Den 2 februari, en fullkomligt lyckad eftermiddag

De kom ondskefulla ut från en sidogata. Förmodligen hade de stått där med bilen och lurpassat. Jag gasade på för fulla muggar. Gubben fick tvärnita och min mun for upp i ett brett smil av tillfredsställelse. Jag har träningsverk i örena av det smilet, än idag.

Nästa goding var i rondellen. En husvagn höll på att snurra där inne, men jag lyckades tränga mej före. Vagnen vek sig efter bilen men välte mirakulöst inte.

Med pensionärerna och husvagnen besegrade, steg mitt mod. That´s my day! Min hastighetsmätare visade trettio och efter mycket besvär hade jag lyckats att få upp en kö på tretton bilar, lastbilar och husvagnar efter mig.

En stor långtradare med trävirke blev pricken över iet denna underbara dag. Jag stod och tvekade en stund vid korsningen till stora vägen. När långtradaren var tjugo meter ifrån svängde jag ut. De bromsarna skrek ljuvligt. Att han också hade tagit sats före den långa backen, det var grädden på moset. Sänkte farten till femton mitt i backen, väl utsvängd åt vänster. Fick inte den långtradarschaffisen äta blodtryck mediciner efteråt, skall jag äta upp en Cresens moppe.

Med saknad lämnade jag den långa kön efter den kokande långtradarn. Jag körde nog för fort sista biten hem, men man är ju ingen snigel på vägen.

Av John Jensen 16 sep 2001 13:30