Tracks-pärmen II

År 1985 fanns inte denna programpunkt, men då och då inträffade fenomenet att de som röstade fortsatte att lägga sina röster på en låt, trots att den inte lyckades få en plats bland de tjugo populäraste. Då fixade hyvens-Kaj så att låten fick en ny spelning i programmet, och därmed en ny möjlighet att ta sig upp. Så småningom, jag vet inte exakt när lite pinsamt, blev bubblar-funktionen en fast punkt i programmet, och jag var naturligtvis tvungen att hitta ett bokföringssystem för det här också. Lösningen blev att de låtar som spelats i programmet och sedan gått upp på listan markerades med en ring längst ut i marginalen, medan de som bara lyckats bli bubblare fick en stjärna. Hierarkin kan tyckas ologisk alltså att en stjärna borde vara bättre än en ring, och det kan nog förklaras med att om en låt tar sig upp på listan efter att ha varit bubblare enkelt kunde ommarkeras med en ring runt stjärnan. Jag antar att den här artikeln vid det här laget har tappat alla sina läsare.

Så där höll det på ett tag. Vecka efter vecka skrev jag ner de 35 till 40 låtar som spelades i programmet, jämförde med förra veckans protokoll och skrev en liten lista på mina egna favoriter för eventuell konsumtion. Det fanns dock lördagar då det inte gick att lyssna på Tracks. Ibland åkte hela familjen till Göteborg för att hälsa på mina kusiner på mammas sida, familjen Nilsson i Angered. Då var det svårt att nå en radioapparat, och så gott som omöjligt att föra en seriös bokföring. Problemet löstes lätt av att jag bad min granne Rose-Marie spela in Tracks åt mig.

Rose-Marie var ett år äldre än mig, hade ett musikintresse av ungdomsgenomsnitt och sa så gott som aldrig nej när jag på fredagskvällen tassade in, lade huvudet på sned och frågade snällt om hon ville spela in mitt favoritprogram. Till en början så hade jag dock problem med bandlängden. Jag köpte en C-90-kassett för ändamålet, men programmet var ju två timmar långt, så en halvtimme fick varje gång gå obandad. Det var verkligen inte lyckat, men eftersom varje program avslutades med en repetering av alla låtar som spelats så valde jag att beordra en inspelning med start en halvtimma in i programmet. Då missade jag förvisso de två låtar som spelades före listan, och delar av plats 20 till 11, men det var inte hela världen. Förutom den där gången då jag hörde att han spelat Fancys nya singel "Lady Of Ice" som en av de första låtarna. Då blev jag riktigt sur, för den hade jag velat höra. Idag jobbar Rose-Marie som undersköterska i Halmstad.

När jag sensommaren 1998 skulle flytta från Halmstad till Jönköping hittade jag min Tracks-pärm. Det var en gul pärm med tryck från någon byggfirma, alltså förmodligen något som mamma plockat hem från jobbet eftersom hon jobbar på Halmstads Fastighets AB. Jag hade tuschat över byggfirmans logotyp, och skrivit "Tracks" lite halvsnyggt med samma tuschpenna bredvid. I pärmen fanns det listor. Trackslistor, årslistor, personliga favoriter och så vidare. Jag satt och bläddrade i pärmen i tre timmar, och hela flytten höll på att komma av sig. Någon gång var femte minut brast jag ut i ett "ja, DEN ja!" och mindes plötsligt någon gammal halvhit som förmodligen hela övriga världen lyckligtvis har glömt. Det var då det slog mig vilket minne man har.

För även om en del saker sitter en bra bit in i huvudet, så kommer jag av någon konstig anledning ihåg allt. Kanske inte alltid saker som högsta placering eller antal veckor på listan, men om du nämner en singel från 80-talet så kan jag med stor säkerhet säga om den låg på Trackslistan eller inte. Ibland kanske jag till och med kan krydda med en anekdot. Som till exempel alla de där låtarna som bara var Trackshits. Precis som en del låtar idag är lokala hits på Voxpop, ZTV eller kanske någon speciell radiostation så hade Tracks sina ensamhits. Vissa låtar blev ju topplistehits på grund av att Kaj spelade dem i radio, men en del stannade faktiskt duktigt kvar inom listans ramar. Adolphson & Falk var till exempel ett populärt Tracks-band, som aldrig riktigt fick samma gensvar från skivköparna.

Hur som helst så fungerar min gamla Tracks-pärm som en dagbok för mig. Placeringarna och statistiken är idag betydelselösa siffror i marginalen, men listorna över låtarna är som en nostalgi-injektion rakt in i blodomloppet. Ser jag "Brick" med Fake, "Clouds Across The Moon" med Rah Band, "Yo Little Brother" med Nolan Thomas eller "House Arrest" med Krush namedroppas någonstans så slutar ofta kvällen med att jag sitter med min
Trackspärm och en back singlar. Tidsödande, men - förstås - fantastiskt kul.

Gränsen mellan stort intresse och galenskap är ibland hårfin. Jag minns när Olas bror skulle rycka in i lumpen, någon gång kring 1988. Jag - och många av mina vänner - fasade över den dagen då vi själva skulle tvingas göra värnplikt, men där de flesta av kompisarna kanske drömde mardrömmar om hinderbanor och strider i skogan, låg mina största rädslor i att missa Tracks. Skulle Rose-Marie kunna tänka sig att spela in åt mig i ett helt år? Knappast! Det gällde alltså att till varje pris komma undan, och jag vill minnas att planerna var många och listiga. Betänk gärna här att jag vid tillfället var 14 år gammal. Vi snackar alltså inte om brudmagneten Roger direkt. Snarare den tanige popnörden som fem år senare, trots alla goda flyktplaner, tvingades tjänstgöra som skrivarbetare på F14 i elva månader. Tracks missades förstås i stora mängder, men det gjorde inte så mycket då. Jag hade nämligen blivit indie-Roger, och då lyssnar man inte på radio överhuvudtaget.

Jag vet faktiskt inte när, var eller hur mitt intresse avtog och bokföringen slutade, men jag antar att mitt nyvunna intresse kring indiepop och musikhistoria fick mig att inse att den bästa musiken inte tvunget är den som spelas på bästa sändningstid i radio. Hade det funnits en anledning att bokföra mina indiesinglar så hade jag nog gjort det. Jag gjorde ju trots allt listor på mina singlar, och alla de otaliga blandband som jag - med blandad förtjusning hos mottagarna - gav till min omgivning är ju också en slags listor som kanske spelade lite roll i avvänjningsprocessen efter Tracks.

Idag kan jag inte riktigt förstå vad som fick mig så intresserad av just listan i sig, men jag inser utan tvekan att jag inte varit den jag är idag om jag inte hade spenderat fyra års lördagseftermiddagar vid radion. Kanske hade jag varit intresserad av något helt annat. Något tråkigt, förmodligen.

Av Roger Gunnarsson 05 sep 2001 15:31