Jag är klonad!

Dags att avlägga bekännelse av veckotidningstyp. Dags att gå ut och kapa åt mig min rättmätiga del av den massmediala uppmärksamhet som tillfaller laboratorieframställda grisar och får!

Nästan sant är det i alla fall. Jag är nämligen tvilling - så nära kloning man kan komma den Naturliga Vägen. Min tvillingbror heter Henrik. I nio månader delade vi samma ägg och anlände till den kyligare avdelningen av verkligheten med fyra minuters mellanrum. Att det var jag som kom ut först brukar kännas som ett tacksamt skäl att anta att det är jag som är Originalet och han Kopian. Å andra sidan skulle han kunna använda omständigheten att han är aningen kraftigare och mer välnärd som argument för motsatsen.

Tvillingskap fascinerar tydligen. "Hur är det att vara tvilling?" är en vanligt förekommande fråga. "Är det du eller din bror?" är en annan. Den första frågan tänker jag försöka besvara.

Ända sedan barnsben har vi fått höra hur lika varandra vi är. Förmodligen är det få unga män eller kvinnor förunnat att kunna liva upp vilken sammankomst som helst genom att bara ställa upp på rad i dörröppningen. En säker stämningshöjare på de mest avslagna bjudningar!.

Det klassiska skoltricket byta bänk fungerade redan i första klass. På gymnasiet fanns det en klasskamrat som varje gång hon tog fel på mig och min bror ursäktade sig med kommentaren "Jaja - ni är ju ändå samma." Samma! Det påståendet träffade bulls-eye på ett självförtroende som redan vacklade betänkligt under ackumulerade studiemisslyckanden! Okej för "lika" - eller till och med "omöjliga att skilja på" - men "samma"...

Fortfarande händer det då och då att de av Henriks bekanta som jag ännu inte känner hejar på mig i tron att jag är min bror. Av ren bekvämlighet väljer jag i nio fall av tio att spela med - i stället för den omständligare varianten att förklara att Henrik faktiskt har en tvillingbror som fysiskt - och tydligen också till vissa manér - är till förväxling lik honom.

Det talas ibland om tvillingpar som känner när den andra halvan får ont i stortån el dyl. Det kan jag lätt föreställa mig, även om jag inte själv varit med om någon "organisk telepati" av den typen. Det hände däremot en gång att vi gick ut till en musikaffär, ungefär samtidigt - han i Göteborg, jag i Stenungsund - och köpte två identiska par skivor utan att ha kommunicerat om det innan.

Poängen är dock att vi i grund och botten är två helt olika individer. Vi reagerar olika på saker och ting i tillvaron. Åsikterna går isär i mångt och mycket. Genetiskt må vi vara stöpta i samma form ägg men SJÄLSLIGT är vi två helt självständiga individer.

Vart vill jag komma? Jo, därstädes: Klonandets vara eller icke vara må förvisso debatteras! Etiska aspekter må stötas och blötas. Men det skräckscenario, som jag nyligen såg uppmålat i en dagstidning, i vilket framtida vetenskapsmän skulle kunna tillverka Adolf Hitler i massupplaga är befängt av denna enkla anledning: Man kan inte klona en SJÄL. En fysisk kopia - ja, tydligen. En diktator, typ Saddam Hussein, skulle alltså, hypotetiskt, kunna "odla upp" dubbelgångare som är mer fulländade än de han nu måste nöja sig med. Men skulle det innebära att Saddam själv plötsligt existerar i massupplaga? Icke! Läge att skilja mellan begreppen "samma" och "likadan". Liksom mellan själ och kropp.

Sen kan jag väl i och för sig hålla med om att Saddam, utrustad med en villig armé av handgångna "tvillingbröder", skulle vara en tanke som är lätt skrämmande i sig.

Av Martin Rhedin 04 sep 2001 10:05