Javisst!... Eller.. vad tycker du?

Vilket jag också naturligtvis gör, inombords. Många verkar alltid så säkra på sin sak, rätt, fel, ja, nej, höger, vänster, svart, vitt. Jag kör den grå linjen, tar sällan ställning och definitivt aldrig i grupp. Vågar inte, kan inte. Jag har många tankar, åsikter och funderingar. Men de strider. Tyvärr mest mot sig själva, vilket känns ganska poänglöst.

Jag vill våga stå upp för min åsikt, men innan jag har avslutat en har jag oftast redan ursäktat den genom att backa upp motsatsen som en slags parering. Förvirrat? Inte för mig, jag är van. Men för de som lyssnar kan det kanske kännas en aning onyanserat. Poängen med diskussion försvinner liksom. En annan variant är att jag bara flyter iväg, in i omattifallvärlden.

Ta terroristdådet i USA. Jag tycker att det är fruktansvärt. Men trots att jag tycker och känner massor leder det inte till något konstruktivt. Jag vill skälla, fajtas, och gorma. Tycka högt helt enkelt, vilket känns viktigt nu när ett tredje världskrig verkar hänga i luften. Men mina tankar irrar iväg och jag kan ägna många timmar över att fundera på terroristernas tankar, mål och mening.

Hur kan man känna ett så starkt hat att man är beredd att offra år på diverse utbildningar för att sedan spränga sig själv i luften, i syfte att åsamka så stor förödelse som möjligt? Hur kan man agera bortom all empati? Vem är han ? som får människor att hata så mycket att mötet med döden inte känns främmande? I löfte om att i så fall uppnå vad? Tänk omattifall denna man? som lyckats manifestera så starkt hat kunde omvandla det till kärlek istället. Vilken kraft, vilket ljus! Vilken underbar planet jorden skulle vara. Bara mys och gos. Som ni säkert förstår är det funderingar man inte gärna slänger ur sig i en vild diskussion. Det hade tagit udden av den.

För att inte tala om min totala brist på att skilja på person och åsikt. Åtminstone när det gäller mig själv. Kanske är det därför jag alltid vill ha ryggen fri, därför jag aldrig hittar styrkan i att stödja en åsikt. Den övertygelse man behöver för att klara av påhoppen. Jag blir bara ledsen, och rädd för att kanske trampa någon på tårna.

Till saken hör att jag egentligen varken är särskilt arg eller en superrättviseaktivist, även om jag vore tacksam för lite mer jävlaranamma. Jag har så lång startsträcka att diskussionerna brukar vara över när jag väl eldat upp mig. Om jag nu skulle få för mig att vilja inflika något. Istället vill jag klia alla under hakan och få dem att må bra i sitt tyckande och tänkande, utan att själv på något sätt behöva blotta strupen. Feghet? Javisst, också. Men någonstans har jag börjat att acceptera min brist på hård hud och starka åsikter. Men kanske ändå inte. För nu skriver jag en text som säkert får kritik, och jag är beredd att ta den. Eller. kanske inte riktigt ändå. Måste man tycka och tänka så mycket? Kan vi inte bara älska varandra och vara lyckliga.

Av Susanna Penther 21 sep 2001 09:27