Jamen USA har ju...

En kompis till mig och tillika Sourzeskribent fick en rejäl åthutning av sin företagsledning när denne besvarade en e-mailfråga på hans arbetsplats. Han tyckte inte man skulle hålla tre tysta minuter för offren i USA. Ja, eller han ville att dom skulle hålla några för offren i Nagasaki. För USA har minsann bombat och slaktat högt och lågt. En irakisk bekant som jag träffade i somras på en grillfest tyckte det var kul att USA blev bombade. Hon tyckte det var synd att inte fler dog.

Ett par skribenter på Sourze har även antytt att det inte behövs kännas någon sorg och även antytt sitt rättfärdigande av attacken eller förklarat den med varma ordalag i relation till allt annat "ont" som USA gjort.

Vårt lands malligaste reporter gick i går ut i vår malligaste kvällstidning och ylar om att vi skall - enligt kommendering - bli amerikaner efter att den elaka svenska staten återigen är lakejer åt USA. Jaktplanen som svepte över Stockholm var bara en del i en potemkinkuliss som är uppmonterad av vår statsminister.

Miljoner har dött i Vietnam, ingen grät där inte. Detta är hyckleri. Då skall minsann inte vi... ZZZZZ.

Vad samtliga ovanstående inte kan se, förstå eller känna är att detta har ingenting att göra med Folkmordstoppen, påstådda kommenderingar från ovan eller att vi skall känna oss som amerikaner. Det handlar om sorg, sympati och respekt. Just här i Sverige har vi en magisk gudagåva att kunna foga in USA:s skuld, ansvar och inblandning i allt från blöjpriser till Estonias undergång som tidskriften FIB/kulturfront svamlade om för en tid sedan.

Vill man hålla tysta minuter gör man det eller så gör man det inte. Man har ingen redovisningsplikt mot sin omvärld och man drar INTE in massa irrelevant trams om vad de anhörigas och drabbades stat har gjort för 20 år sedan eller nu.

Det är ovidkommande då de flesta som omkom är civila. Sådant tar man efteråt om bristen på USA-kritisk litteratur nu skulle vara i tilltagande. Det finns en tid och en plats för allting.

Undertecknad har uttryckt sin totala avsky mot USA:s folkmord i Irak i två artiklar men det mordet har
inget att göra med sorgen över de som drabbats. En förklaring kan vi foga in. Dock inte under tre minuter.

I väntan på att dödssiffran etableras och vi kan få se vilka nationaliteter de döda har så måste tyvärr de skyldiga till denna sympatibrist börja - med oss andra - se de drabbade som bara "människor". De tre tysta minuterna i fredags handlade inte om att känna sig som en amerikan.
Det handlade om att känna sig som en människa.

Om man nu prompt måste plocka fram retoriken, rättvisetänkandets vågskål och jämföra terror med terror så lets do it shall we.

Sveriges malligaste reporter antyder nämligen att det inte hölls en tyst minut åt dom som USA slaktade i Vietnam och det stämmer eftersom den svenska vänstern som drev protesterna under FNL-tiden inte var tysta en djävla minut. Sorgen kanske inte syntes och uttrycktes men engagemanget var det inge fel på.

När USA begick övergrepp och slaktade byn My-Sung med hundratalet civila skrek en enad och radikal folkmassa ut sin avsky och krävde att löjtnanten skulle ställas inför krigsrätt. När nordvietnamesiska styrkor däremot slaktade av 10 000 sydvietnameser vid Hue blev det dock idel tystnad.

Så visst. Det är skillnad på folk och folk. Vi i Sverige bryr oss olika om slaktade folkmassor men känslorna går inte alltid i USA:s favör.

Så här kan vi nu dra in USA:s terror från olika vinklar och plocka in siffror. Vi kan titta på terrorattacken vid Normandie och hur USA med fascistiska metoder drev ut Italiens tappra trupper från Palermo.

Vi kan göra detta till döddagar men det hör inte till
tysta minuter eller sorg. Anledningen till att vi inte sörjer, exempelvis de i Irak, är massmedias brist på nyansering och mod. Men det är en annan femma. En viktig femma men likväl en annan.

Andra femmor ja....

När man läser om vår land malligaste reporters uppväxt i dennes kamouflerade självbiografi så slår det mig att dennes våldsamma och av hämndbegär genomsyrade
uppväxt omöjligen kan vara alltför olik den som de palestinska barnen tvingas genomgå. De kan förklara såväl oförmåga att visa respekt och varför just lika barn leka bäst.

*****

Länk: fib.se

Av Stefan Holmqvist - SHQ 18 sep 2001 11:21