Kvinnan i forsen del 15

15:e kapitlet. Kärleken är lös!

Ulla och Johan satte sig ner vid Johans skrivbord och utbytte tankar med varandra. Det hade gått två dagar sedan han tagit farväl av prästen i Helsingborg. Klockan var tio på förmiddagen och han hade återvänt till redaktionen på Stockholmstidningen.

"Vad kom du fram till i Göteborg och Helsingborg", frågade hon. Utförligt berättade han vad han fått reda av Vera och mannen på campingen. När han skulle berätta om sitt besök med prästen såg hon att han tvekade.
"Alvin Ulfvenstam och hans far var medlemmar i en friförsamling. Det prästen sade förklara mycket men jag vill inte säga vad utan att först undersöka några saker till. Jag tror att Alvin Ulfvenstam ligger bakom det tjugo år gamla mordet på kvinnan i forsen och att han även kan ha utfört morden på de tre männen. Men varför han mördade även dem kan jag inte riktigt förstå. Vad har du och Stenhammar kommit fram till?"
"Stenhammar tror fortfarande på att mallorcamordet har utförts av en internationell brottslig organisation," svarade Ulla men visade med en trumpen min att hon inte trodde på teorin.
"Solvallabomben?, frågade Johan.
"Ju mer jag undersöker Rogers liv, desto tveksammare blir jag till att mordet hade koppling med hans spelande", sade Ulla.

När Johan gått in till Holmér för att lämna in en skriftlig redovisning om sin resa gick Ulla ut till fikarummet. Efter en stund satte hon på radion för att höra på ekot och studiokvinnan berättade att ett kvinnolik hittats utanför Motala. Polskan var det vittne polisen sökt om sprängningen utanför Solvalla. Hon hade arbetat på det kafé som mördaren besökt efter mordet. Polisens tekniker hade fastställt hennes död till samma kväll som bombdådet.

Hon gick ut till redaktionen igen för att berätta för Johan vad hon nyss hört. Hon upptäckte dock att där var helt tyst. Alls karlar hade blicken riktat åt samma håll. Deras blickar siktade in sig på en kvinna som stod vid ingången. Även Ulla kunde inte låta bli att stirra på henne.

Kvinnan var ca: 1.75 lång med halvlångt kopparsvart hår. Hon var ägare till en kraftig putande byst vilken måste ha varit svår att få på plats i den minimala och tajta toppen. Toppen var tunn och hennes styva bröstvårtor kunde lätt urskiljas. Hennes korta överkroppsklädsel blottade en vältränad och gyllenbrun mage. När hon vänt sig om så såg Ulla att hennes minimala kjol satt som gjuten mot hennes lagom stora stuss. Vid en lätt böjning av sin kropp kunde alla i rummet skymta vad hon hade under kjolen. Kvinnans bruna ben var smala och vackra. Inte som på mig, taniga och knotiga, tänkte Ulla. Hon kände avundsjuka och hat mot kvinnan.

Hon såg att anledningen till den lätta böjningen framåt var att kvinnan gått fram till och stod böjd över en sittande Johan. Han försökte se oskyldig ut men Ulla genomskådade hans hungriga blick. När kvinnan pratade med honom var hennes fylliga läpparna endast ett kort stycke från hans kind. När Ulla nu såg honom, som ett hungrigt rovdjur stirra ner i kvinnans till hälften blottade byst, byttes hennes ilska ut mot gråt. Hon smög försiktigt ut till damernas för att ingen skulle se. När hon kom tillbaka tio minuter senare var Johans plats tom och även kvinnan var borta.

Robert Stenhammar hade först tänkt följa efter kvinnan som frågat efter Johan men beslöt sig för att gå ut från byggnaden, sätta sig i sin Porsche och vänta ut henne. Likt ett framtida scenario kunde han föreställa sig hur lycklig kvinnan skulle bli när han skulle dyka upp vid hennes utträde ur byggnaden.

När Johan efter sin resa hade anlänt till sin redaktion satte han sig och pratade med Ulla. Hon fick reda på det han fått höra av Vera och Lukas, men inte det som prästen sagt. Han och prästen hade kommit överens om att de inte skulle rusa iväg med vad de båda nu visste. Prästen hade tystnadsplikt samt gett ett löfte vilket han måste fundera på om han skulle hålla. Det prästen, under deras ljuvliga promenad på Sofiero, hade berättat för honom var under förtroende och han hade lovat att inget säga till någon utan prästens tillstånd. Han tänkte inte ens delge uppgifterna under sitt möte med Holmér.

När han kommit ut från Holmérs kontor och Vera dök upp visste han inte riktigt vad han skulle känna. Skulle han känna glädje över att hon tagit sig alla dessa mil till Stockholm för att få träffa honom igen, eller skulle han känna panik för samma sak. Han lade märkte till tystnaden som lagt sig över redaktionen. Han kom på sig med att njuta över att vara den enda av männen som visste hur resten av hennes kropp på såg ut under det lilla hon hade på sig.

