Ödet kan vara nyckfullt.
- I guds namn förklarar jag er härmed, man och hustru. Prästens auktoritära stämma rang ut över de församlade i kyrkan. Hon vände sig om och mötte deras avundsjuka och beundrande blickar. Deras vänstra hands fingrar var tätt ihopflätade med varandras, men en avgrund skilde deras själar åt. Trots det så kände Estalia en varm stolthet. Det var hennes dag. Barnet inom henne skulle skiljas från henne, kvinnan skulle få slå ut i full blom, musiken började. Lidelsefulla, nästan plågade toner.
Hon sträckte på ryggen, glad över hennes smala gestalt inte behövde korsettens stränga form och höjde hakan och fäste blicken någonstans i intet. Hon bar en vit brudklänning, ett släp draperade halva trappan upp till altaret bakom dem och gjorde ett viskande ljud då steg ner för trapporna i takt med musiken. Hennes svarta hår var uppsatt och flätat. Ett diadem i silver som föreställde gnistrande stjärnor höll slöjan på plats, i skydd av den sköt hon sin brudgum en försiktigt blick.
Ett blodsrött band omslöt deras handleder, det var ett obrytbart band. Symbolen för deras äktenskap. På deras finger glimmade guldringarna. I hans närhet tycktes hon kort, ty han var nästan en och nittio lång, reslig med muskulös överkropp som talade om att han var en stridens man. Han såg nästan obekväm ut utan sin rustning. Han var klädd i en ljusgrå tunika med hög krage, enkla benkläder och en snövit mantel. Sträva, hårda drag markerade hans ansikte. Under hans ögonbryn vek inte de bruna ögonen en tum, mörkt kortklippt hår inramade ansiktet. Hennes man var en som axlade stora bördor och alltid gick segrande vidare. Hon kunde inte förneka en viss dragelse, en pirrande känsla som spirade upp som en blomma inifrån och ville slå ut, som en blommas knopp.
I deras kölvatten reste sig folk upp ur bänkarna, en matta av viskningar följde dem på väg ut ur kyrkan. Hon sänkte blicken, samlade mod för det här var inte en dag att vekna. Fjorton år yngre än honom själv så såg hon ut som en docka. Ung och bräcklig med liljevackra drag och krämvit hy, som nästan gav henne slätt ansikte om det inte varit för de spetsiga kindknotorna, halvt dolda av slöjan. Hennes berggrå ögon lade märke till en bekant person i slutet av kyrkan.
Hon missade ett steg, genast var han där och hjälpte henne in i takten. Hon gav honom ett lugnande leende. Hjärtat bankade hårt. Jo, det var han. Vad gjorde han här! Han drog sig tillbaka i skuggan av en pelare. Inte skulle han väl fläcka hennes dag! Inte om han älskade henne.
Som svar på hennes oro stod han kvar i skuggorna. Men han släppte inte henne med blicken, den var så intensiv att den nästan skrämde henne. En ond förebråelse slog rot. Hon var inte hans, kunde aldrig bli. Så var det bestämt.
Giftermålet var arrangerat av hennes föräldrar. Deras stunder var förbi. Visst skulle hon sakna dem men hon hade en plikt. Och hennes föräldrar förväntade sig att hon skulle vara stark.
Han var nästan som en motsägelse mot hennes brudgum, lika ung som henne själv med ungdomens drag kvar i ansiktet och sina kvicka blå ögon, som oftast skuggades av en oredig askblond lugg. Uniformen passade honom illa. Hon misstänkte att han tagit värvning för att imponera på henne eller vinna hennes föräldrars favör. Ett drag som misslyckats, ty han var av enkel börd. Hennes föräldrar var rika borgare. Hennes mors glädjesnyftningar hördes från första bänkraden. Med en sista ofrivillig osäker blick åt hans håll steg de ut i ljuset. Hon kisade, skuggade ögonen med andra handen och tittade ner på droskan som väntade på dem. Hedersvakt av soldater i hennes mans ljusblå livre sänkte sina svärd, så att de bildade ett glimrande tak över dem när de steg ner för trapporna.
Ovanför deras by reste sig hennes mans fästning, som en höks stolta näste och från varje torn fladdrade vita och ljusblå baner i vinden. Till deras ära. Till hennes ära. Synen skänkte styrka. Utanför kyrkan var det tjockt med folk. Alla var ivriga efter att få en sista blick av henne, deras avundsjuka var som en frisk vårvind.
Flammande facklor dansade runt omkring varandra i ett hypnotiskt skådespel. Innan facklorna slocknat så rusade två andra gycklare in och slog volter i luften, den första svettiga gycklaren drog sig tillbaka under dånande applåder. Som små möss pilade tjänstefolk omkring bland borden som formade ett stort U i den stora salen, där taket var så högt att inte ens eldstaden kunde lysa upp det. Skratt, skämt, småprat och skvaller var som tusen nålar. Ibland såg hon en lysten eller avundsjuk blick i ögonvrån från någon av gästerna, och hon njöt lite fåfängt av dem.
I mitten av bordet, på äreplatsen satt de bredvid varandra. De hade bytt få ord, bröllopsfesten tog deras hela tid och färden hit hade gått fort. Hennes mat låg orörd kvar på tallriken. Hon hade ingen aptit, bredvid henne drack och åt hennes man, men med måtta påpekade hans närmsta män med menande blickar åt henne. Dessa kommentarer färgade hennes kinder röda.
