Jag skall ha en pluton med ungar!

Jag har inte läst allt ni har skrivit om att skaffa barn. Man behöver dock inte göra allt så otrolig komplicerat.

Vill du ha barn, så skaffa barn. Vill du inte, så skaffa inte. Vad är problemet?

Debattens utsvävningar i periferin om mentalitet, personlig utveckling, hur världen ser ut, biologiska klockor, Göran Perssons oro eller den ättiksbittra polemik så tidstypisk för bjäbbrudar hör inte till saken. Ni får ju skriva den. Jag skall inte behöva kackla om åsiktsfrihet men jag menar...

Det är och förblir din ensak.
Du skall inte ta in omvärldens åsikter.
Du har ingen redovisningsplikt gentemot andra.

Ett liv skall bli till och det är upp till dig och just livets kraft som gör det hela till något som är så oändligt mycket större än en debatt.

Är det så att du fortfarande känner en press att skaffa barn eller att deklarera att du minsann inte tänker skaffa barn, så är det ditt problem. Prata då med någon professionell terapeut eller psykolog. För jag tror inte att alltför många är intresserade.

Förutom en liten poäng.

Någon i debatten - jag minns faktiskt inte vem för ni skriver likadant - gick ut och belyste att barnalstring är en egotripp.

Det är inte första gången jag läser eller hör det.
Här kanske jag som förälder kan tillföra något.

Som jag ser det så har jag fått det otroliga privilegiet att få bevittna en födsel och att få bli pappa. Jag HAR inte en son. Jag ÄGER inte min son. Han är inte MITT barn. Jag är emot det uttrycket.

Han är ett resultat av ett mirakel där jag varit en komponent. Som jag ser det så är det dock min uppgift att ge honom min villkorslösa kärlek och allt som det medför. Att finnas där. En dag flyger han ut.

Han kanske skriker åt mig att jag är en idiot som bara sitter och skriver dynga på Sourze. En dag är han vuxen och då ÄR han inte ens ett barn längre men likväl så skall inte det påverka mina känslor.

I gengäld och som tack för att livet får passera vidare genom tid och rum som var avsett för mig så får jag en belöning, eller hur man skall se det. Jag får bevittna något så underbart och vackert. Ett ursött leende när han sitter på golvet och leker. Någon som väcker en genom att smälla in hela käften på mig med en spark och till den ett kvittrande skratt. Någon som är glad att se mig. Någon som somnar på mitt bröst klockan halv nio.

Det blir tuffa prövningar längre fram men det mesta är nog mer glädje än oro.

Sent om kvällarna kan jag och min tjej sitta och undra hur det egentligen gått till och hur fantastiskt det är att få vara med och skapa någonting. Vi har skapat ett liv.

Tänk. Ett helt liv.

Så ni som sitter och pratar om egotrippar: Är det inte så att alla känslor och handlingar drivs eller startas från egot på ett sätt eller annat? Och hur i helvete kan ett skapande av ett helt liv bli något som är en egotripp? Är det en egotripp så är vi tre i min egotripp.

Kanske är ni som tolkar och metodiskt bryter ned barn versus inte ha barn lite självupptagna, personfixerade, självcentrerade eller självförhärligande.

I sådant fall så säger ju faktiskt tolkningen mer om er än vad det gör om fenomenet.


I sådant fall, skaffa inte barn för det just sådana personer som är olämpliga som föräldrar.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 06 sep 2001 13:53