När hon kom fram till honom böjde hon sig och lade sin mun tätt intill hans öra och viskade:
"När jag hörde på min telefonsvarare att du var tvungen att genast åka hem till Stockholm blev jag lite besviken, men nu är jag här."
Hon förklarade att hon frivilligt anmält sig för att åka upp till Stockholm för att hjälpa till med utredningen om bilbomben utanför Solvalla. Hon berättade att Lenas man Möller innan åkt upp från Göteborg i samma ärende. Johan svarade att han visste Möller var en av dem som höll i utredningen. När de gått ut från redaktionen berättade han för henne att han på hemvägen hade åkt vägen över Göteborg. Där hade han besökt Lena och förklarade att det var hon som berättat att Möller var i Stockholm.

Vera ville inte åka i hissen. De gick istället nerför trapporna. När de var strax ovanför entrén så stannade Vera plötslig. Trappan var inglasad och man kunde skåda ut på människor som antagligen var på väg att lämna byggnaden eller var på väg in till ett av de många kontoren. Hon drog in honom mot det hörn där de inte kunde ses nere från entrén och sade med häftiga andetag att hon inte kunde vänta längre. Han kände hur hennes händer började slita i han jeans, men han försökte värja sig i rädsla för att någon kunde komma. Hon fnittrade åt honom, snärjde honom med att polisen visste något om solvallabombaren som pressen ännu inte fått veta och fick sedan som hon ville. När han senare med blossande kinder klev ut med henne från trapphuset hoppades han att sorlet från alla dessa människor hade dränkt deras läten.

När de kom ut ur byggnaden kunde hon inte låta bli att ge honom en liten kärleksfull puff. Han tog ett steg åt sidan för samtidigt fick han syn på Stenhammar. Han kom på hur han skulle komma ifrån Vera. Han gick fram och frågade om Stenhammar ville köra tidningens gäst till rikskriminalen. Den annars snarstuckne Stenhammar svarade vänligt att han ställde upp. Johan gick tillbaka till Vera och förklarade att hans kollega ändå skulle iväg åt hennes håll. Han gav henne sitt visitkort med sin adress och sade,
"Vi kan ju träffas senare på kvällen och prata om det ni vet om solvallabombaren.
Hon gav honom en lätt blinkning och svarade,
"Jag hoppas du laddat upp dina batterier till dess.

När han sett det sista av Stenhammars bil försvinna i stockholmstrafiken, gick han till parkeringshuset. Han ville åka hem för att fundera över sitt liv. Han såg det ändra riktning och plötsligt rusa iväg för att bli allt mer komplicerat. Jag måste åka hem och fundera ut saker och ting hemma i enskildhet, tänkte han.

Ulla hade, efter att hon upptäckt att Johan försvunnit tillsammans med Vera, smugit tillbaka till platsen där hon har sin dataterminal och skrivbord. Hon hade öppnat den understa skrivbordslådan och tagit ut ett cigarettpaket samt en liten souvenirflaska innehållande vodka. Det fanns ett rökrum på redaktionen, men eftersom hon inte ville att folk skulle veta att hon rökte, hade hon tagit sig ut till trapphuset som hon brukade.

Hon kände sig pressad och ansåg sig behöva bedöva sinnet. Hon tömde flaskans innehåll i ett svep och tände därefter sin cigarett. Plötsligt hörde hon ett väldigt oväsen, det lät som om någon misshandlade en kvinna. Hon följde ekot av skriket och när hon kommit nästan längs ner såg hon varifrån ljudet kom. I ena hörnet av trappan stod Johan med byxorna nere och med Vera klättrande över sig. Hennes svarta trosor hängde runt ena benet och Johans ansikte var begravt i hennes bröst. Hon hörde hans mansröst stöna med ett vidrigt djuriskt läte som hopplöst försökte tävla med kvinnans gälla tjut. Gråtande tog hon sig uppåt i trapphuset. Hon smög in på redaktionen hämtade sina bilnycklar och tog sedan hissen ner.

När Ulla, efter att ha tömt en halv flaska rödvin vilken hon förvarat i sitt handskfack, skulle köra ut från parkeringshuset såg hon Stenhammar åka rakt förbi henne. Med sig i framsätet hade han Vera. Ulla frågade sig om hon var prostituerad och hade sin kundkrets på redaktionen.

Hon körde chockad ut från parkeringshuset men ställde sig sedan på en parkeringsplats strax utanför. Fast hon redan kände sig rätt dimmig i huvudet och satt bakom en bilratt, tog hon fram vinflaskan igen. Hon drack ur den och fick sedan se Johan köra ut från parkeringshuset. Hon startade bilen och följde efter.

Hon hade trotts sitt berusade tillstånd inga svårigheter att följa hans bil. När de kom fram till där han bodde, och han kört in sin bil i ett garage, ställde hon sig en bit ifrån för att se i vilken trappuppgång han gick in. Därefter låste hon sin bil och gick till det närbelägna systembolaget. På en bänk, i en park hon sett då hon svängt in mot området, drack hon i smyg upp det hon handlat. Hennes skam för att hon kört bil onykter försvann med vinet. Med hjälp av sin allt mer dimmiga hjärna funderade hon på vad hon skulle göra härnäst.

Av John Jensen 19 sep 2001 09:17