Lyckopillrets baksida

På hallgolvet alldeles under brevlådeinkastet ligger tre orörda DN. Eller är det fyra? I badrummet ligger tomma schampooflaskor högt och lågt och tvättkorgen svämmar över av smutsiga kläder. Jag vet inte hur många nya tvättider jag skrivit upp, tider jag aldrig orkar utnyttja trots att tvättstugan bara ligger en trappa under mig. Köksskåpen är tömda på sitt innehåll och diskbänken överfylld av använt matporslin. Ett otal mikromatsförpackningar, en pizzakartong med några förtorkade rester samt ett par Colaflaskor slåss i sin tur om utrymmet på köksbordet.

Min säng är obäddad och madrassen ligger halvvägs nere på golvet. De en gång så frodigt gröna krukväxterna slokar utmattat bakom de konstant nerdragna persiennerna och skriker bildligt talat efter vatten. CD-skivor, vinyler, kassettband, tidningar, böcker, kläder och disk - inget finns på sina ordinarie platser. Lamporna i min lägenhet är lätträknade. I de få som finns har glödlamporna upphört att fungera för länge sedan, jag har bara inte kommit mig för att byta. Jag tror inte ens att jag brytt mig om att inhandla några nya glödlampor överhuvudtaget. Den enda ljuskällan i rummet är datorns bildskärm som kastar ett obarmhärtigt sken över alla skolarbeten som ligger huller om buller på skrivbordet och bara väntar på att färdigställas.

Mitt uppe i alltihopa sitter jag och väger på en skraltig köksstol och tittar tomt framför mig. Jag kommer inte ihåg om det var igår eller i förrgår jag var ute senast. Kanske var det i förr-förrgår. Men vad spelar det för roll? Min kära mor kom hem från sin Thailand-semester i förra veckan och jag har ännu inte förmått mig att ringa och fråga hur hon mår. Jag borde ha hört av mig till min farmor för länge sedan. Undrar om hon ens lever fortfarande? Nyligen fick jag ett vykort av en gammal väninna som jag inte hört av på mer än ett halvår, jag borde ha lyft luren med en gång. Jag borde ha ringt min bästa vän i London och tackat för födelsedagspresenten hon skickade för ett par veckor sedan. Det är mycket jag borde. Jag har bara ingen ork.

I min ena hand håller jag två vita, runda piller och i den andra ett glas vatten; friskt, kallt vatten direkt från kranen upphällt i ett tjusigt champagneglas dagen till ära.

Att jag i själva verket dricker ur champagneglas av den anledningen att inga andra rendiskade glas finns att tillgå låtsas jag inte om. Detta är ett högtidligt tillfälle, jag ska just i denna stund återuppta min Litiumbehandling som jag avbrutit på eget bevåg ett par månader tidigare. Jag gillar egentligen inte att stoppa i mig en massa piller. Min läkare kallade mig dumdristig och hävdade enträget att det inte var någon skillnad att medicinera med psykofarmaka än att ge insulin till en diabetiker. Lätt för henne att säga, det är ju hennes jobb att skriva ut recept och borde således ligga i hennes intresse att hålla sina patienter nerdrogade. Men kanhända hade hon rätt ändå.

Litium är mirakelsaltet som håller mitt inre i någorlunda balans och som stryper många av mina negativa känslor. Dessvärre är det inte bara de negativa som stryker på foten. Litium raderar nämligen så gott som hela mitt känsloregister. Det låter kanske som en dröm för somliga, men tro mig - det är så långt ifrån en drömtillvaro man bara kan komma. I det stora hela mår jag visserligen bättre, men till vilket pris?

Tanken på att känna mig ständigt avtrubbad och apatisk resten av livet är skrämmande. En Litiumbehandling är knappast att jämföra med en penicillin-kur; du stoppar i dig tabletter under tio dagar och är sedan frisk från din åkomma. Oftast får man fortsätta att ta Litium resten av sitt liv. Och inte bara Litium för den delen. För bästa behandling av psykiska åkommor brukar en kombination av flera olika läkemedel tillämpas, och många av nämnda läkemedel resulterar i oönskade biverkningar som medicineras bort med ännu ett medikament. För mig och många andra har det blivit en hel apoteksarsenal att hålla reda på; det ena tablettmissbruket leder onekligen till det andra, även om detta givetvis är att generalisera.

Och då ska det hållas i åtanke att psykofarmaka varken "botar" din ångest eller vilken din åkomma än är eller löser dina problem, utan bara är ett hjälpmedel, liksom blindkäppen är för den synskadade. Allt för många tycks leva i förvissning om att just antidepressiva läkemedel i folkmun även kallade "lyckopiller" är någon slags hokuspokus-medicin som gör dig bekymmersfri och sprudlande lycklig redan efter det första tablettintaget, men det är en annan historia.

Givetvis har jag ett val. Väljer jag Litium kan jag trösta mig med att jag slipper den allra djupaste avgrunden, men får vänja mig vid tanken på leva i ett vakuum där jag inte kommer att känna mycket överhuvudtaget. Väljer jag "bort" Litium vet jag att jag kommer att åka nonstop i en hiskelig emotionell berg-och-dalbana som ingen mänsklig varelse skulle komma på tanken att frivilligt sätta sig i. Det är som att välja mellan pest och kolera. Jag väljer att välja pest.

Av Ofelia Lundqvist 12 sep 2001 16:48