig, men ännu blåste det rakt genom vinteruniform och värmeställ. Lindroth frös när han med allt stelare fingrar tog upp IR-kikaren. När han riktade den mot den enda byggnationen på tre mils radie, en datja på drygt hundra kvadratmeter, kunde han se hur värmebilden från den enda kroppen inuti nu befann sig i horisontellt läge.

Inuti stugans varma trygghet befann sig en man och hans dator. Mannen hade uppenbarligen gått och lagt sig. Lindroth beräknade hans återstående livstid till cirka två minuter, plus minus tio sekunder beroende på om ytterdörrens lås visade sig vara svårforcerat.

Plågsamt sakta smög sig Lindroth fram till dörren. Med ett verktyg som vid en översiktlig granskning skulle förefalla vara ett vanligt schweiziskt gökur dyrkade han upp dörren. Låset var gammal och enkelt att få upp rent tekniskt. Svårigheten låg i att göra det tyst.

Dörren knarrade trots sin synbart höga ålder inte alls när han förde upp den på glänt och tyst som en skugga gled han in i stugan. Temperaturförändringen fick det att sticka i näsan och ofrivilligt tog han ett djupt andetag. Den varma luften strömmade ner i de ordentligt nerkylda luftrören och Lindroth kunde känna hur bronkerna utvidgades. Enligt den ritning han mot tjugo dollar fått kopiera av den entreprenör som byggt samtliga datjor på denna exklusivare del av tundran skulle stugan i princip endast bestå av ett matrum och ett större vardagsrum. det var en vanlig lösning för att kunna hålla hela huset uppvärmt av endast en värmekamin. Sängar stod i alkover som kunde avskiljas med hjälp av tunga karpas - ett slags draperier. Utan att ge ifrån sig ett ljud smög Lindroth sig inåt i huset. Till höger i hallen fanns en dörr som ledde till köket. Den var stängd. Rakt fram stod en dörr på glänt, antagligen av ren glömska eftersom det under natten skulle leda till att hallen värmdes upp i onödan. Inifrån syntes ett svagt flämtande sken som fick honom att dra sitt vapen. Om han var vaken skulle Lindroth i värsta fall tvingas skjuta honom. I bästa fall kunde det fås att se ut som en olyckshändelse. I mörkret grinade han illa när han återkallade minnen från den senaste "olyckshändelsen" han åstadkommit. Han kunde fortfarande höra Ulfuel Samsons röst när han blev utskälld:
- Lindroth, för fan! Jag sa olyckshändelse - inte våldsamt mord. Du tror väl för böveln inte att någon kommer att tro att mannen råkade stoppa en stjärnskruvmejsel i ena näsborren för att sedan råka vräka sitt huvud mot en dörr och slutligen råka skjuta sig i bröstet TVÅ GÅNGER med sin egen älgstudsare?! Är löjtnant Lindroth sinnesslö?

Med en rysning skakade Lindroth bort känslan av misslyckande och öppnade långsamt dörren. Det flackande skenet kom från en punkt bakom dörrens öppningsvinkel. Antagligen hade Mirosmoj Milosevitj låtit spjället till kaminen stå på glänt för att ge extra syre åt den falnande glöden. Med draget vapen tog han ett djupt andetag av den varma luften och ett långt kliv placerade honom en dryg meter in i rummet. På en säng satt Milosevitj och hälsade honom välkommen med sina öppna handflator.
- God evening, sade han till Lindroth på knackig engelska.

Lindroth gick sakta mot honom med pistolmynningen riktad mot det vänstra av hans isgrå ögon. Håret var alldeles vitt och skrattrynkorna vid tinningarna gav honom ett nästan sympatiskt utseende. Milosevitj reste sig långsamt upp och pekade med en senigt vältränad arm mot en punkt till vänster om Lindroth och fortsatte:
- I see you brought a friend.

Lindroth vred förvånat på huvudet och kände knappt när Milosevitj slog till honom i nacken med den inbundna kopia av Krig och Fred han haft liggandes på sitt nattduksbord. Allt blev mörkt när han medvetslös föll till golvet.

Morgonens skarpa ljus kunde inte väcka Lindroths sömn i datjan. Det som fick honom att vakna var ljudet av en dörr som sparkades upp. Sömndrucket famlade han efter sin pistol. Den var borta. Snabba steg hördes i hallen. I ren desperation ryckte han åt sig en tung ljusstake i mässing från nattduksbordet och drog sig upp på knä. Det bultade i huvudet och han försökte fortfarande fokusera sin blick när dörren till vardagsrummet slogs upp med en smäll.
- Lindroth?! hann den svartklädde och maskerade förövaren förvånat ropa innan han träffades i huvudet av ljusstaken.

Dörrvakten öppnade de breda glasdörrarna till hotell Mirs lobby med ett stort leende. Lindroth stapplade in och höll på att tappa greppet om en av de båda pappkassarna. I sin iver att efterlikna amerikanska affärer har dollarbutikerna i Moskva även anammat det västerländskt idiotiska påfundet att tillverka pappkassar utan bärhandtag. För att bära två kassar måste man stappla runt i en konstant omfamning av sina inköpta varor.

