Kvinnan i forsen, del 13

Alkohol, camping och frälsning. En deckare. 13:e kapitlet.

Ulla hade till slut fått tillstånd att fråga ut den på Krim som höll i utredningen om Solvallabomben. Det var Johans förre flickväns man, kommissarie Möller upprest från Göteborg. Han hade urskuldat sig över att deras utredning givit ett sådant magert resultat. Det enda han kunnat säga, förutom det han nämnt på presskonferensen, var att bomben var ett hemmabygge. Teknikerna hade sagt att utlösningsmekanismen varit kopplat till bilens tändning och att det var en mekanisk anordning. Den hade väsnats en hel del innan den utlösts. Han misstänkte att mördaren ville att offret skulle ana vad som hänt när det varit för sent.

Ulla hade tyckt att kommissarie Möller verkat trevlig. Han hade svarat artigt på hennes frågor. Hon misstänkte att hon fått träffa honom därför hon arbetade med hans fru före detta sambo. När han frågat hur Johan hade det i huvudstaden hade hon inte riktigt vetat vad hon skulle svara. "Vi umgås väldigt mycket", hade hon sagt, och av någon outgrundlig anledning försökt fått honom att tro det var så mycket mer. Hon kände sig olyckligt förälskad i Johan. Varför kan jag inte ta mig för att berätta det för honom, tänkte hon.

Johan hittade till slut kyrkan han letat efter. Ingången var en dörr till ett till synes vanligt hyreshus i trettiotalsstil. Innanför dörren fann han en stor sal med en gång i mitten och bänkar vid sidorna. Han uppskattade att det nog fanns plats för sjuttio personer. När han gick nerför gången, mot den lilla upphöjningen med en förgylld predikstol och ett kors med en plågad blodig Jesusbild, ekade det i väggar och tak. Konstigt att man alltid känner sig så lugn och hövisk när man träder in i ett sådant hus, tänkte han. Han liknade känslan vid den som han känt i parken i Borängen, att vara utanför våran hetsiga värld, men att känslan var lånad för en kort stund. Plötsligt vaknade han upp ur sina tankar när han avbröts av orgelmusik. Han kände igen musiken, det var den välkända bröllopsmarschen. När musiken efter en kort stund tystnat hörde han en röst.
- Välkommen att stå brud inför herren, du nyanlända gäst, låt oss döpa dig i hans namn och låt Kristus ta över dina synder.

Rösten var borta lika plötsligt som den kommit. Han tittade sig omkring men såg ingen. Predikstolen var tom.
Han satte sig till slut ner på första bänkraden för att vänta på att talaren skulle visa sig. Bakom predikstolen kom det ut en äldre man i vit dräkt. När prästen slutligen kommit fram till honom sa han:
- Jag hälsar dig i min enkla boning, välkommen till herrens och förlåtelsens hus.
- Mitt namn är Johan Lindblom och jag är journalist, jag skulle vilja fråga dig om en bortgången medlem som hette Ulfvenstam, sa han för att slippa mer predikan.

Prästen tittad förvånat på Johan. Han satte sig jämte honom och svarade med en lugn och säker stämma.
- Hans kropp har inte varit här på över tjugo år, men hans själ finns kvar hos oss för evig, liksom hans sons fast han inte besökt oss sedan fadern i förtid fick komma till vår skapare.
- Var även Alvin Ulfvenstam medlem i eran kyrka?
- Han är medlem, svarar prästen snabbt. Han har inte varit närvarande på tjugo år, men vi ber varje dag för att han ska hitta tillbaka till sin fårskock och åter ledas av sin herde, det är ensamt och svårt att klara sig själv ute i världen.

Prästen frågade sedan om Johan hade lust att bli frälst över en kopp kaffe. Johan tackade ja till kaffet men sa att han vill fundera lite över erbjudandet om att bli frälst. Till Johans förvåning skrattade prästen, men han sa ögonblicket senare.
- Imorgon kan det vara för sent.

Prästen visade in Johan genom en dörr snett bakom predikstolen. Han ville bjuda Johan på en konjak till kaffet. Johan tackade nej, och förklarade ärligt att han haft problem med spriten. På prästens fråga om han brukade tala om det för folk, svarade Johan att det nog var första gången.
- Jaha, då kanske du kan tala om för en nyfiken gammal präst varför du undersöker far och son Ulfvenstams förflutna.

Johan berättade hela historien från början till slut medan prästen allvarsamt satt och lyssnade. Vid vissa avsnitt av hans berättelse såg prästen förfärad ut, men sa ingenting. När Johan var färdig sa prästen åt honom att det nog var dags för honom att ta sig hem, men att han gärna kunde få återkomma nästa dag vid samma tid.

