Vänsterns historierevisionister

Ali Esbati vill ge intryck av att det varit högern som varit det odemokratiska partiet i den svenska riksdagen under 1900-talet. Samtidigt som hans eget parti varit ett Moskva-troget diktaturkramarparti under större delen av det seklet.

Polisen försökte mörda en flyende oskyldig demonstrant, enligt Esbati. De bilder jag såg visade i alla fall en maskerad person som kastade sten på polisen, samtidigt som en av poliserna låg medvetslös och blodig på marken på grund av en sten. Men Esbati tror kanske att pressbilderna är förfalskade, något som ju var en fin gammal tradition i historieböcker och tidningar i de östeuropeiska folkrepublikerna där gamla systerpartier till vänsterpartiet styrde.

Något som ligger ju helt i linje med vänsterns generella attityd i sådana frågor; lögn är bästa försvar.

Andra vänsterkrafter i till exempel Ordfront och FibK hävdar å det bestämdaste att inget folkmord ägt rum i Bosnien, och att detta är någon sorts västlig konspiration. Samtidigt gräver man varje vecka upp nya massgravar med mördade muslimer i Bosnien. När högerextremister kommer med liknande påståenden om andra folkmord klassas de helt riktigt som förintelseförnekare och historieförfalskare, men inte vänstern.de kan påstå vilka vansinnigheter som helst och ändå framstå som intellektuella idealister.

Men ärligt talat, den extrema vänstern är i gott sällskap. Man kan ju exempelvis gå tillbaka till 70-talet och minnas hur de svenska socialdemokraterna försökte dölja massmordet i Kambodja. Jean-Christophe Öberg åkte dit efter de Röda Khmerernas maktövertagande som förste västerländske diplomat och som av en slump såg han inget konstigt i det Demokratisk Kampuchea lagom till Palme-regeringens valrörelse 1976. Chilenare var liksom intressantare. Det fanns nog inget rasistiskt i det. Kambodjanerna hade bara otur att ha haft mördare av fel politisk färg. Då spelar det ingen roll om tusen gånger så många människor dödats. Nej, uppsåtet var ju i alla fall gott, men det gick ju så fel den gången, liksom på alla andra ställen där socialistiska samhällsmodeller prövats, men det skulle ju aldrig kunna ske nu och i Sverige. Den här gången ska man minsann lyckas bättre.

I själva verket kommer ju tydligen hotet mot demokratin från den hemska marknadsekonomin och borgarklassen. Konstigt då att kombinationen marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati alltid tycks innebära frihet från svält, förtryck och folkmord, medan socialistiska experiment utan undantag lett till förtyck, fattigdom och ofta lett till folkmord.

Men den parlamentariska demokratin är ju så skev, säger man inom vänstern. Allt handlar bara om pengar. "Titta bara på EU-valet då Ja-sidan hade mer pengar än Nej-sidan", är ett exempel som brukar framhållas. I det kommande riksdagsvalet har det röd-gröna blocket däremot 20 miljoner mer än det borgerliga i kampanjkassorna, det skall bli intressant att se om vänstern upplever det som ett demokratiskt problem. Jag tror i alla fall inte att vi kommer att höra motsvarande snyfthistorier från de borgerliga.

Globaliseringen som nu får skuld för allt ont i världen, hur är det med den då? Hur kommer det sig att de allra fattigaste länderna i världen är isolerade från världsekonomin och hur kan de vara exploaterade av väst när de inte har någon handel med väst? Menar vänstern verkligen att de svältande i Afghanistan och Nordkorea verkligen har problem med västvärldens orättfärdiga handel?

Nej, vi kan tvärtom tacka den globala marknadsekonomin för utökat välstånd och ökad yttrandefrihet de senaste åren. Denna sida är ett bra exempel. Persondatorutvecklingen och Internet kunde inte ha uppstått någon annanstans än i demokratiska marknadsekonomier. Denna utveckling tog dessutom fart samtidigt som man var fullt upptagna av att förbjuda kopieringsmaskiner och tryckpressar i de socialistiska samhällena ja... jag vet det var inga "riktiga " socialistsamhällen den gången dit vänsterpartiet åkte och kindpussade Honecker och de andra folkdemokraterna.

Demokrati tycks vara ett relativt begrepp för vänstern. När ett beslut fattas som går i enlighet med vänsterns linje skall demokratin försvaras mot antidemokratiska element, men när demokratiskt fattade beslut går vänstern emot är det helt plötsligt ingen riktig demokrati. Eller ta mötesfriheten, vänsterns mötesfrihet är helt riktigt helig.

Men folkvalda politiker, Sverige-demokrater eller andra misshagliga element har tydligen ingen mötesfrihet, nej då är det minsann rätt att protestera genom att hindra dem från att utöva sina demokratiska rättigheter, allt motiverat med att deras möten ar odemokratiska, snacka om moment 22. Vissa är tydligen mer jämlika än andra.
Resonemangen om civil olydnad påminner rätt mycket om nynazister som motiverar övergrepp mot andra med att samhället ändå är så sjukt så att inget de gör kan vara sjukare än det samhället gör mot dem.

Rent allmänt påminner vänstern i Sverige mer och mer om extremhögern i exempelvis Italien, med vänsterpartiets reformkommunister som Gianfranco Finis reformfascister. Det vill säga "vi hade fel förra gången och ångrar det lite men nu är vi rätt så goda demokrater så länge det passar oss, samtidigt som ju ändå Lenin/Mussolini faktiskt hade en del goda sidor och det var Stalin/Hitler som var de riktigt elaka killarna som förstörde allt." Sedan har vi ju de mer extrema elementen som motsvaras av småsekterna till vänster i Sverige och nyfascistiska MSI. De försöker inte ens dölja sin beundran för folkmördare och diktatorer, och har omfattande konspirationsteorier som påminner Sions Vises protokoll, men judarna har nu ersatts av USA/globalisering/EU eller varför inte den otäcka borgerliga parlamentariska demokratin, det är bara att välja en färdig förpackning, så slipper man tänka själv.

Tyckte att Ali Esbati gav ett bra exempel på detta när han ville framställa borgerligheten och högern som hot mot demokratin idag med hjälp av de konservativas inställning till rösträtt i början av seklet. Detta när han själv representerar ett parti med ytterst tvivelaktig demokratisk bakgrund och pålitlighet ända fram till för lite drygt tio år sedan, och kanske än idag med tanke på den ambivalens inför demokratin man ser hos många företrädare för partiet.

Man behöver ju bara påminna sig om Jenny Lindahls försvar av Lenin och andra ledande företrädare som kallat offren för de sovjetiska 30-tals utrensningarna för spioner och kontrarevolutionärer, och att mängden offer kraftigt överdrivits... ett resonemang som känns igen från Irving eller Faurisson...

Av Patrik Björklund 10 sep 2001 10:39