Han struntade i trapporna och tog hissen fast rummet bara låg på andra våningen. Med i egna ögon övermänsklig balans använde han sig av sin vänstra fot för att knacka på rum 203. Endast ett par sekunder hann förflyta innan dörren öppnades av Jaor Grundwall.

Åke Stålhufvud och Jaor Grundwall satt i soffgruppen i ljust rött skinn i svitens vardagsrum. Lindroth hade packat upp varorna och befann sig nu i badrummet för att skölja sitt ansikte i det varma vattnet. När han såg sig i spegeln kände han sig starkare än på länge. Hans bruna hår var fuktigt och lät sig lätt bearbetas av den tunna stålkammen. När det låg slickat bakåt över hjässan lutade han sig mot spegeln och såg sig i ögonen. Han såg äldre ut än han var. De senaste åren hade varit våldsamma, för våldsamma för att inte lämna märken. I ansiktet hade han fyra långa ärr förutom krossmärket på kinden. Samtliga ärr bar på minnen om våldsamma rakningar under synnerligen obehagliga omständigheter. Precis under hakan hade han ett märke efter ett djupt jack. Det hade skett när han skulle raka sig under ett bevakningsuppdrag i Istanbul. Han hade hållit sig gömd i ett torrskafferi och hade endast haft en slö smörkniv av trä till sitt förfogande. I brist på raklödder hade han tvingats använda en blandning av importerad grekisk fetaost, majonäs och rågsikt. Insmord i ansiktet med den illaluktande blandningen hade han försökt raka sig med smörkniven. Precis i det ögonblicket blev han upptäckt. I förskräckelsen över att ha blivit ertappad slant han med den slöa träkniven varpå den sprack. Han hade fått sys med två stygn av en mycket road allmänpraktiserande läkare på orten.

Med en skakning på huvudet torkade Lindroth sig i ansiktet med en handduk, tog den lilla förpackningen vit choklad till höger om kranen på handfatet och gick lojt bollandes med den ut i vardagsrummet.

Som situationen var nu hade Mirosmoj förvisso lyckats komma undan, men spåret var hett och nu hade Lindroth fått två mans förstärkning. Åke hade ännu huvudvärk efter den hårda träffen av ljusstaken men i övrigt var de båda rekryterna i absolut topptrim. Världen svävade i fara men med tre svenska operatörer skulle situationen säkert gå att rädda. Självsäkert nickade han åt de båda övriga för att visa att han till fullo uppfattat situationen.
- Mina herrar, vi har en del att diskutera.

Åke reste sig upp och kliade sig i håret strax under den ömma svullnaden vid högra tinningen. Tankfylld började han resonera med tomma luften.
- Vi fick resorder hit för att tillfångata Mirosmoj Milosevitj och föra honom till den svenska ambassaden. Du hade tydligen blivit beordrad att stanna vid ditt skrivbord. Hur kan det då komma sig att vi fann dig sovande på Milosevitjs vardagsrumsgolv?

Lindroth förstod direkt sambandet. När statsministern "beordrade" honom till skrivbordstjänst menade han att det var ett bra tillfälle för Lindroth att låta de båda nya rekryterna prova vingarna. Lindroth hade tolkat det som vanlig deniability när det i själva verket hade varit ett förslag på lämpligt test. Milosevitj måste ha hört dem smyga runt huset och därför varit på sin vakt när Lindroth kom insmygandes under natten. Men det fick han inte avslöja för de båda operatörerna framför honom. De måste tro att de gjort rätt och att allt ingick i Lindroths plan. Han log för sig själv när han insåg att han var tvungen att dra en vit lögn för att inte skjuta de båda unga männens självförtroenden i sank. De såg ju upp till honom som den hjälte han blivit och inget fick rucka på denna bild.
- Jag rekognoscerade och ville med ljusstaken testa Åkes snabbhet. Mirosmoj lät jag löpa under natten för att få möjlighet att visa er praktiskt spaningsarbete.

Tankfullt tog han bort pappret från biten han tagit från handfatet och stoppade den i munnen. Med eftertryck ställde han så frågan:
- Vart kan vår flykting nu ha tagit vägen? Några förslag?

De tog för sig av den nyinköpta maten och diskuterade olika uppslag. Efter ett par timmar av resonerande kring möjliga flyktvägar, inkomna data från gränsstationer och gediget analyserande hade man avskärmat möjligheterna. De kunde nu med visshet konstatera att Mirosmoj Milosevitj inte längre befann sig i sin stuga, samt att han med stor säkerhet och efter tre grundliga undersökningar ej befann sig i Lindroths hotellsvit. Därefter föll undersökningsarbetet in i en svacka och man tycktes ha kört fast. Alla fysiska spår tog slut tio meter från Milosevitjs stuga och visade sig vid en senare kontroll dessutom härstamma från en något halt älgtjur. Trötta och slitna beslöt man sig för att tillfälligt släppa ämnet och släntra ner till hotellets bar för att diskutera mindre dramatiska saker. De beslöt att byta om till mer passande klädsel och mötas i lobbyn en kvart senare.

Av Patrick Stahl 26 sep 2001 15:29