Kock Otto - del 6

- Señor Lindroth, despiertate! Herr Lindroth, vakna! Sköterskan som skakade honom lätt över axlarna uttalade hans namn som alla spansktalande, med ett E framför L:et. Señor Elindroth!

Ännu yrvaken fick han en mobiltelefon tryckt i sin hand. Han höll på att tappa greppet om den men lyckades återfå kontrollen precis innan den föll ur hans hand. Fingrarna kändes stumma och det stack i dem precis som det kan sticka i ett ben som somnat.
- Digame! Hallå?
- Lindroth? Rösten tillhörde Ulfuel Samson, var kort i tonen och lät märkbart förbannad när den fortsatte: Vad i helvete har du nu hittat på?! Fyra döda och en hel kabin skräckslagna människor! Vi har fått dra i några rejäla trådar för att hålla dig ur fängelse. Utrikesministern är så urbota ilsk att han inte kan bestämma sig för hur många huvuden som skall tvingas rulla. Du sitter jävligt löst till!

Lindroth kisade mot solen som lyste in genom rummets enda fönster. Han satte sig upp i sängen och samlade tankarna. Givetvis fick det inte komma ut att en svensk operatör agerat på internationellt luftrum. Samson var smart, han var tvungen att låta arg över mobiltelefonen. GSM-nätet kunde enkelt avlyssnas, allt måste framföras på fri kod.
- Jag inser att du är arg. Han uttalade ordet arg med hörbar ironi för att framföra att han tillfullo hade uppfattat situationen som sådan. Han fortsatte därefter långsamt och med eftertanke:
- När den stora fågeln nästan nått fram tvingades kocken reda såsen. Han betonade ordet reda så det lät som rädda.

Det var tyst i luren en lång stund. Därefter hördes Samsons röst. Den lät svag och sprack upp i falsett.
- Vaddå kock?! Vvv...vad i helvete talar du om?!

Lindroth nickade förnöjt för sig själv. Budskapet hade alltså nått fram.
- Jag fortsätter enligt planen.

Han lade på och såg sig om i rummet. Vid sängens fotända låg en trave kläder på en pall. Under fönstret stod ett skrivbord i ljusbrun, betsad furu. Ett vitrinskåp i glas och stål till höger om dörren innehöll ett antal medicinska standardinstrument. Till vänster om dörren hängde en helfigurspegel utan ram. Utan att närmare reflektera över sin situation började han klä sig. Hans bruna slacks hade tvättats, den vita Pelotitasskjortan i viscose likaså. Med ett litet leende konstaterade han att hans knivar och pistol låg under blazern. Efter ett belåtet smackande gjorde han mantelrörelse för att kontrollera funktionen. Pistolen kändes något tyngre än senast. Någon hade tydligen haft vänligheten att fylla på magasinet. En snabb koll bekräftade att där låg tolv kopparmantlade kulor och väntade på att få föras fram i skottläge av magasinets dubbla fjädrar. Han kontrollerade att pistolen var säkrad och körde ner den innanför bältet vid korsryggen. När han tagit på sig blazern kunde ingen ana att han bar ett dödligt vapen i svanken. Det gjorde förvisso förbannat ont att sitta, men det var en smärta han gärna stod ut med. Med ena foten på pallen spände han fast slidan till kniven på sin högra vrists insida. När han körde ner kniven i den konstaterade han belåtet att ej heller kniven gick att urskönja eftersom den satt på insidan av vristen. Det gjorde förvisso förbannat ont att gå och springa, men det var en smärta han gärna stod ut med. Den andra kniven var något mindre. Slidan var av mjukt läder som förstärkts med kevlar på insidan och försetts med kardborreband för att kunna fästas runt handleden. Han spände den runt höger handled och provade ett par gånger att med vänstra handen klia sig vid höger skjortärm för att sedan blixtsnabbt rycka fram kniven ur slidan. Det lät som en orms väsning när knivens blad drogs fram och Lindroth log mot sin spegelbild när han granskade resultatet. Kniven syntes inte alls när han hade både skjorta och blazer. Det gjorde förvisso förbannat ont att hälsa på någon eller röra på höger hand, men det var en smärta han gärna stod ut med.


Dörren öppnades och en man i grå-blå enkelknäppt kostym av klassiskt engelskt snitt stod avvaktande i dörröppningen.
- Elindroth?

