Människor

I dag begav jag mig ut för att gå en sväng på stan. För ovanlighetens skull bör det kanske tilläggas. Jag visar mig ogärna utanför min egen dörr mer än nödvändigt av den anledningen att jag inte är särskilt förtjust i människor i allmänhet. Men någon gång ibland kan jag finna promenader av detta slag roande. Den kategori människor som visar sig ute en solig dag som denna är nämligen underhållande studieobjekt, fast de förmodligen inte är medvetna om det själva. Jag brukar jämställa dessa promenader med att gå på zoo.

Överallt ser jag unga flickor iförda de senaste modekläderna. Horribla kreationer i skrikiga färger. Löjliga byxor som slutar halvvägs ner på smalbenet. Buffaloskor. Fusktatueringar av gnuggismodell. Skulle inte förvåna mig det minsta om de klämt dit någon fejkpiercing som medföljt Vecko-Revyn heller. De bär på H&M-kassar, pillar på sina mobiltelefoner och flamsar värre än tio stimmiga barnkalas tillsammans. Jag börjar redan må illa.

I en skivaffär ser jag ett gäng tonåringar av samma kategori stå och vrida och vända på aktuella samlingsskivor. Antagligen något i stil med "Absolute Music" eller "Yabba Dabba Dance". En av dem går fram till topplisteavdelningen. Hon tittar på ett omslag som inte kan vara något annat än en r´n´b/soulplatta. Jag kan svära på att hennes intresse för CD:n ifråga kommer sig av att hon sett någon video på MTV. Säkerligen inkluderar alstret någon vedervärdig hitlåt som vevas i radion i tid och otid.

Jag iakttar en tjej i tjugofemårs-åldern som trippar fram på höga klackar över kullerstensgatan. Blonderad, hårdsminkad och med väl upp-pushade behag. Hon ser ut att snubbla vilken sekund som helst men tar sig mot all förmodan - föga graciöst - över till trottoaren på andra sidan. Det är inte bara jag som fångat den ljushåriga uppenbarelsen med blicken. En bit ifrån mig sitter ett gäng grabbar och väntar på spårvagnen. Deras hår blänker av frisyrvax och de flinar och nickar uppskattande sinsemellan.

Jag slinker in i en livsmedelsaffär för att inhandla något att släcka törsten med. Jag hinner nätt och jämt in då jag krockar med en barnfamilj. En mamma med trött blick drar en vagn med en obstinat unge som gapar och skriker. Av någon anledning får jag för mig att hennes enda nöjen i livet är att titta på Ricki Lake och ett otal såpoperor. Handla kläder på postorder. Medlem i någon bokklubb eftersom det är så praktiskt att få hem en utvald "Månadens bok". Kanske Mr Music därjämte - för det är ju så bekvämt och skönt att få den senaste hitmusiken direkt i brevlådan. Hon röstade utan tvivel på sossarna i senaste valet.

Ytterligare en unge går hand-i-hand med vad jag antar är hennes man. Han är iklädd en skjorta instoppad i ett par för aningen korta blåjeans, vita tubsockor och någon form av sandaler. Jösses. Hans uppfattning om förspel är förmodligen en halvtimmes bönande och tjat. Har han tur släpper frugan kanske till och han får sig ett nyp. Jag fnissar åt mina egna tankar. Jag ser att de plockar på sig ett storpack pommes frites. Aha, de kanske ska lyxa till det lite så här under helgen på äkta Svensson-manér? Pommes, lövbiff och bearnaisesås?

Jag har fått nog. Jag har sett precis det jag förväntade mig; människor som med största sannolikhet genomgick frontallobotomi vid födseln på hemligt uppdrag av regeringen, i hopp om att befolka landet med mer lätthanterliga människor som följer strömmen utan att blinka. Förhåller det sig på det sättet har vår klåparspäckade regering i alla fall lyckats med "något".

När jag kommer hem möter jag grannkärringen i trapphuset. Hennes uppsyn spricker upp i ett leende och hon nickar artigt. Jag känner mig tvingad att agera tillmötesgående granne och hälsa tillbaka. Jag begriper egentligen inte varför, men att vara trevlig och äppelkäck gentemot sina närboende är tydligen en oskriven lag. Jag avskyr att hälsa på människor jag egentligen inte känner. Under granntantens timida fasad kan det i princip dölja sig vilken personlighet som helst. Kanske har hon en munkavleförsedd och bakbunden tioåring i garderoben som hon och hennes rundlagde man lever ut sina perverterade lustar på nattetid? Vad vet jag? Och hon har i sin tur sannerligen ingen anledning att skina upp vid min åsyn. Vad vet hon om mig?

Det där med god grannsämja är bara trams. Idealet vore att inte ha några grannar alls. Jag längtar ofta tillbaka till det boende jag hade innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Norrköping för lite drygt tre och ett halvt år sedan. Jag bodde då ensam i en liten stuga mitt i skogen ett par mil söder om Stockholm. Inga närbelägna grannar att ta hänsyn till eller heja på. Man såg inte många människor överhuvudtaget. Jag hade vid denna tidpunkt inte ens någon dator; där fanns bara jag, katten, stereon, Kanal 1 med dålig bild och ett gammalt stolsben - tänkt att använda som tillhygge utifall jag fick påhälsning av objudna gäster då dörren saknade lås - intill bäddsoffan. Helt perfekt.

Väl innanför min dörr väller känslorna över mig. Alla dessa människor jag mött ute på stan idag, tänker de något överhuvudtaget? Förmodligen mycket lite. I de flesta fall inte alls. De är människor som godtroget sväljer allt som press och media spyr ur sig, människor som aldrig ifrågasätter någonting, trendriktiga och förutsägbara människor som aldrig vågar eller ens tänker på att avvika från mängden. De är allesammans uppenbart felkodade DNA-klumpar som spikrakt följer samhällets angivna riktlinjer, från födsel till död.

Jag föraktar dem. Jag avskyr dem. Jag är definitivt inte någon övertygad pacifist. Jag slår vad om att världen skulle bli aningen drägligare att leva i om man buntade ihop alla dessa kreatur, förnedrade och pryglade dem å det grövsta. Då skulle de kanske känna att de levde för första gången i sina usla liv. Därefter är det bara att rada upp dem mot en husvägg och arkebusera samtliga. Sanera skiten med napalm - förinta varenda spår av dessa människokräkpulvers existens.

Vid närmare eftertanke är alla människor mer eller mindre motbjudande, så varför inte ta hela människosläktet på en gång? Då skulle minsann världen se ännu bättre ut...

Och alla ni läsare, kalla mig gärna fördomsfull. Det bjuder jag på.

Av Ofelia Lundqvist 13 sep 2001 10:04