- Är allt till din belåtenhet, frågade han artigt i låg ton, svagt framåtlutad så hans andedräkt, stärkt av vin brände som eld mot hennes hals.
- Mina män kan vara oborstade. Men de menar inget. Det kan jag lova dig, fortsatte han.
- Ingen fara, försäkrade hon med ett fromt leende.
- Du är verkligen vacker. Han sänkte blicken förläget men bara för ett hjärtslag innan den blev hård igen och mötte hennes. Allt som är mitt är ditt. Jag vet att du älskar hästar, så jag har en present. Men vi kan vänta till morgondagen. För de skulle väl inte acceptera om vi smet iväg, lade han till med en spelad plågsam min åt gästerna.
En gest som fick henne att skratta nervöst. Det kändes skönt att de båda ogillade uppmärksamheten som krävdes, även om del, som hon antog var kvinnan tyckte om det..
- Nej, det skulle väl inte passa.
- Många har frågat mig varför jag har väntat så med att ta mig en fru. Jag har ju ett ansvar att föra Magnovills ätt vidare, svaret är att jag har väntat på en som kan fånga min öga, fängsla mig och binda min själ tätt intill hennes. Han gjorde en paus. De sträva dragen blev mjuka, nästan omöjligt sårbara. Öppenheten tog henne med överraskning och hon dröjde med sitt svar, så att han nästan fick en sårad glimt.
- Jag ska göra mitt bästa.
- Nej. Inte ditt bästa lade han till i mjuk ton. Var den du är, Estalia Magnovill. En blomma kan inte blomstra om inte den får ljus och utrymme. Han fattade hennes ena hand i sina grova händer, som vanligen svingade svärd och fångade hennes blick.
- Jag ska göra dig stolt, tillsammans ska vi uppfostra grevskapets arvtagare. Ämnet barn gjorde henne nervös och smått yr. Han tryckte hennes hand i sina händer.
- Vid din sida känner jag mig stark, stark nog att ta mig an vad som helst i min väg, fortsatte han.
- Ett skål för brudparet, utropade hennes pappa stolt. Han var klädd i sina bästa kläder, en vit skjorta med spetsärmar, svart mockaväst med guldknappar och mörka benkläder. Alkoholen färgade hans köttiga ansikte rött, men hon hade hans ögon. För brudparet rungade rösterna i salen. Glas klingade. Tjänstefolk dök upp för att fylla på glasen. Men deras nära stund var förlorad och Arvick drogs in ett samtal om en gränspatrullering vid östra gränsvallen. Av en undermedveten anledning gled hennes blick ut bland folket, över mörka vrår, skuggor och skrymslen, bland tjänstefolket och gästerna.
Så kände hon någons blickar. Hon vred på huvudet. Det var mor. Naturligtvis orolig med glädjetårar. Hon skänkte henne ett lugnande leende. Allt skulle gå bra. Eller hur? Blotta tanken på sängkammaren gjorde henne stel som en pinne. Hon tvingade sig själv att koppla av, andades djupt och återhämta sig innan någon lade märke till något. Hon ville inte att någon skulle se hennes svaghet, stark och plikttroget skulle hon gå till sängkammaren och utforska dess mysterium.
Så plötsligt drog festen mot sitt oundvikliga slut. De skildes åt, han med männens råa skämt och goda råd, hon med sin mor och några tjänsteflickor. En av dem lyste upp vägen med en flammande fackla igenom stenfästningens kala korridorer och spiraltrappor, fortare än hon velat nådde de sitt mål och steg in i sängkammaren. Bädden av kol skänkte en behaglig värme i rummet.
Överkastet, ett rött broderat exemplar från Gothars vidder var nedviket. Hon stelnade, steg in och lät de ta av kläderna, som en provdocka stod hon alldeles stilla. Under tiden surrade hennes mor omkring och gav order, sängen ströddes med örter som skulle ge fruktbarhet, ett ångande bad tappades upp, diamet och slöjan lyftes av sist. Tjänsteflickorna fnittrade. Inget på hennes smala kropp var att skämmas över, brösten var lite små men yppiga. Trots värmen frös hon.
- Han kommer att bli nöjd, försäkrade mor, som misstog hennes känslor.
- Jag vet. Hon klev ner i badet.
- Du är vår stolthet, snyftade mor när hon steg upp.
- Jag är er evigt tacksam. Det vet du mor. Hon hade svårt att känna något medlidande men hon försökte vara artig. Strupen snördes ihop vid tanken vad som närmade sig. Efter att de torkat henne svepte de ett nattlinne av vitt siden om hennes kropp och lät håret falla utslaget över ryggen. I korridoren hördes männens rop och fotsteg. En sista gång studerade mor henne och nickade långsamt.
- Alla andra avundas dig, lovade hon.
Hon svarade inte, utan stod stilla och inväntade följet. Hon höll hakan högt, blicken stadig och ryggen rak. Dörren slogs upp. Eldstadens sken smekte hennes anletsdrag och han stannade tvärt in när han såg henne och drog efter andan. Han var också klädd i en enkel vit särk, som såg löjlig ut på hans långa muskulösa kropp och hon var nära att skratta men stoppade sig själv i tid.
Av tobias landström 21 sep 2001 10:28 |
Författare:
tobias landström
Publicerad: 21 sep 2001 10:28
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå