Subkulturer - ett tonårsfenomen?

Många är vi som har varit hårdrockare. Titta bara på Stakka Bo, videoregissören Jonas Åkerlund, Britney Spears-låtskrivaren Max Martin och grammisvinnaren Patrik Isaksson. Somliga växer upp, klipper av sig håret, säljer av sig skivsamlingen och hävdar att hårdrocksperioden var en typisk pubertetspryl. Men de flesta förblir ändå hårdrocksfans i själ och hjärta. Jag skulle nog vilja påstå att jag är en av dem.

Jag betvivlar att det finns något mer lojalt eller hängivet släkte än hårdrockare. Och då talar jag om den fullkomliga dedikationen av sitt liv till musiken. Jag fattade ordentligt tycke för hårdrocken i tidiga tonåren. Dessförinnan hade någon form av "hårdrock light" gått varm i stereon, men nyfikenheten tog över och tongångarna därhemma blev allt mer extrema. Även om jag är för ung för att aktivt ha varit med om den riktiga brutalmusikens födelse, var jag ändå ute i rätt tid. Det var åttiotal och inom hårdrocksgenren började det hända riktigt mycket saker; utbudet inkluderade allt från pudelpermanentad posörrock framförd av sminkade, tjejliknande gossar via The New Wave Of British Heavy Metal till hårt moshande thrash metal. Och allt däremellan. Själv fastnade jag för den musik som gick närmast 190 kilometer i timmen och den riktiga förälskelsen kom över mig på en konsert. Jag minns det som i går; tandställningsprydd och tanig, iklädd trasiga blåjeans, Nuclear Assault-tröja, flanellskjorta och vita gympadojor samt som pricken över i:et - spretlugg.

Där stod jag och beskådade storögt hur Dark Angel, Nuclear Assault och Acid Reign manglade skiten ur den Stockholmspublik som letat sig till Fryshuset 1989. Sen var jag såld. Hela min månadspeng gick till musikrelaterade ting. Jag köpte LP-skivor. Jag inhandlade tuffa bandtröjor. Jag lyckades övertala snälla mor- och farföräldrar att sponsra mig med en äkta hårdrocksjacka - ni vet en sådan där i MC-modell av märket Petroff med rött foder. Lyckan var total. Jag satt hemma och skrev brev till likasinnade metalfans i de mest suspekta länderna på andra sidan jordklotet, och lade således ner en förmögenhet på porto.

Jag införskaffade fanzines - tillverkade med hjälp av skrivmaskin, sax, klister och kopieringsmaskin - i vilka man kunde läsa om obskyra fritidsgårdsband i Långbortistan. Fann dem intressanta och skickade efter deras demokassett.

Och så fortsatte det. Bortsett alla sporadiska brevkontakter i samband med demo- och fanzine-beställningar, tror jag att jag som mest skrev med 50-60 själsfränder runt om i världen! Det var ett heltidsjobb bara det.

På helgerna vankades det spelningar. Då jag är uppvuxen i en söderförort till Stockholm var utbudet av dessa enormt. På den tiden det begav sig anordnades det gig med förhoppningsfulla och ivriga demoband så gott som varje fredag och lördag.

Jag misstänker att jag har sett varenda befintlig fritidsgård i huvudstaden med omnejd! I samband med dessa konserter vankades det oftast folkölsfylla, och då ingen av oss uppnått legal folkölsålder fick vi vallfärda genom land och rike för att hitta en mindre nogräknad affär som sålde denna vattniga maltdryck till oss.

Någon gång då och då minns jag hur bänkade oss framför radion hemma hos den av oss med bäst mottagning, allt för att ratta in någon obskyr lokalstation som sände extrem metal och intervjuer med rookies. Jag satt hemma framför TV:n och glodde på MTV:s "Metal Hammer/Headbangers Ball" och väntade tålmodigt på att det skulle visas tuffa videos. Oftast vevades det bara massa sleazeskit som jag inte hade det minsta lilla intresse av att se, men hade man tur kunde jag i alla fall få se två-tre videos som föll en i smaken.

Med ett brinnande musikintresse som detta brukar den naturliga följden vara att man bemödar sig med att försöka lära sig spela något instrument även om det är mer sällsynt att en tjej gör det. Jag gav mig aldrig på det där med att musicera själv. Eller nej, nu ljuger jag - jag spelade blockflöjt i mellanstadiet och jag är en jävel på att riva av "Kalle Johansson" på pianot!.

Visst, jag gjorde ett par halvhjärtade försök att plinka på en gitarr, men mitt tålamod tröt när jag inte hade utvecklats till en virtuos efter en månad. Däremot kan jag avslöja att jag under en kort, men intensiv, period i mellersta tonåren sjöng hellre än bra, som ni kanske förmodar i ett tjejband som harvade smetiga hårdrockscovers med ostämda gitarrer i en fritidsgårdslokal. Hela vår repertoar finns förevigad på en brusig rehearsaltape som ligger gömd i tryggt förvar. Jag kanske tar fram den och garvar hjärtligt om en sisodär tio år.:

Nåväl. Sedan kom då metalmusikens stora genombrott. Metallica blev listettor runt om i världen och det dröjde inte länge förrän death metal blev högsta modefluga. De grupper man tidigare beskådat på fritidsgårdar eller avlyssnat på demos gjorde ishallsturnéer och skrev på majorkontrakt. Här hemma var de mest kommersiella medierna inte sena att haka på - allt från Vecko-Revyn till "Söndagsöppet" var med om att exponera det nya trendfenomenet. De lokala fritidgårdsspelningarna reducerades kraftigt i antal och många av de tidigare så utseendemässigt sjabbiga fanzinen tog steget ut att satsa på fyrfärgsomslag och riktigt tryck. En del i den naturliga utvecklingen, kanhända.

Med anledning av mitt kombinerade intresse för musik och att skriva, satsade jag själv på att bli fanzinemakare under nittiotalets första del. Två, inte alltför tokiga, nummer av detta prånglade jag ut och detta ledde till att jag fick anställning på vad som idag är det ledande metal/hardcore/punk-magasinet i Sverige. Så kan det gå! Under flera år recenserade jag skivor, intervjuade allsköns grupper från när och fjärran samt bevittnade konserter och festivaler till förbannelse. Onekligen en mycket kul och lärorik tid idag jobbar jag på grund av diverse anledningar inte kvar.

På senare år har jag - tyvärr! - inte varit engagerad i musikscenen på samma sätt som för tio år sedan. Visst, jag köper alltjämt fler plattor än medelsnittsmänniskan, däremot har det blivit väldigt tunnsått med spelningar - knappast för att jag vill ha det så, utan snarare beroende på att jag numera bor i en stad där en musikscen lyser med sin frånvaro och de gigs som arrangeras kan jag räkna på min ena hand och ändå få fingrar över.

Därjämte tillåter inte min ekonomiska situation några större utsvävningar och därför blir det sällan av att man ger sig i väg på något evenemang i någon av storstäderna eller utomlands. Tråkigt, men sant. Ett annat faktum är att hårdrockscenen är långt ifrån vad den har varit. Trender har kommit och gått och den ena dagsländan har avlöst den andra. Ett par år in på nittiotalet dök black metal upp inte som purfärskt fenomen, men som ny hype och marknaden invaderades av ondsinta, läderklädda och svärdviftande stollar med corpse paint i plytet och uppenbara attitydsproblem. En genre som för övrigt gjorde sig mer kända för att skända kyrkogårdar och tutta på kyrkor främst i Norge än sitt musicerande. Och därefter har det fortsatt, numera är scenen oerhört trendkänslig och det finns förmodligen fler hårdrockshybrider och stilbenämningar än jag kan jag ens kan räkna till.

Men man har ju sina minnen kvar. Scenariot som utspelar sig när man sammanstrålar med likasinnade, helst de födda någongång 1970-75, är ganska förutsägbara. Möten som dessa brukar bli nostalgiska på gränsen till patetiska. Någon sitter och bläddrar i en vinylback och tummar kärleksfullt på några skivor utgivna på bolag som Megaforce, Under One Flag, Combat eller kanske Noice och tittar upp med tårblanka ögon:
- Fan, det ska vara old school.- Uhm. Dagens smörja är ju för helvete olyssningsbar. Det var bättre förr. Allt var bättre förr.
- Verkligen. Kommer du ihåg vilket ös det var på "Clash Of The Titans"?!
- Ja, jävlar. Nu för tiden står alla helt blixtstilla och trycker längs väggarna på spelningar.
- Minns du när man såg "I Wanna Rock" första gången på "Bagen"?!!
- Ja, eller "Videograttis"! Shit! Man tyckte inte Dee Snider var lite cool.Och så fortsätter det. Tragikomik?

Det kan tyckas att hårdrocksläktet är en mycket trångsynt samling människor som lever kvar i det förgångna, men det är nog i allmänhet inte riktigt sant det heller. Visst fanns det en period i sin ungdom då man var mycket inskränkt, man hade sina noga utvalda favoriter och allt annat var skit. Man ansåg att hiphopare skulle ordineras en kollektiv omgång stryk, att synthare var töntar och att posörrockare var bögar som borde arkebuseras.

De flesta i min bekantskapskrets har numera hyfsat bred musiksmak. En inte alltför vild gissning är att denna musikaliska trångsynthet är något som försvinner med åren detta gäller förmodligen inte bara metalfanatiker, man mognar helt enkelt och är öppen för nya intryck. Därutöver ska det ska villigt erkännas att jag idag inte kan begripa hur jag kunde tycka att vissa band jag lyssnade på förr om åren var bra - vet inte om jag ska skylla på att jag blivit gammal och förståndig eller bättre musiköra.

Men en sak är i alla fall säker. Även om min skivsamling idag innehåller av allt från stråkgnisslande folkmusik via industrislammer och sävlig triphop via ambienta tongångar och goth till experimentiell pop, så kan du hoppa upp och sätta dig på att majoriteten utgörs av metal och hårdrock. Allt annat vore en skam. Den här subkulturen växer man bara inte ifrån.

En gång hårdrockare, alltid hårdrockare, ni vet.

Av Ofelia Lundqvist 13 sep 2001 09:56