Kock Otto - del 7

Bilen svarade snällt på hans kommando. Den var inte ett monster på att accelerera, men på de dåligt doserade kurvorna längs kustvägen mot El Pinillo var den synnerligen lättkörd. Den hårda fjädringen hindrade bilen från att svänga ut med karossen i kurvorna och Lindroth lät nålen på hastighetsmätaren passera strecket för 130. Det kändes underbart att vara tillbaka i Spanien. Solen brände och luften var torr. Klimatet som så många finner outhärdligt var för Lindroth en kär vän. Han rullade ner båda framrutorna, rattade in stationen "quarenta principales" på radion och körde med vänstra armen utanför fönstret lyckligt vidare på den väg som av andalusierna kallas dödens väg.

Porten till la Légion hade inte ändrats. Den stora vita parabelformade bågen av armerad betong var stor nog att låta två lastbilar köra sidledes ut genom den. Vid det ena fästet fanns en vaktkur med två tjuriga soldater. De var tjuriga därför att de tvingades stå hela dagen i full stridsmundering. När temperaturen kryper upp mot de femtio graderna på sommaren är full stridsmundering rena bestraffningen för en soldat. På vintern blir det förvisso sällan varmare än trettio grader, men vaktposterna var av principskäl konsekventa och behöll sin tjurighet året om.

Lindroth stannade bilen på den cirkelrunda parkeringsplatsen till höger om porten, lyfte ut sin persedelpåse ur bagaget och började gå mot vakterna. Han låste inte bilen. Ingen låste sin bil på parkeringsplatsen vid la Légion. Det skulle tolkas som en förolämpning mot vakternas kompetens.

Vakterna tittade tjurigt misstänksamt på honom när han kom bärandes på en likadan persedelpåse som resten av soldaterna vid la Légion, men när han presenterade sig med sitt anropsnamn "el atún gordo" - den kraftige tonfisken - då reagerade de direkt. Lindroth log för sig själv. Han visste att han var en legend på la Légion. Han hade till och med en egen toalettstol. Den hölls alltid ren och nyputsad i väntan på hans återkomst. Ingen fick använda den när han inte var där.

De såg länge efter honom när han gick mot befälens mäss. Klockan var drygt två och alla vettiga människor i Spanien satt vid den här tiden och åt lunch. Befälen på la Légion var inget undantag. De bänkade sig i mässen klockan halv två och satt där sedan till halv fyra. Lunchen är dagens viktigaste måltid i den spanska kulturen.

Men en spark öppnade Lindroth dörren och klev in.

Salen, bräddfylld med högljudda befäl, tycktes stanna till. All rörelse upphörde och samtalen dog ut utan att ens lämna ett eko efter sig. Alla stirrade på Lindroth och för ett ögonblick verkade det som om tiden hade stannat.
- El atún gordo ha vuelto! Den kraftige tonfisken har återvänt! skrek slutligen en man med stor, vild mustasch. Med ett språng kom han på fötter och rusade mot Lindroth som ofrivilligt flyttade över kroppstyngden på den bakre foten och ställde sig i låg gardeposition. Mannen var Miguel Coño - Lindroths sergante de ejercicios - och gick med tillförlit inte att lita på. Språngmarschen utmynnade dock bara i en mustig omfamning och spanska luftkyssar på båda kinderna.

- Jag hörde att du var på väg, började den något grisaktige mannen på bred andalusiska. Lindroth lyckades bryta sig ur omfamningen med ett par korta knytnävsslag mot mannens mellangärde, något som framkallade glada tillrop från den nu sorlande mängden befäl i rummet. Den ej blygsamt överviktige sergante de ejercicios behöll en arm runt hans hals och frågade med lägre röst:

- Vad är detta jag hör om "Kock Otto"? De två sista orden sade han till en gest med vänstra handens pekfinger i en cirkulerande pekrörelse mot sin vänstra tinning.

Lindroth skulle just fråga vad han menade, då en stor ölflaska av märket Aguíla Master trycktes i hans hand. Han tittade på flaskan och var med ens lycklig över att få vara tillbaka i Spanien. Endast här kunde man få Aguíla på enlitersflaskor. Endast i Spanien.

Tre timmar senare satt löjtnant Lindroth i ett besöksrum med två mycket nervösa rekryter framför sig. Han hade blivit presenterad som Carlos och säkert trodde de båda rekryterna att han var en äkta spanjor. Dialekten han talade var utpräglat andalusisk och man kunde inte ens med bästa vilja ana någon svensk brytning.
- Trivs ni här? frågade han dem på spanska.

