Sekten

Arbetsnamnet på en berättelse som kanske tar en helt annan väg. Vad vet jag? Del 1 i alla fall:

"Akta Dig! Jävulen knackar ständigt på! Hakar sig fast i Dig, befläckar Ditt inre med synd och skam. Akta Dig! Ingen går säker! Alla bär på varbölder; också Du, besmittad av Jävulens verk!"
Skuggor kryper utmed golvet längs de brungula väggarna. Fönstren gapar nakna som svarta hål. Utanför dem anas Bergslagens djupaste granskog. Rummet, som stått oeldat i ett par månader, sluter sig runt sällskapet som tyst kurar på sina platser i soffor, fåtöljer och uddastolar. Luften börjar tätna av församlingens utdunstningar. En svag näsvissling från någons andetag blandas med prästens mässande.

Hans ögon glöder under det att han spottar ur sig ett radband av glänsande kulor, formade av de demoner som härjar i hans hjärna. Hans mun formar orden, artikulerar, pauserar. Många timmars arbete där hans tankar brottats med ord och formuleringar skall nu planteras i de människor som lockats till denna helg av "Helande genom Jesus Kristus". Någon vrider lite oroligt på sig i fåtöljen, spiralfjäringen gnisslar.
"Jeesus, Jeesus, Jeeeesus...". mumlet stiger och sjunker och stiger igen.
"Gode Gud!", tänker Sophia. "Låt detta få ett slut!" Hon sneglar på de övriga i sällskapet. Några har hakat fast sin blick vid prästens munrörelser. Eller kanske vid hans haka som rör sig upp och ner. En del sitter med handflatorna öppna och vridna uppåt, som om man väntade sig att någon skulle komma och sätta sig på dem. Hon orkar inte längre lyssna. Det kryper i benen efter allt för lång stund i samma ställning. Hon vågar inte flytta dem, stolen hon valt knarrar vid minsta rörelse.

Nu knyter prästen handen och slår med den som om han försöker slå hål på den förtätade luften. Han laddar upp inför slutklämmen:
"Men Gud är som en dammsugare som dammsuger våra smutsiga, befläckade inre rena från synd och skam. Och han har sänt sin son, Jesus Kristus, till oss för att han skall bära all vår synd. Och Jesus Kristus drack den beska kalken med allt vårt smuts, all vår synd all vår skam. Innan han sändes rakt in i döden på korset, till vår befrielse!"
"Halleluja!"
"Jaa, sannerligen kan vi ropa Halleluja!"

Så är samlingen över för den här gången. Hon följer det övriga sällskapet till matsalen. Nu ska det bli först kaffe och sedan samkväm för dem som vill. De som så önskar är fria att dra sig tillbaka till sina rum. Hon lyssnar på de andras flyktiga pladder i kaffekön.
"Jag vill komma härifrån!"

Hon vaknar med ett ryck. Mörkret i det lilla rummet känns tjockt. Luften är tung att andas. Hon svettas. Fönstret griper, hon får inte upp det och vågar inte pressa för hårt. Kittet verkar sitta löst. Hon pressar ansiktet mot rutan för att se ut. Vad kan klockan vara? Hon har ingen klocka med sig. Brukar aldrig använda egen klocka. Klockor brukar i vanliga fall finnas överallt. Men inte här, inte på denna gudsförgätna plats. Hon ser inte mycket där ute i mörkret. Motsatta flygeln av huset. En smal grusväg. Granskog. Och granskog.
"...drar kring gården sin dunkla mur...", citerar hon tyst för sig själv och tittar sedan mot grusvägen.
Hon kryper ner i sängen igen. Bäst att försöka sova en stund till. Nästa dag blir säkert bra. Allt ska bli bra!

"Sätt er nu bekvämt. Luta er tillbaka och ta emot. Fråga inget. Ni ska bara slappna av och ta emot. Tänk inte på varandra. Bara var och en på sig. Om någon börjar gråta, bry er inte. Det är inte din sak. Att någon annan gråter. Nu är det bara du och du ska sitta tyst och ta emot."
"Nej, jag ska inte gråta mer. Jag har gråtit. Jag grät mig blå under ögonen. Jag grät till ögen gick sönder. Sen fortsatte jag gråta. Nej, jag gråter inte längre. Jag är inte arg, jag känner ingenting. Känslorna, värken, tog slut. Bara som en svag oväntad snyftning i ett andetag, som svaga efterdyningar påminns jag om det som aldrig var menat att betyda något."

Hon lutar sig tillbaka i sin stol. Sten heter han, Prästen. Demon-Sten kallar hon honom i hemlighet. Han vet allt om synd och jävulen. Men han vet inte det hon vet; att ondskan kommer genom de goda människorna. Stens röst surrar i bakgrunden. Hon har slutat lyssna.
"Det var ett misstag att komma hit. Jag ska hem, men hur ska jag ta mig härifrån?" Flyktplaner tar form i huvudet på henne.
"Som om jag inte var här av fri vilja", tänker hon. "Varför känns det som icke tillåtet att resa hem?"

Sejouren är över. Nu finns det tid för promenad och eftertanke. Sophia ser sig om efter en telefon. Hon letar sig ner genom huset. Hon minns en lång korridor på nedre plan, i bortre änden fanns det ett stort duschrum. Fanns det inte också en telefonhytt där? Jovisst var det så!
Hon springer nerför trapporna, två steg i taget. Hittar korridoren och där är telefonhytten. Vilken lättnad. Nu kan hon ringa hem. Snart får hon höra ungarnas röster. Hon ska nog fundera ut hur hon ska komma härifrån. Men ringa först!
Hon känner hur ångesten lättar över bröstet när hon kliver in i telfonhytten och lyfter luren, bara för att den ska lägga sig över henne igen som en våt filt. Telefonen är död. Sladden avskuren.
"Herregud, vad är detta för ställe, inga telefoner, inga klockor och en mur av mil efter mil med skog och berg utanför."

Av Susanne Englund 10 sep 2001 10:23