Kock Otto - del 8

Vår skenbart kompetente agent tar befälet över sina nya rekryter och äter tvål på det spanska regementets toalett.

Lindroth reste sig upp. De båda männen framför honom tillhörde den främsta eliten i sin nisch. Faktum var att de tre tillsammans utgjorde själva eliten. De främsta stridskrafter la Légion producerat. El atún gordo, la pez sin ojos och... ... och el hombre seco. De enda tre män som tagit sig igenom Semana Infierno - helvetesveckan - fem gånger.

Semana Infierno tillkom ursprungligen som en "motivationsvecka", men det olycksbådande smeknamnet blev snabbt etablerat även bland befälen. Under sju dagar drivs rekryterna i ett ursinnigt tempo runt bland barer i Malaga, Torremolinos, Fuengirola och Granada. Mellan barbesöken tvingas de dansa andalusiska folkdanser, sjunga villancicos och fäkta ner tjurar på tjurfäktningsarenan i Mijas. Rekryterna forslas som boskap på det lokala bussnätet mellan städerna. De två sista dagarna i Granada brukar vara värst. Fulla, utmattade, hesa och iklädda tajta byxor med paljetter tvingas de tillbringa den avslutande fredags- och lördagsnatten på calle Pedro Antonio. Det är en ändlös gata av barer och diskotek som aldrig tycks stänga. De flesta kommer aldrig till Granada utan tvingas ge upp redan i Malaga eller Torremolinos. I slutet av veckan, på söndagen, samlas de få som ännu kan stå upp i ett klassrum. Där får de sedan skriva en kort spansk essä på fem-sex sidor. Ämnet varierar men rör sig ofta i trakterna "fingerborgars strävan att uppnå kognitiv perception" eller "att leva fyra år som ett grässtrå".

Samtliga rekryter vid la Hacienda får genomgå Semana Infierno i slutet av sin femåriga utbildning. De tre i besöksrummet hade allihop genomlidit Semana Infierno fem gånger var.
- Är det sant att du kom ända till el Refugio? frågade plötsligt Jaor.

Lindroth log igen. Ryktet om honom cirkulerade ännu, trots att två år gått sedan han tog sin examen. El Refugio är en av de sista barerna längs calle Pedro Antonio. Där hade Lindroth hoppat över bardisken. De tajta byxorna hade gett efter och spruckit upp i baken. Väl bakom baren hade han visat bartendern hur man gjorde candyshots. Flera år senare kunde man fortfarande beställa un Sueco - en svensk - som de kallade den speciella snapsen.
- Jag gick vidare efter el Refugio. Ända till Granada Diez.

Jaor gapade. Ingen nådde ända till Granada Diez, det stora diskoteket som öppnar vid sju-åttasnåret och dit alla barägare söker sig efter att deras egna ställen slagit igen på morgonen. Ingen tar sig in på Granada Diez.
- Där var högt i tak, lade Lindroth till för att lägga fram bevis. Drinkarna var svindyra.
Joar nickade och mumlade något om vördnad. Vid hårfästet syntes ett par svettdroppar.

Lindroth gick fram och tillbaks i rummet och övervägde i vilken utsträckning han skulle placera sig på vänskaplig nivå med de båda männen. Han visste att det kunde komma tillfällen då de skulle bli tvungna att lyda hans order utan att tänka två gånger. Vänner kan man ifrågasätta, befäl kan man bara åtlyda.
- Trivs ni med er utbildning så här långt? Efter en kort tankepaus lade han till "...era kräk." Det var bäst att han höll en viss distans.

Jaor nickade instinktivt men Åke var den som först återfick talförmågan.
- Visst. Här är bra. Visst finns det saker som är jobbiga, men...

Lindroth avbröt honom med ett igenkännande leende.
- Du menar förstås behållarna på toaletten med vit chokladsås? Nickande mindes han hur även han själv till en början reagerat mot chokladsåsens skarpa tvålsmak. Skakande på huvudet avfärdade han Åkes förvirrade protest.
- Du vänjer dig. Han böjde sig ner mot de sittande rekryterna och tillade: Jag har smakat värre bjudchoklad på ÖBs privata toalett.

Belåten såg han på de båda männen. De såg förstummade ut. Han beslöt sig för att lämna dem i imponerat tillstånd och beordrade dem upp i enskild ställning. De flög upp som skållade höns och gick på hans kommando taktfast ut ur rummet. Precis när Åke skulle stänga igen dörren efter dem båda sade Lindroth:
- Ett ögonblick, mina herrar. Är det inte en sak ni har glömt?

De båda männen såg märkbart förvirrade ut, men Lindroth höjde sin högra knytnäve mot dem för att sedan slå den tre gånger mot sitt vänstra öra samtidigt som han ropade las focas marinas stridsrop:
- Maricones. Ma-ri-cones!

Åke Stålhufvud och Jaor Grundwall sken upp och upprepade unisont:
- Ma-ri-cones!

Tre timmar senare stegade el atún gordo in på toaletten. Längs ena väggen var ett tiotal handfat uppradade, på den motsatta väggen satt lika många toalettsitsar fastskruvade i väggen. Inga väggar skiljde dem åt, här var alla lika och inget privatliv existerade. Fyra av sitsarna var upptagna av unga rekryter som satte sig rakryggade i improviserad toalettgivakt när den högre rankade löjtnanten kom in i rummet. Lindroth tittade roat på dem och doserade ut ett par klickar vit chokladsås i ena handen för att lustfyllt slicka i sig den. Logementet hade bytt ut dispensers sedan hans senaste besök, men smaken var densamma. Hans blick sökte sig lojt mot den tredje toalettsitsen från vänster som hade en tjock tonfisk inristad i trälocket. Ett leende gled hastigt över läpparna och han gick till sitsen, drog ner byxorna till knähöjd samt satte sig ner. Med en snärt öppnade han sin tidning, Diario 16, och började läsa dagens spanska nyheter.
- Señor. No se puede sentarse allí. Es prohibido. Man får inte sitta där. Det är förbjudet.

Den unge rekryten till vänster om honom såg synbart upprörd ut. Ett blodkärl bultade i hans panna och han rörde sig oroligt på sin sits.
- Varför skulle jag inte sitta här? frågade Lindroth på släpig sydspansk dialekt. Det är ju min stol.

Han såg med genomträngande blick på soldaten som först bara gapade. Efter ett par sekunder bad densamme stammande om ursäkt, slet upp sina byxor utan att komma ihåg att använda toalettpapper och hastade med skammen lysande i ansiktet ut ur rummet. Med en kort nick åt de andra sittande rekryterna vände Lindroth blad och återgick till att läsa sin tidning.

Av Patrick Stahl 20 sep 2001 11:38