Istället för ondska

Jag har suttit och zappat hela dagen, köpt alla kvällstidningar, det blir ett kraftlöst frossande i maktlöshet; en medial hetsätning, för jag kan inget annat göra och jag vill göra något annat än att zappa mellan nyheterna, läsa allt som står i alla tidningar, och må illa av att det hände och att det inte finns något att göra nu, och det har heller inte funnits något att göra, för att få detta att försvinna.

Tomheten har ekat i magen hela dagen. På flaggstängerna sänker flaggorna sina ansikten. Nä, det finns inget att göra. Hela världen ekar maktlöshet, och plötsligt känns verkligheten så främmande. Jag är en sådan ivrig NU-jägare; försöker ständigt fastna i situationer, lära mej förstå dom. Men plötsligt bara ekar det, jag, människorna omkring mej. Alla går omkring i nånslags egen kamp: Jag måste försöka begripa det här! Jag måste! Och jag tänker: att om vi bara kunde se upp på varandra idag; på ett annat, skönare, sätt se varann i ögonen och erkänna att vi alla finns. Här. Nu. Om det gick att göra åtminstone det. Tänka, inte i triumf, kanske inte heller i lättnad, inte vörnadsfullt heller, jag vet inte hur, men tänka: Jag finns. Jag finns här och jag finns just nu. Inte i motsats till offren i USA, inte som en självklarhet, utan bara just detta. Att nu. Att här. Att jag.

Men jag satt med tidningen med teven med min kärlek bredvid mej med min hand i hans och framför oss ett stort paket chokladglass; den lyxigare sorten, den vi inte har råd med egentligen. Och vi satt med glassen och tittade på den, tittade på varann, det kändes fel. Vi åt och det kändes fel. Vi älskade varann och även det kändes fel, fast jag tror aldrig jag känt kärleken så starkt som jag gjorde framför teven, tidningen, och glassen som hann smälta innan vi vågade äta den.

För det är ju det. Och det är ju det enda som är gott, som kommer ur ondskan, och det är ju så att jag tror att vi måste ta fasta på det, bjuda in det goda som stiger, inte ur ondskan ju, utan istället för, försöker skymma - inte så man inte ser vad som hänt, utan så man också ser vad som finns kvar, som man har, som fortsätter vara vackert, varmt, och mjukt, fastän det är så äckligt det som hände, som händer: Att ondskan kan bli så ond. Att det är då vi måste älska varann ännu mer. Inte som trots egentligen, fast ändå litegrann. Som ett försvar, det bästa som finns, det enda som finns. Hålla i och hålla om varann. Pressa oss mot och in i varandras kärlek. Njuta extra mycket av glassen, av kramarna, av det som finns och som inte tänker sluta vara vackert och skönt fastän ondskan blev så ond och så ful.

Det finns en poet ifrån USA som heter Bill Knott och han har skrivit en grej som jag trots all tomhet haft i skallen hela den här mörkt sorgsna onsdagen. "Eftersom åtminstone ett par i världen/ Älskar med varandra någonstans hela tiden,/ Eftersom dessa två alltid är tätt tryckta mot varandra,/ Kan hatet aldrig komma emellan dem/ För att förgöra oss."

Så när president Bush och en massa andra människor talar om hämnd så ser jag framför mej det här paret som just nu älskar med varandra, som just nu och just nu och just nu älskar varandra, och att det är den sortens revansch som gör att ondskan en stund blir, inte mindre ond, men mindre.

Så något kan jag göra.
Räcka ut tungan åt ondskan, vara pissrädd, men finnas. Just nu. Just här. Hålla om den jag gillar lite hårdare ikväll.

Av Anna Jörgensdotter 13 sep 2001 09:58