Bröllopet del 2

Ödet kan vara nyckfullt.

Ur leden som trängdes vid dörren steg en präst fram, höjde korset och de ställde sig bredvid varandra, fattade händer och gick ner på knä. En välsignelse följde, den gled smidigt över prästens läppar som förstod deras obekvämlighet, med ett sista korstecken över deras huvuden steg han tillbaka. Hennes mor drog igen dörrarna med en bestämd min och stängde ute männens kommentarer.

Långsamt, nästan bedövat ställde sig Estalia upp. De höll fortfarande varandra i handen, så nära att hans närhet brände som eld över kroppen. Han vände sig mot henne och deras blickar möttes. I hans bruna ögon syntes tyglat begär och knappt något av vinet och det gav henne lite mod. En stund passerade och hon började undra om hon förväntades göra något som hon inte visste om.
- Jag är glad att den här stunden har kommit. Du behöver inte vara rädd. Jag ska vara försiktig. Samtidigt som han talade strök han hennes kind, lekte kort med en hårslinga och stannade vid hennes nacke. Beröringen var fjäderlätt och sände ilningar igenom hela kroppen.

Hon svalde, han böjde sig ner och kysste henne. Deras läppar möttes, deras kroppar pressades mot varandra och verkade smälta ihop. Han avslutade kyssen och hans andedräkt smekte hennes hals.
- Estalia, min blomma, viskade han lågt. Så krossade han nästan sina läppar mot hennes, hans tunga ivrig och otyglad av begär. Hon tappade nästan balansen, smidigt svängde han runt och lade ner henne på sängen. Hon kippade efter andan, av överraskning och en annan varm känsla.

Skuggan som lösgjorde sig från gardinerna vid fönstret var varningen. Något ven igenom luften och han föll åt sidan, som en klubbad oxe. Hon öppnade munnen för att skrika men en hand slöt sig över hennes mun och hans ansikte snuddade vid hennes och viskade lågt.
- Ingen fara. Det är bara jag, Jag har kommit för att rädda dig. Han gjorde en paus och lyssnade spänt.
- Vad menar du, lyckades hon få fram.
- Vi måste fly!
Bestämt sköt hon bort honom från sängen. Han ramlade nästan omkull, svor lågt och närmade sig igen. Innan han var framme ställde hon sig upp och kunde inte låta bli att titta ner på Arvick, som på mattan. Rött blod sipprade ur ett jack vid tinningen.
- Han är medvetslös. Ustill grep efter hennes arm.
- Han blöder ju!
- Han kommer att bli bra. Ett vilt uttryck som hon aldrig sett förut fanns i hans ögon, som en räv som drivits till galenskap av hundarna.
- Vi måste fly. Ustill tvingade åt sig en kyss. Argt sköt hon ifrån sig honom och snubblade nästan över sin man.
- Jag är inte din. Jag är gift!
- Jag vet. Därför måste vi fly. Jag kan inte stå ut med tanken att du skänks bort till en annan man. Han tog sig åt huvudet med ena handen. I den andra handen höll han den blodiga eldspättet.
- Jag gömde mig här tidigare. Kom, vi måste fly. Han slet tag i henne och drog henne mot ett fönster. Gardinen fladdrade och en kall bris sköljde in i rummet.
- Du gör mig illa!
Förvånat släppte han taget om armen och slog undan gardinen. Ett rep dinglade över balkongens räcke, förmodligen ner till marken. Vi kan inte ta korridoren. Risken är för stor. Vi måste klättra. Ustill verkade inte höra hennes protester. Arvick stönade och försökte resa sig.
Båda tystnade och stirrade tillbaka på honom. Han verkade inte medveten om dem för blicken var ofokuserad, rörelserna ostadiga som om han hade druckit för mycket och osande eder for över hans läppar.
- Nej, jag tänker inte följa med dig, bet hon ifrån och backade två steg. Han stirrade misstroget på henne en lång stund.
- Jag älskar dig ju!
- Jag är gift. Vår tid är förbi. Hon sade det sista i mjukare ton för hon fruktade att han skulle bli arg och göra något dumt. Dumt! Kunde något överträffa vad han just gjort. Hon ruskade på huvudet, hoppades att allt var en ond dröm och försökte hitta en utväg. I hennes bröst slog hjärtat fort.

Med ett osande ed som skulle fått vilken jungfru som helst att rodna rusade Arvick rakt emot Ustill med sänkt huvud. Överraskad av hennes svar var Ustill sen att reagera och slog ut med spettet alldeles för sent och träffade Arvicks axel. Tacklingen sände Ustill rakt in i väggen. Han verkade inte vara något match för Arvick, som var längre, större och erfaren i vapenbruk. Som en staty stod hon och stirrade på striden. Desperat slog Ustill till med spettet. Arvick duckade och slog ett grepp om livet. De båda tumlade omkull, rullade runt två varv och slog i sängen med en smäll. Så blev allt tyst.

