Kock Otto - del 10

Kock Otto är tillbaka i Sverige med sina rekryter. I detta kapitel har han ett kort möte med statsminister Goran Persong. Hårda ord utväxlas, men uppdraget får klartecken.

Ett knappt urskiljbart mummel trängde ut genom den lyckta dörrens springor. Lindroth satt och försökte höra vad samtalet handlade om men fallerade i sitt uppsåt. Endast orden "idiot", "terapiarbete" och "deniability" hann han uppfatta innan dörren vräktes upp och ett synbart kuvat statsråd kom utrusande. Statsrådet Petter Storman hade precis blivit utskälld för sin brist av kontroll över vissa avdelningar inom rikets underrättelsetjänst och var inte på bästa humör när han mötte Lindroths blick. I sin brådska lyckades han bara blänga ilsket på honom och svära något om "...midjehögt i skit, din förb...". Lindroth uppfattade situationen som fientlig och osäkrade därför den Sig Sauer han hade nerkörd i byxlinningens specialinsydda hölster i ländryggen. Pistolkolvens sidor av bakelit hade han nyligen låtit byta ut mot hårdplast. Det gjorde det mer obehagligt att dra vapnet eftersom man fick dåligt grepp om man var det minsta svettig i handflatan. "Om man är det minsta nervös börjar man svettas, och man skall inte skjuta om man är osäker", hade han sagt till OP5:s vapensmed. Samtidigt hade han kvitterat ut en ny uppsättning oljeperforerade amalgamkulor. När en sådan kula träffar sitt offer gör amalgamets kvicksilvers högre densitet att den slungas ur kulans hålighet bråkdelen av en sekund efter att kulan träffar målet. Resultatet är ett fotbollsstort utgångshål samt en överhängande risk för amalgamförgiftning. Oljeperforeringen var Lindroths egen idé för att minska kulans friktion mot eventuella dammpartiklar i luften.

Med osäkrat vapen reste han sig upp och tog ett steg bakåt från dörren för att ha bättre skottvinkel. Han nickade mot sekreteraren som satt vid ett svängt skrivbord i rödbetsad furu till vänster om den nu öppna dörren för att markera att han behärskade situationen och att hon kunde slappna av. Hon såg mycket avslappnad ut när hon efter ett kort ögonblick sade:
- Statsministern kan ta emot er nu, herr Lindroth.

Lindroth var klädd i en ljusbrun, dubbelknäppt Leo Fellini-kostym och en ljusblå skjorta från B&W. Slipsen var av thailändskt råside och något mörkare än skjortan. Med ena handen fortfarande i ryggen med ett fast grepp om kolven på sin pistol gick han så in till sin högste chef.
- Vad i helvete har du ställt till med, Lindroth?! öppnade statsminister Goran Persong. Hans röst sprack nästan och på ena sidan av halsen lyste ett dunkande blodkärl som ett rött spjut. Slipsknuten var redan lättad på gränsen till uppknuten och med ryckiga rörelser knäppte han upp den ljust röda skjortans översta knapp. Kavajen låg slängd på en schäslong till vänster om det i sammanhanget anspråkslösa skrivbordet av olackerad mahogny. Statsministern stod upp bakom sitt skrivbord och lutade sig demonstrativt över bordsskivan på knogarna.

Lindroth såg sig om i rummet och nickade åt Persong med avsmalnade ögonlock för att markera att han till fullo uppfattat situationen i sin helhet. Detta var förvisso en debriefing, men inte ens på Rosenbad kunde man tala klartext nuförtiden. Fortfarande med handen på kolven började han systematiskt smyga runt i Persongs rum. Statsministern tystnade häpet när han såg Lindroth smyga runt och lyfta på lampskärmar och när Lindroth upptäckte dennes förvåning viftade han otåligt med sin fria hand åt honom att fortsätta tala. Persong förblev dock förstummat tyst ända tills Lindroth sökt genom rummet, ryckt på axlarna och satt sig ner i en av de båda besöksfåtöljerna i vinrött skinn. Först då återfick han talförmågan och fortsatte.
- Du har förvisso kostat staten fem miljoner i dyrbar militär utbildning, men det innebär inte - och jag upprepar med all möjlig skärpa INTE - att du har någon slags rätt att döda. Klantar du dig en gång till får du sparken - och det oavsett hur många miljoner du redan kostat staten i utbildning och skadestånd!

Lindroth log och rodnade nästan av berömmet. Han insåg hur svårt det måste vara för någon på så hög position som statsministern att ge beröm åt så kallade "fuktiga jobb" - elimineringar. Alla som befann sig högre upp i hierarkin var tvungna att ha "deniability". De måste kunna säga sig ha varit ovetandes om den verksamhet som försiggick längre ner i organisationen. Goran Persong talade självfallet på fri kod och kunde inte använda sig av klarspråk. För många väggar hade öron dessa dagar. Med ett syrligt leende svarade Lindroth att han givetvis förstod situationen och sade att han tog på sig allt ansvar personligen.
- Det kan du ge dig fan på!, nästan skrek Persong tillbaks. Från och med nu är du förpassad till skrivbordstjänst! Därmed basta!

Lindroth suckade hårt. Ordern var givetvis ren deniability. Nu var det dags att handla.
- Jag skall alltså INTE åka till Ryssland och träffa vår gemensamma VÄN Mirosmoj?

Han hade uttalat "inte" och "vän" ironiskt för att förklara att detta var hans nästa drag. Oavsett risken för avlyssning var han tvungen att informera statsministern om händelseförloppet.
- Nej så min själ! Du skall stanna i Sverige. Det är en uttrycklig order. Du skall stanna i Sverige! Är det förstått?

Lindroth log hårt inom sig och förbannade de omständigheter som gjorde att de var tvungna att spela detta spel för att vissa skulle ha ryggen fri om det gick snett. Med en kort nick reste han sig långsamt upp, fortfarande med handen i ländryggen hållandes Sig-Sauern i ett hårt, torrt grepp och svarade kallt:
- Det är uppfattat. Ordern är klar och tydlig samt tillfullo uppfattad.

På sin väg ut ur rummet släppte han långsamt greppet om pistolkolven. I sitt huvud var han redan i Ryssland. Planet var bokat och gick nästa dag. Nu hade han även statsministerns godkännande för operationen.

Av Patrick Stahl 24 sep 2001 09:34