Lindroth gick mot dörren för att ta emot sin besökare och grimaserade kort av den bekanta smärtan vid vristen. Han sträckte fram sin hand för att formellt hälsa och flämtade kort till av knivhölstrets skavande när de med ett ryckigt handslag växlade artighetsfraser.

Mannen presenterade sig som chef för den spanska motsvarigheten till OP5. Löjtnant Lindroth stramade omedelbart upp sig och ställde sig i enskild ställning. Mannen vinkade avfärdande med ena handen för att markera att de nu inte skulle hålla på formell rank utan mer prata hombre á hombre, man mot man. Han pekade mot pallen och sade åt Lindroth att sätta sig ner och göra det bekvämt för sig. Med en grimas av smärta linkade Lindroth bort mot stolen och svor kort till på svenska när han satte sig ner och kände pistolen skava emot den vanliga kotan i ländryggen. Mannen i den grå-blå kostymen fick bort till skrivbordet och ställde sig där lutad mot bordsskivan. Han hade, medvetet eller omedvetet ställt sig mitt i motljuset vilket gjorde att Lindroth tvingades följa hans huvudrörelser med sitt eget för att inte tillfälligt bländas av den annars frampoppande solen.

Mannen som presenterat sig som José Pelotasgordas synade Lindroth uppifrån och ner med en yrkesmans kritiska ögon. Blicken dröjde sig kvar vid det ovanliga ärret på ena kinden. Det var som om kindbenet på ena sidan hade blivit krossat och sedan förblivit en aning tillplattat efter läkningsprocessens fullbordan. Lindroth hade fått det under ett av sina första uppdrag i Syrien. Han hade skickats dit för att förhandla med en nyetablerad, svensk hamburgerkedja om frisläppandet av en Syrisk minister som de kidnappat efter hans radikala förslag om höjning av den Syriska restaurangmomsen. Situationen hade urartat och Lindroth hade blivit fastbunden vid ett stekbord av äldre modell med sänkbar överdel. Efter att ha skjutit sig fri samt befriat gisslan hade han på vägen ut halkat på en pommes frites och då slagit huvudet i en fritös. Ärret bar han än idag som en påminnelse om vikten av god restauranghygien.
- Ni har ställt till med en del besvärligheter på Er väg hit till Spanien, sade Pelotasgordas slutligen på släpig, andalusisk dialekt. Lindroth noterade användningen av den överdrivet artiga användningen av tredje person singularis - usted - som tilltal och svarade därför med samma mynt.
- Förvisso, men som Ni förstår kan man inte koppla bort sin pliktkänsla bara för att man befinner sig på resande fot. Som Ni spanjorer säger: det som händer det bara händer.

Pelotasgordas tittade ett slag på Lindroth, gned sig över sin slätrakade kind och lät slutligen ett hastigt leende fladdra förbi, som om det hade varit en fågel som i flykten snurrat ett varv runt sin längdaxel.
- Si, que será, será. Han fortsatte i allvarligare ton.
- Jag har fått direktiv från min försvarsminister att assistera dig under ditt korta besök här i Spanien. För jag antar att du inte har möjlighet att stanna någon längre tid? Frågan var en order, fortsättningen en förklaring.
- Ditt namn är lite känsligt sedan ditt senaste besök då det sköts lite väl vilt.

Lindroth lutade sig framåt för att avlasta den del av ryggen som pressats mot pistolens kolv. Han ämnade låta det där sista passera obemärkt. Han visste att det förra uppdraget hade lyckats. Alla skriverier i tidningarna om massaker av oskyldiga på bensinmack var bara ett sätt att dölja vad som verkligen hänt. Han log syrligt när han bittert konstaterade att hans framgångsrika operationer alltid förvrängdes av medierna. Men han visste åtminstone sanningen själv. Det var det enda som räknades
- Jag skall ut till farmen. La hacienda. Det kommer att ta högst ett par dagar. Därefter kommer jag att åka vidare. Det jag behöver just nu är bara transport till farmen.

Pelotasgordas nickade och började gå mot dörren.
- En bil står på uppfarten, det är en röd SEAT Cordoba. I bagageutrymmet ligger dina väskor. Nycklarna sitter i. Du kan åka när du vill.

Dörren slogs igen bakom Pelotasgordas som gått utan att säga farväl.

Av Patrick Stahl 10 sep 2001 09:57