Fånga dagen? Hallå eller!

Det satsas stora summor på att finna kunskapen om hur man kan leva i nuet. Kurser, litteratur, tv-program och föreläsningar fullkomligt nedlusas av teorier, analyser och käcka tips. Det är först när vi möter oss själva vi kan bli hela och leva ett balanserat och fullvärdigt liv. Från att ha levt ett liv i förvirring ska vi upplysas och finna sanningen.

Och budskapet lyder: Fånga dagen, lev i nuet, stanna upp, lyssna in, njut, upplev och var närvarande.

Samtidigt stressar vi runt och försöker hitta tiden till att vara i nuet; dygnets timmar verkar vara halverade. Vi går på meditationskurser, men blir frustrerade över att aldrig kunna slappna av och hitta den inre trädgården, eller vad nu den egna platsen ska manifesteras som. Vi förlorar oss i frigörande sång/dans/andning/samtal/måleri och en mängd frigörande aktiviteter vars hälsobringande effekter istället ter sig rent hälsofarliga.

Vi kastar oss in i primalskrik, gestaltterapi, psykoanalys och andra själsliga äventyr, men är lika stressade av att sitta fast i en bilkö som vi var innan. Bensinmätaren står på rött, radions alla stationer har slutit ett avtal att bara spela samma låter och vindrutetorkarna har för längesedan gett upp. Vi svär åt alla de andra idioterna och trycker reflexmässigt biltutan i botten.

I ett försök att stilla den alltmer accelererande pulsen styr vi kosan mot puben och häver i oss ett par öl för att sedan konstatera att det är en dag i morgon också. På jobbet är vi lika frånvarande som en skolelev när det är dags att hålla föredrag, och jobbet tar vi med oss hem. Sedan kör vi ungarna till ridning/fotboll/ishockey/dans och Pokémon-klubben utan en aning om vem som vill vad. Och varför.

När nattlampan släcks lyser tankarna upp sinnet och vi funderar över barndomens orättvisor, pensionsförsäkringar, ekonomin och vad som händer när vi dör. I drömmen uppenbarar sig nuet i form av ett ljus i en tunnel som bara skjuts längre och längre fram för att sedan uppslukas och försvinna helt. Vi vaknar av väckarklockan och önskar att det vore helg, bredvid någon vi undrar om vi känner, och slänger i oss två koppar kaffe. Vi ögnar igenom tidningen och känner en mättnad av de svarta rubrikernas ängsliga meny.

Och verkligheten säger: Nu är alltid förr, sedan eller aldrig.

Kanske borde vi bara tänka som Mark Levengoods mormor: "Det är inte så farligt med saker och ting. Det är bara att bryta ihop och gå vidare".

Av Per Poulsen 21 sep 2001 10:03