De tittade på varandra som om de rådgjorde innan de unisont nickade och svarade, halv skrikande:
- Si, señor!

Sättet att skrika, stoltheten, de raka ryggarna, uniformerna. Allt var så renodlat osvenskt. Lindroth önskade att han inte behövde spela den här charaden utan kunde presentera sig som den han var. Ett moln av missnöje gled över ansiktet samtidigt som han började tugga på de små bitarna vit choklad han plockat med sig från toaletten på planet. De hade en svagt bitter smak och den där obestämda tvålsmaken många chokladsorter tycktes ha nuförtiden. Han vek ihop det lilla omslagspappret och synade de båda soldaterna Åke Stålhufvud och Jaor Grundwall uppifrån och ner. De var verkligen två praktexemplar. Stålhufvud som kom från Kalmar var en kraftig bit med stora läppar och grova händer. Jaor var sameättad israel med fransk-judiska morföräldrar, en farfar som ursprungligen kom från Turkmenistan samt en mormor som härstammade från Mjölby. Hans anletsdrag var hårt mejslade och han gav ett upphöjt intellektuellt intryck vilket av obestämda skäl verkade distraherande på Lindroth. Båda hade de samma emblem som han själv på sina uniformer. Las focas marinas - flottsälarna. Med en skakning på huvudet beslöt han att lägga korten på borden. Han knäppte översta knappen och sjönk ihop i en dålig, slokande hållning.
- OK, låt oss spela med öppna kort grabbar, sa han på svenska.

Jaor och Åke gapade av förvåning. Efter så lång tid i Spanien, utan annat än sporadisk kontakt med icke-spansktalande människor, måste det ha känts besynnerligt att höra denne man - Carlos - plötsligt kläcka ur sig svenska ord. Carlos fortsatte:
- Jag heter Lindroth, löjtnant Franz Otto Gilbert Lindroth. Ni kanske har hört talas om mig som el atún gordo.

De båda soldaterna såg förvånat på varandra innan de stumt nickade. Alla kände till el atún gordo. Han var legendarisk. På toaletten stod hans latrin som alltid hölls nyskrubbad ifall han skulle komma på besök. Ingen annan än el atún gordo fick använda just den latrinen.
- Era kodnamn, fortsatte Lindroth. ...är såvitt jag har förstått "la pez sin ojos", fisken utan ögon, samt... Han tvekade. ...samt.. el hombre seco? Den torre mannen.

Åke Stålhufvud såg ner i marken och stammade fram på svår kalmaritiska:
- Jo. Det är så att... Han tvekade. ...j.. j.. jag har haft problem med dykningen.

Lindroth andades ut. Alla hade problem med dykningen. Första gången han själv som kustjägare hade övat BTG Bärgning av Tappad Grej på fyrtio meters djup hade han fått problem med syretillförseln. Plötsligt hade luften tagit slut. Han hade fått ta sig upp till ytan genom att snylta på sina meddykares utsläppta luftbubblor. Det hade varit en pärs och efteråt hade det tagit ett bra tag innan han vågat spänna på sig ett par syrgastuber igen.
- Jag förstår, sade han med tankfullt eftertryck. Är det något särskilt som inträffat?

Åke satt nu med huvudet så djupt böjt framåt att man knappt kunde höra hans svar.
- Jo... eh.. Det är så att jag har vattenskräck. Har aldrig kunnat simma heller, så jävla blött, liksom.

Jaor Grundwall satt med läpparna hårt sammanbitna av medlidande och tittade åt ett annat håll. Han ville inte med sin blick avslöja den blandning av förakt och medkänsla han kände. Lindroth anade att det var ett känsligt ämne och valde att söka släta över sitt klavertramp.
- Det är onekligen ett speciellt problem, inledde han. Särskilt för en kustjägare som utbildas internationellt till attackdykare.

De satt tysta. Tre män från helt skilda delar av världen. Kalmar, Lappland och Lund. Olika kulturer och språk skulle för alltid skilja dem åt. Endast ett starkt band höll dem samman. De satt alla här för att de delade en brinnande passion att göra något rätt. De var alla beredda att ge sitt liv för det gemensamma fosterland de kallade Sverige. De skulle alla komma att begå mord för att försvara den jämlikhet och de rättvisenormer de vuxit upp och lärt sig ta för givna. Men allt var inte givet och många fientliga krafter kämpade för att slita isär de band som höll samman demokratins sköra förening. Ett av dessa band hotades av en bitter och elak man som satt någonstans i Ryssland med en bärbar dator. Just detta hot måste omintetgöras innan situationen spårade ur.

Av Patrick Stahl 12 sep 2001 18:37