Efter att Johan lämnat prästen, tog han sig till ett bokat möte med kriminalinspektör Vera Lund. Vera hade, innan hon oskolat sig till polis, arbetat på socialkontoret i Göteborg. Vera hade varit arbetskamrat med Lena. Han skulle nu utnyttja sin bekantskap med henne fastän han aldrig gillat människan. Han kom ihåg henne som en barsk människa, alltid klädd i tjocka ylletröjor. Det var som om hon strävade efter att dölja sin kvinnlighet. Han upptäckte dock att hon ändrat sig på de tre åren de inte träffats.
Vera var glad över att återse Johan. Hon sa till honom att hon beundrade honom för att han till slut tagit sig i kragen och vigt sitt liv i nykterhetens tecken. Hon mindes tillbaka på alla de gångerna Lena kommit gråtande till jobbet. Johan hade ofta varit försvunnen i dagar för att till slut kommit hem asberusad och utan pengar. Han hade då tjatat på Lena om att få ta del av hushållskassan för att sedan gett sig ut på en ny suparrunda.

Vera mindes att Johan börjat missköta sitt arbete. Om Lena inte till slut hade lämnat honom skulle hon dragits med i hans misär. Tyvärr hade hon först inte orkat ta tag i sin situation och lämnat honom. Men till slut hade hon träffat en annan man under en utredning om ett självmord. Lena och Ulf Möller hade, utan Johans vetskap, träffats tills hon orkat bryta upp från sitt gamla liv.

Lena hade senare berättat för henne att Johan tagit det hårt när hon lämnat honom. Han hade börjat att supa ännu mer. Han hade ofta besöka henne i hennes nya lägenhet och gråtande försökt få henne att ta honom tillbaka. Hon hade först inte berätta att hon träffat en annan, men till slut hade hon inte haft något val. En sen kväll när han, asberusad och ynklig, hade dykt upp vid hennes dörr hade den öppnats av Möller. Lena hade stått bakom Möller och förklarat att de nyss träffats och var hopplöst nyförälskade. Johan hade skrikit och kallat henne för hora innan han vänt på klacken.

Johan hade gått ut till februarikylan till sin lika onyktra kamrat Långholmen. Hela natten hade han och kamraten försökt bota hans problem genom att supa ännu mer. Möller hade en kort stund efter att Johan lämnat dem fått ett samtal från jobbet. Han hade varit tvungen att inställa sig genast därför att Sveriges statsminister hade mördats på öppen gata.

Johan visste om att Vera i detalj vetat hur hans och Lenas liv hade varit, och hon hade skällt ut honom många gånger. När han, efter att de hjärtligt tagit i hand, satt sig vid hennes skrivbord hade han svårt att vänja sig se henne titta på honom utan förmaning i blicken. Hon såg på honom med uppriktig värme. Han kom på sig med att beundra hennes vackra ben. De var jämt solbrända efter den ovanligt vackra sommaren. Hennes kjol var av senaste modet, så kort att han kunde skymta hennes trosor, och när hans blick slutligen fastnade vid urringningen, som visade nästan allt hon hade att erbjuda av hennes brunbrända fylliga barm, tittade han skamset upp och mötte hennes roade blick.
- Sådär har du aldrig tittat på mig förut, sa hon och rättade demonstrativt till kjolen. Men du har ju aldrig sett mig i nyktert tillstånd, tillade hon.
- Tja, jag hade ju Lena att titta på, och så skällde du ut mig så fort vi träffades och då hinner man ju tyvärr inte titta efter så noga.

Johan hade aldrig hört Vera skratta, men nu gav hon ifrån sig ett galltjut som påminde om ljudet av en brandövning. Johan kunde inte låta bli att ryckas med av skratt.

Efter att de lugnat sig, så frågade han om hon fått fram något om Alvin Ulfvenstams adoptivmor. Han var mest nyfiken på varför hon dog.
- Efter att du hade ringt upp mig forskade jag lite i om polisen hade något om Ulfvenstams mor, svarade Vera. Jag får inte ge ut polisens material hur som helst så du får vara försiktig med att inte nämna ut din källa.

Han sa åt henne att han inte skulle föra hennes namn på talan i sin artikel och fortsatte sedan att lyssna på henne.
- Jag tyckte det var märkligt att hon fick adoptera ett barn över huvud taget, eftersom hon innan varit utredd av polisen. Hon hade ett förflutet som prostituerad.
- Det kan du inte mena, sa Johan och undrade spänt vad mer hon kommit fram till.
- Strax efter adoptionen av Alvin Ulfvenstam flyttade hon till Göteborg.
- Hur vet du det?
- Jag hade kontaktat en före detta arbetskamrat socialkontoret i Göteborg och fick av henne veta att avlidit av bland annat syfilis. När jag forskat vidare i våra register så stod det i en obduktionsrapport att hon även haft narkotika i kroppen vid dödstillfället.
- Du råkar inte veta vilken adress kvinnan dog på, frågade nu Johan allt ivrigare.

När han fått adressen av Vera så upptäckte han den sista kopplingen med Alvin Ulfvenstams liv och de tre mördade männen. Alvin Ulfvenstams adoptivmor hade dött i en lägenhet som varit inhyst i samma portgång där den av pojkarna som hette Niklas blivit skjuten med ett hagelgevär.

Av John Jensen 11 sep 2001 09:48