Osäker stod hon kvar, bet sig i läppen och kände hur hon frös. Så lösgjorde sig Ustill och ställde sig upp med ett jagat intryck.
- Jag... Jag tror ... Blod fläckade hans händer röda. Spettet hade drivits in i Arvicks bröst. Hans bruna ögon, som glött av begär och lovat kärlek var tomma. De stirrade ut i intet, hans fingrar var krökta som klor.
- Vad har du gjort! Estalia rusade emot sin man. Ustill var snabbare och fångade upp henne, tryckte henne intill sig och höll fast henne mot hennes vilja.
- Vi måste fly. Han upprepade det, om och om igen i hennes öra. Hon stirrade över hans axel på Arvicks stilla kropp. Så rann krafterna ur kroppen. Han drog med henne ut på balkongen och kollade repet noga, som om den enkla sysslan återgav lite styrka så harklade han sig och strök av blodet på benkläderna.
- Vart? I ögonvrån såg hon Arvicks kropp vid sängen, och blodpölen som växte sig större.
- Bort härifrån.
- Vart skulle vi ta vägen, frågade hon och lät axlarna sjunka ner. Hela kroppen kändes tung som bly. - Vi kommer att jagas igenom grevskapet och landet som mördare. Ingen kommer vilja att veta av oss.
- Vi kommer på något, försäkrade Ustill.
- Du klättrar nerför repet först. Jag följer efter. Det är inte svårare än att klättra i träden som vi gjorde som barn.
Hon ruskade på huvudet.
- Nej, gå först du. Jag måste plocka ihop några saker.
- I så fall väntar jag.
- Nej, klättra ner och hämta hästarna. För du har väl gömt undan några hästar åt oss?
- Ja.
- Jag kommer inte att orka gå.
Efter ett hjärtslags tvekan nickade han kort och omfamnade henne. Hans närhet kändes hal och klibbig som en fisk. Hon stålsatte sig, stod ut och vågade knappt tänka vidare på lögnen. Så snodde han runt, hävde sig ut och tittade upp en sista gång med lyckligt leende.
- Jag älskar dig, Estalia. Hon log matt, höll andan och räknade tyst till tio efter att hans blonda kalufs försvunnit ner i mörkret. Inget annat val fanns, intalade hon sig tyst och steg fram till repet. Hon studerade knuten och kände magen häva sig.

Innan hon hann ångra sig knöt hon upp knuten. Det var svårt för repet var spänt. Två naglar bröts av. Hon snyftade av smärtan. Fortare! Det var minst tjugo meter ner till marken. Han borde vara halvvägs. Snart måste han känna att något var fel. I ögonvrån väntade hon sig att han skulle dyka upp vid räcket. Fly! Aldrig. Framtiden som flyktingar och mördare var vansinne. De skulle aldrig klara sig.
Knuten gled upp. Repändan for över räcket. Ett gällt skrik skar igenom natten, Ustills skrik avbröts av en hård duns. Han kunde inte ha överlevt fallet. Hon stod stilla, lyssnade och andades stötvis, kylan gled in i kroppen, in i hennes hjärta.

Beslutsamt vände hon om, slet sönder klänningen och strök ut Arvicks varma blod över axeln, över ena bröstet och ansiktet. Inget ljud hördes från natten. Hennes händer darrade. Hon vände sig mot dörren, tog ett djupt andetag och lät tårarna komma, rinna nerför kinderna och droppa ner på golvet, ner i Arvicks blod. Hennes skrik drog till sig vakter och dörren slogs in.

Under tystnad sänkte de åtta männen sina facklor och antände bålet, det flammade upp och omslöt hennes älskade mans kropp, lågorna verkade inte nöjda utan sträckte sig högre, som för att nå de stjärnorna ovanför dem. I sin huva som var framåtfälld och gömde hennes ansikte stod Estalia vid droskan, modfällt steg Arvicks närmsta män tillbaka och grät öppet. Ute i mörkret stod resten av byn, vid hennes sida fanns mor.
- Guds vägar äro outgrundliga sa prästen sorgset.
- Men man får vara glad att han har lämnat något efter sig som kan föra ätten Magnovill vidare. Mördarens kropp har slängts i en namnlös grav.
- Arme pojke, vad tänkte han, jämrade mor sig.
- Vi ska vara glada att Arvick skrämde iväg honom med sina sista krafter och undvek att Estalia besudlades av hans händer, gud straffade honom när knuten gick upp och han föll till sin död, tillrättavisade prästen. Med en sista blick mot bålet vände Estalia om och gick mot droskan med långsamma steg. Inget val hade funnits. Fästningen och plikterna som slottsfru och änka väntade på henne. När sorgetiden var över skulle det svärma av friare, kanske någon kunde fylla Arvicks plats. Soldater och rådgivare lyssnade till henne, hon var deras härskare nu. Kanske hon inte behövde en man?

Med ett ryck skramlade droskan iväg mot fästningen.

Av tobias landström 21 sep 2001 13:17