Grand Hotel

Efter en underbar sommar- några avkopplande dagar hemma. Sedan inköptes hos "Johns magasin" två svarta kostymer med väst, nya skor, vita skjortor. Lära sig knyta fluga. Köpa korkskruv med klinga av rostfritt stål var ett måste, utan detta verktyg var servitören oklädd.

Resa till Helsingborg - hyra rum - besöka Grands kontor för att skriva anställningsbevis, kvittera ut emblem att ha på kavajslagen- så blev kostymen uniform. Dagen efter var det dags att göra sin entré genom porten på baksidan. I detta valv stod 5 stycken dragkärror som användes av vaktmästare vid bagagetransport då gästerna möttes vid färja eller järnväg.

Ett virrvarr av mörka källargångar ledde upp till kök och alla dess filialer samt spritkassa. Hovmästaren och önskade välkommen. Efter rundtur i matsal och bakficka, presentation för kamrater, köksmästare med flera. Övriga som dök upp senare var viktigt att hälsa på annars uppfattades man, av vederbörande, som snorkig.

På denna arbetsplats skulle jag stanna nästan ett år. Jag har aldrig förstått varför men att ha jobbat hos Franz Johan Frölich var ett slags " Sesam öppna dig " på alla andra krogar i Sverige. Första dagen var en besvikelse - skulle arbeta i bakfickan, ett kafé med marmorbord utan dukar. Senare visade det sig att det ställdes stora krav på personalen även här, gästerna skulle mötas här innan bordet i matsalen var klart. Tedrickning, smårätter, nattamat för hotellets gäster. Gäster kom och gick hela dagen.

Bord 37 har en egen historia. En rund marmorskiva i ett hörn där åtta personer fick plats. Från lunchtid var bordet upptaget av Helsingborgs kända profiler. Många hade nog bestämt att "nu tar vi denna dagen till detta". Inget ovanligt att långlunchen varade i 14 timmar.

När Franz J. var "hövding" kunde vad som helst i matväg hända. En gång skulle matsedeln vara likadan som vid rådhusets invigning, åtta rätter vill jag minnas.
Många var de historier jag fick höra om herrarnas insats under tyskarnas ockupation av Danmark. Grands festvåning stod alltid öppen för flyktingar som kunde komma i grupper och skulle vidare till utbildningsläger.

Senare jobb i matsalen gav inget ytterligare att lära. En nyhet var att allting övervakades in i minsta detalj. Hovmästaren, köksmästare hade en fruktansvärd rädsla för att Franz.J. skulle dyka upp och anmärka, letade fel och som bekant är det inte svårt att hitta. En gång drabbade det mig, utan egen förskyllan. Vid ett bord stod salt och peppar kvar, gästen ville ha det så. Men icke Franz.J. På tavlan kom upp en lapp tillägnad mig: "Lennart har på grund av slarvig servering att omedelbart att ställa sin plats till förfogande."

Dagen efter stannade jag hemma, värdinnan väckte mig, och en piccolo stod i dörren och omtalade att direktören väntade på kontoret. Jag klädde mig, gick dit och blev ombedd att förklara varför jag inte var på plats.
"Jag fick ju sparken".
"Det var igår - inte idag - sätt igång att jobba!" röt Franz. J.

Detta hände flera gånger för alla oss yngre servitörer.
Även andra bestraffningar utfärdades. En som jag minns var när en kollega smakat lite för mycket på "konkasellen" och fick välja mellan avsked eller sopa gatan framför hotellet en månad.

På väg till tåget klockan 6 en södagsmorgon gick jag förbi hotellet. På trappan satt Franz. J. med en grogg och delinkventen sopade gatan. Svårigheten med att berätta om dessa historier är ju att bli trodd - men Edvard Persson
Kalle på Spången skriver i sin bok "Lite grann från ovan" om Grand, Utmärk mat m.m. tack vare källarmästaren som med fast hand driver sin rörelse. Personal som inte följer givna regler hade att välja mellan en lätt örfil eller sparken. Alla valde örfilen.

En dag skulle jag gå in på kontoret.
Flickorna vid sina skrivmaskiner skulle titta upp när han delade ut en örfil som rungade ordentligt i skallen. Frågan kom om någon visste varför jag bestraffades? Ingen visste och mina byxben drogs upp. Nu visade det sig jag hade vita strumpor. Det var fel- men vadå?

Nu hade det gått sex månader, skulle försöka hålla ut tills det blev sommar. Fortsatte i stora matsalen- vi som jobba samman blev goda vänner och hade mycket skoj samman.
En dag bjöd en gäst på groggar och dessa kunde inte förvandlas till pengar utan skulle drickas. Jag frågade en av hovmästarna om inte vi skulle göra sällskap. Vi satt i servitörernas matrum när Franz.J. dök upp. Här var två fel begångna - dels hovmästarens umgänge med personalen - dels spritförtäring. Nu var det dags att välja - avsked eller inlåsning i porten . Hovmästaren som hade barn och familj valde inlåsning- jag också. Vi blev utsläppta av källarmästaren själv då städerskorna kom vid sextiden. Sedan var det dags att följa med till hovmästarens bostad för att intyga nattens händelser. Om hustrun trodde oss? Vet ej.

En kväll i slutet på maj serverade jag två herrar i bakfickan. Dessa berättade att de en gång arbetat på Grand, nu var den ene chefsteward på Saga- ett fartyg som seglade mellan Göteborg och London. Ville jag ha jobb var det bara att höras av - fick ett kort vart jag skulle ringa.
Fundersam gick jag ut i servicen och mötte Franz.J. Han hade sett semesterlistan med mitt namn. Eftersom jag nyligen blivit utsatt för hans vrede och avskedad för viken gång i ordningen har jag glömt hade han strukit mitt namn. Jag gick ut till gästerna och sade: "Jag följer med om jag får".

Tillträde skulle ske om en vecka. Vid samtal med fackets ordförande, som också var servitör utlovades: "Kommer Du inte imorgon får Du innestående pengar - semesterlön och ett bra betyg skickat." Jag kom överens med värdinnan, packade och när piccolen kom hjälpte han mig att bära väskorna till stationen istället för att leda mig till kontoret.

Hörde senare att det blev ett raserianfall över att jag vågade gå - han hade tänkt jag skulle bli hovmästare - därav den hårda skolan. Facket höll vad dom lovat.
Efter att ha lugnat oroliga föräldrar påbörjades resan till rikets andra stad - porten mot världen - som senare i livet skulle bli avreseplats för många resor.

Av Lennart Ekman 04 sep 2001 16:34