Kändisgala eller Mumintidning?

Klockan är 20:38 det är lördagskväll och jag har precis stängt av TV:n.

Var och handlade på Konsum idag. "Hyllningsgala till förmån för hjältar och offer i USA-katastrofen", ungefär så stod det på varendaste liten löpsedel mina för övrigt igensvällda ögon kunde se. Kvinnor, män, flickor, pojkar, ja de flesta förbipasserande begrundade detta och samtalade. "Ja, verkligen bra att media uppmärksammar detta, verkligen bra att de ordnar en sån fin gala. Åh, titta det ska vara kändisar med, ja ohh så fint."

Erkänner att jag i cirka fem sekunder funderade på att köpa tidningen, bara för att läsa om spektaklet. Läsa om hur det ska gå till när USA:s kändiselit ska hylla offer, hjältar och håva in pengar, men jag avstod. Istället köpte jag en Mumintidning.

På vägen hem ifrån Konsum förde jag en livlig debatt med mig själv.
- Marita?
- Ja, sa jag?
- Du lovade dig själv att inte yttra dig om terrorattacken. Du lovade?!
- Jag vet... Ska inte göra det heller. Tror jag.
- Jamen, skärp dig, sa den andra Marita. Börja inte babbla om något som du inte är sådär hundra procent insatt i.
- Jag vet, sa jag. Jag är kanske inte 100 procent insatt i varje lilla aspekt, krigsplan, motiv, etcetera.
- Nä, precis!
- Men en sak är jag väldigt säker på.
- Jaha, vad är det?
- Jo, att summan av terroristattacken i New York är sorg och död. Tusentals människor sörjer och är döda. Tusentals liv har gått till spillo.

Anledningen till att jag överhuvudtaget började debattera med mig själv var att jag kände mig fruktansvärt illamående över vad jag läste på löpsedlarna. Illamående för att det inte är första gången tusentals människor dör, inte första gången tusentals människor sörjer.

Blev illamående när jag tänkte på hur många välgörenhetsgalor det ordnats för offrena i tidigare katastrofer som exempelvis jordbävningen i Turkiet då tiotusentals människor dog, naturkatastrofen i Sydamerika; tiotusentals offer, självmords- och bombattentaten man nästan dagligen hör om i Mellanöstern, det faktum att 30000 barn tvingas att mörda i krig.

Det värsta är att detta endast är ett axplock av de dagliga/årliga katastrofer som sker. Kanske har det ordnats galor för dem med, men det är ändå inget som kan jämföras med denna välgörenhetsgala. Det är på något sätt inte lika självklart.

Visst USA-katastrofen är som vi nu så många gånger konstaterat en historisk tragedi, en enorm katastrof. Några män kapar fyra flygplan varav två kraschar rakt in i västvärldens pumpande hjärta, det tredje rakt ner i USA:s muskler och det fjärde kraschlandar innan det eventuellt var på väg mot Vita Huset. Ja, det är obeskrivligt välplanerat, kallblodigt, provokativt, omänskligt och tragiskt. Och ja, det må vara en terroristattack, alltså något man med tillräcklig information, teknik, makt och försvar skulle kunna råda över i jämförelse med naturkatastrofer, men och jag vill poängtera men, det är samma konsekvenser vad gäller mänskliga faktorer, det är oskyldiga människor som dör och oskyldiga människor som sörjer.

Alla offer i alla katastrofer har familjer, vänner och släktingar. Alla lämnar de människor att sörja. Alla, kanske dock på olika sätt, vill ha en fin välgörenhetsgala fylld av vacker musik där de får pengar till återuppbyggnadet av det skadade samhället.

Jag kom hem från Konsum och åt min inköpta "GefleÅnghusmiddag". Knäppte på TV:n. Och ja, jag knäppte över till femman. Hör oturligt nog Alicia Keys spela sin sista not på flygeln. Jag tittar en kort sekvens, byter sedan till nyheterna. På nyheterna bränner man USA:s flagga och eldar på en Bushliknande kropp. Män jublar och skrattar åt scenariot. Byter kanal igen. Bert dagdrömmer, Mark Levengood spelar Bingolotto, en programledare står och skuttar framför MTV-kameran jaja, jag vet... blir bara så jävla matt. Byter över till femman igen. Mariah Carey sjunger Hero med sin fantastiska röst vad jag för övrigt anser om henne som artist tar vi en annan gång och jag sitter förstummad. Det är vackert. Oerhört vackert. Jag gråter. Nej, snarare störttjuter. Tårarna sprutar och jag kippar efter andan. Jag vrider mig i soffan. Försöker vända mig bort från TV:n, men hur jag än vrider och vänder på mig hör jag: Herooooouuu, Mark Levengoods röst, 30 000 barn mördar i krig, fanatiska män som skrattar åt den uppeldade flaggan, "100 prostituerade kommer från Ryssland varje vecka för att sälja sina kroppar i Norden".

Det blir för mycket. Jag knäpper av TV:n och går och gör i ordning en kopp varm choklad. Sätter mig i fåtöljen och torkar bort de tårar som jag gråtit, inte bara för USA. Utan för alla som lever under krig, misär, fattigdom, naturkatastrofer, bombattentat och svält. För alla katastrofer som drabbar människor lika hårt vare sig de bor i Turkiet eller i USA.

Och det är det jag vill komma åt. Sorgen och stödet.
Människor runtom i världens alla hörn tyngs exakt lika mycket av sin sorg och behöver exakt lika mycket stöd som de just nu behöver och får i USA. Det är orättvist.

Sen kvarstår även faktum att man tål inte hur mycket skit som helst. Man orkar inte. Till sist blir det liksom fullt i tunnan, de matematiska och de fysiska lagarna säger stopp. Och nu är det fullt.

Därför känns det ibland enklare att köpa en Mumintidning.

Av Marita Söderström 24 sep 2001 09:59